Svårt att förhålla mig till min mor

Jag tycker att du skall förlåta din mamma. Jag är övertygad över att hon gjorde så gott hon kunde utifrån hennes förutsättningar. Depression är en otroligt jobbig sjukdom.
Du har har hela ditt liv att tacka henne för.
En dag kommer hon inte finns kvar,glöm inte det.

Jag hade en olycklig uppväxt men lever ett fint och ordnat liv idag. Växte upp i princip enbart med min mor och mina syskon pga pappa som inte ville vara en del av familjen. Som barn kommer jag ihåg att jag ibland reflekterade över att mina kompisars föräldrar var så annorlunda från min mamma. Mina kompisar fick kramar, pussar på huvudet, blev kallade ”älskling” och så vidare av sina föräldrar. Min mamma var alltid trött, sur, arg. Pekade med handen mot dörren och sa att jag behövde åka till pappa så att hon kunde få ”avlastning”. Jämnt och ständigt var det gnäll om hur besvärligt det var att ha flera ungar och vara ensamstående. Att det var stökigt hemma, att man glömde ställa in osten i kylskåpet, att man åt för mycket mellis så man inte åt så mycket middag, osv osv. Jag minns i princip enbart gnäll. Jag kände aldrig någon villkorslös kärlek som jag i dag anser att barn ska få känna.

Nu i vuxen ålder har jag tänkt tillbaka mycket på hur jag växte upp. Jag vet idag att min mamma led av depression som hon inte tog tag i då. Och även om jag vet det nu så är det ändå lite svårt för mig att förlåta henne för den uppväxt jag fick. Jag vet också att hon mår dåligt över hur ”allting blev”. Ibland när jag tagit upp saker med henne som jag tänkt på exempelvis att hon ju aldrig lekte med oss så börjar hon gråta och måste lämna rummet. Det går därför liksom inte att bearbeta saker med henne eller att prata om dom här känslorna som jag känner på ett vettigt och konstruktivt sätt.

Allt samlat gör att jag inte känner så starkt för min mamma och jag har svårt att förhålla mig till hennes och min relation idag. Jag älskar henne nog inte och ser henne egentligen inte som en värdefull person i mitt liv. Vi har nog inte så mycket gemensamt heller egentligen. I vissa perioder har vi mycket kontakt och ses och hörs ofta men under andra perioder bara väller det över mig hur arg jag blir över att hon var en usel mamma som aldrig borde skaffat barn. Och då kan jag låta bli att svara på hennes samtal och bara lägga locket på några månader. Hon blir ju såklart väldigt ledsen och ängslig av det och till slut äter skuldkänslorna upp mig och jag hör av mig igen. Men det känns inte som ett hållbart sätt i längden och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Är det någon här som har något tips eller nån fundering?

Tycker, som tidigare talare, att du gott kan förlåta det som varit. Det låter inte som att hon varit en aktivt dålig mamma heller – hon har gjort det hon kunnat. Det är inte alls anmärkningsvärt att man som ensamstående förälder blir trött, ledsen, sur och utbränd av att göra allt jobb själv.

Att kalla din uppväxt för "olycklig" känns en aning överdrivet? Jag menar, att du inte fick puss och kram och gulliga ord kanske är någonting stort för dig, men det är otroligt vanligt. Fick personligen heller aldrig sådant, eller beröm och uppskattning, men tycks ha blivit okej ändå. Vissa uttrycker inte sådana saker så som man förväntar sig att de ska göra, och så är det bara.

Jag hade en olycklig uppväxt men lever ett fint och ordnat liv idag. Växte upp i princip enbart med min mor och mina syskon pga pappa som inte ville vara en del av familjen. Som barn kommer jag ihåg att jag ibland reflekterade över att mina kompisars föräldrar var så annorlunda från min mamma. Mina kompisar fick kramar, pussar på huvudet, blev kallade ”älskling” och så vidare av sina föräldrar. Min mamma var alltid trött, sur, arg. Pekade med handen mot dörren och sa att jag behövde åka till pappa så att hon kunde få ”avlastning”. Jämnt och ständigt var det gnäll om hur besvärligt det var att ha flera ungar och vara ensamstående. Att det var stökigt hemma, att man glömde ställa in osten i kylskåpet, att man åt för mycket mellis så man inte åt så mycket middag, osv osv. Jag minns i princip enbart gnäll. Jag kände aldrig någon villkorslös kärlek som jag i dag anser att barn ska få känna.

Nu i vuxen ålder har jag tänkt tillbaka mycket på hur jag växte upp. Jag vet idag att min mamma led av depression som hon inte tog tag i då. Och även om jag vet det nu så är det ändå lite svårt för mig att förlåta henne för den uppväxt jag fick. Jag vet också att hon mår dåligt över hur ”allting blev”. Ibland när jag tagit upp saker med henne som jag tänkt på exempelvis att hon ju aldrig lekte med oss så börjar hon gråta och måste lämna rummet. Det går därför liksom inte att bearbeta saker med henne eller att prata om dom här känslorna som jag känner på ett vettigt och konstruktivt sätt.

Allt samlat gör att jag inte känner så starkt för min mamma och jag har svårt att förhålla mig till hennes och min relation idag. Jag älskar henne nog inte och ser henne egentligen inte som en värdefull person i mitt liv. Vi har nog inte så mycket gemensamt heller egentligen. I vissa perioder har vi mycket kontakt och ses och hörs ofta men under andra perioder bara väller det över mig hur arg jag blir över att hon var en usel mamma som aldrig borde skaffat barn. Och då kan jag låta bli att svara på hennes samtal och bara lägga locket på några månader. Hon blir ju såklart väldigt ledsen och ängslig av det och till slut äter skuldkänslorna upp mig och jag hör av mig igen. Men det känns inte som ett hållbart sätt i längden och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Är det någon här som har något tips eller nån fundering?

Jag hade en olycklig uppväxt men lever ett fint och ordnat liv idag. Växte upp i princip enbart med min mor och mina syskon pga pappa som inte ville vara en del av familjen. Som barn kommer jag ihåg att jag ibland reflekterade över att mina kompisars föräldrar var så annorlunda från min mamma. Mina kompisar fick kramar, pussar på huvudet, blev kallade ”älskling” och så vidare av sina föräldrar. Min mamma var alltid trött, sur, arg. Pekade med handen mot dörren och sa att jag behövde åka till pappa så att hon kunde få ”avlastning”. Jämnt och ständigt var det gnäll om hur besvärligt det var att ha flera ungar och vara ensamstående. Att det var stökigt hemma, att man glömde ställa in osten i kylskåpet, att man åt för mycket mellis så man inte åt så mycket middag, osv osv. Jag minns i princip enbart gnäll. Jag kände aldrig någon villkorslös kärlek som jag i dag anser att barn ska få känna.

Nu i vuxen ålder har jag tänkt tillbaka mycket på hur jag växte upp. Jag vet idag att min mamma led av depression som hon inte tog tag i då. Och även om jag vet det nu så är det ändå lite svårt för mig att förlåta henne för den uppväxt jag fick. Jag vet också att hon mår dåligt över hur ”allting blev”. Ibland när jag tagit upp saker med henne som jag tänkt på exempelvis att hon ju aldrig lekte med oss så börjar hon gråta och måste lämna rummet. Det går därför liksom inte att bearbeta saker med henne eller att prata om dom här känslorna som jag känner på ett vettigt och konstruktivt sätt.

Allt samlat gör att jag inte känner så starkt för min mamma och jag har svårt att förhålla mig till hennes och min relation idag. Jag älskar henne nog inte och ser henne egentligen inte som en värdefull person i mitt liv. Vi har nog inte så mycket gemensamt heller egentligen. I vissa perioder har vi mycket kontakt och ses och hörs ofta men under andra perioder bara väller det över mig hur arg jag blir över att hon var en usel mamma som aldrig borde skaffat barn. Och då kan jag låta bli att svara på hennes samtal och bara lägga locket på några månader. Hon blir ju såklart väldigt ledsen och ängslig av det och till slut äter skuldkänslorna upp mig och jag hör av mig igen. Men det känns inte som ett hållbart sätt i längden och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Är det någon här som har något tips eller nån fundering?

Jag tycker att du skall förlåta din mamma. Jag är övertygad över att hon gjorde så gott hon kunde utifrån hennes förutsättningar. Depression är en otroligt jobbig sjukdom.
Du har har hela ditt liv att tacka henne för.
En dag kommer hon inte finns kvar,glöm inte det.

Jag håller med föregående talare. Man ska hedra sin mor, vilket innebär att visa förståelse och kunna förlåta. Man är ingenting utan sina föräldrar oavsett hur de har behandlat en. Om de medvetet behandlar en illa är det förstås en annan sak. Men här verkar det vara fråga om otillräcklighet. TS bör göra sig själv en tjänst och sträcka ut handen till sin mamma. Det räcker att ta med sig fika och sitta en stund och prata om ditt och datt.

Vissa föräldrar är ovanligt kassa och vissa barn är ovanligt jobbiga, det bara är så. Sen tycker nästan alla att deras föräldrar gjort en massa fel under uppväxten. Det är en naturlig gång att först är föräldrarna dom viktigaste för en och man tror att dom kan allt, sen tycker man dom varit dåliga en period, sen förlåter man dom och sen förstår man dom. Du har väl inte kommit så långt i den processen av olika anledningar och då kan faktiskt terapi hjälpa till att komma till nästa fas där du kan förlåta och gå vidare mot någon form av förståelse att föräldern helt enkelt inte var förmögen att göra det bättre. Var du kanske ett ovanligt besvärligt och svårhanterat barn? Själv har jag insett på gamla dar att jag nog var rätt utmanande att uppfostra och handskas med men hade turen att ha en väldigt bra, kärleksfull, klok och tålmodig mor. Med en annan förälder hade det säkert kunnat bli rätt kaosartat.

Kanske kan du få med dig din mor på terapin också så båda kan gå vidare med bättre förståelse för varandra och att ni får hjälp av ett proffs i den processen? Sen är det ju så att om man mår dåligt av att ha vissa relationer så har man ju all rätt att säga upp/avsluta den.

Har haft ett snarlikt dilemma.

Förhållningssättet jag dedikerade mig till var en princip, eller en regel: att omfamna det som jag blivit lärd som är användbart, och förkasta det som inte är.

Denna princip följer dock med utmaningar.

Framgångsrik användning förutsätter en hyfsat intrikat insikt och förståelse för de läror som är användbart i ens liv som ens förälder lärt en, vilket inte alltid är uppenbart. Därav är ifrågasättande, analys och begrundande utav det en nödvändighet.

I utfallet där ens förälder genom sin uppfostran utav en själv inte lärt en någonting konventionellt användbart, i form utav någon färdighet exempelvis, eller kanske ett moraliskt förhållningssätt, blir det naturligtvis problematisk att applicera principen effektivt. För hur kan man omfamna någonting användbart som föräldrar har lärt en om den inte lärt en någonting användbart?

Sättet att lösa detta dilemma är att istället se ens förälders misstag och tillkortakommanden som en lära i vad som inte är användbart, och genom det förkasta det. Det vill säga att applicera den andra delen i principen.

När det kommer till förlåtelse handlar förlåtelse i slutändan väldigt lite om personen man behöver förlåta och väldigt mycket om en själv.

När man förlåter någon handlar det inte om att den personen ska förändra sig, eller ens att man behöver förlåta den i konkret bemärkelse genom att säga explicit till personen att man förlåter den.

Utan om att man ska släppa taget om de känslomässiga bördor som belastar en... lätta ens hjärta så att säga. Personen behöver inte ens vara medveten om att du har förlåtit den för sina eventuella misstag och tillkortakommanden.

För att börja använda principen rekommenderar jag två primära och centrala frågor.

1. Vad lärde min mor mig som jag kan använda?

2. Vad gjorde min mor för misstag som jag kan undvika?

Var så snäll mot henne du orkar - hon ställde ju trots allt upp för dig under dom (både för dig och henne) jobbigaste åren, försök att hitta några trevliga gemensamma saker att göra när ni nu träffas. Du har förmodligen en bild av att alla andra hade drömföräldrar, men du vet ju inte om det egentligen var så. Det sägs att ingen är objektiv eller helt rättvis till sin mamma och så är det nog.