Svårt att förhålla mig till min mor

Jag hade en olycklig uppväxt men lever ett fint och ordnat liv idag. Växte upp i princip enbart med min mor och mina syskon pga pappa som inte ville vara en del av familjen. Som barn kommer jag ihåg att jag ibland reflekterade över att mina kompisars föräldrar var så annorlunda från min mamma. Mina kompisar fick kramar, pussar på huvudet, blev kallade ”älskling” och så vidare av sina föräldrar. Min mamma var alltid trött, sur, arg. Pekade med handen mot dörren och sa att jag behövde åka till pappa så att hon kunde få ”avlastning”. Jämnt och ständigt var det gnäll om hur besvärligt det var att ha flera ungar och vara ensamstående. Att det var stökigt hemma, att man glömde ställa in osten i kylskåpet, att man åt för mycket mellis så man inte åt så mycket middag, osv osv. Jag minns i princip enbart gnäll. Jag kände aldrig någon villkorslös kärlek som jag i dag anser att barn ska få känna.

Nu i vuxen ålder har jag tänkt tillbaka mycket på hur jag växte upp. Jag vet idag att min mamma led av depression som hon inte tog tag i då. Och även om jag vet det nu så är det ändå lite svårt för mig att förlåta henne för den uppväxt jag fick. Jag vet också att hon mår dåligt över hur ”allting blev”. Ibland när jag tagit upp saker med henne som jag tänkt på exempelvis att hon ju aldrig lekte med oss så börjar hon gråta och måste lämna rummet. Det går därför liksom inte att bearbeta saker med henne eller att prata om dom här känslorna som jag känner på ett vettigt och konstruktivt sätt.

Allt samlat gör att jag inte känner så starkt för min mamma och jag har svårt att förhålla mig till hennes och min relation idag. Jag älskar henne nog inte och ser henne egentligen inte som en värdefull person i mitt liv. Vi har nog inte så mycket gemensamt heller egentligen. I vissa perioder har vi mycket kontakt och ses och hörs ofta men under andra perioder bara väller det över mig hur arg jag blir över att hon var en usel mamma som aldrig borde skaffat barn. Och då kan jag låta bli att svara på hennes samtal och bara lägga locket på några månader. Hon blir ju såklart väldigt ledsen och ängslig av det och till slut äter skuldkänslorna upp mig och jag hör av mig igen. Men det känns inte som ett hållbart sätt i längden och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Är det någon här som har något tips eller nån fundering?

Jag tycker att du skall förlåta din mamma. Jag är övertygad över att hon gjorde så gott hon kunde utifrån hennes förutsättningar. Depression är en otroligt jobbig sjukdom.
Du har har hela ditt liv att tacka henne för.
En dag kommer hon inte finns kvar,glöm inte det.

Har liknande situation, fast min mamma brydde sig inte ett skit, var grymt snål mot mig och var gift med en idiot till man som hon tog sida för mot mig. Efter velande fram och tillbaka, har jag sagt upp kontakten..Hon får mig bara att må dåligt. En narcissist ända in i ryggmärgen..

Hur många ungar var ni ?
Varför tog inte din pappa sin del av ansvaret ? Var han sjuk eller funktionsnedsatt på ngt sätt. Kan inte ha varit lätt för din mamma att ensam ta allt ansvar;känslomässigt, ekonomiskt - allt. Jag tycker synd om henne - hon och ni barn fick betala priset för er pappas oförmåga.
Försök förstå din mammas hela situation - du behöver inte förlåta för det som hänt har hänt - men du behöver försonas. om inte annat för din egen skuld.

Jag håller med föregående talare. Man ska hedra sin mor, vilket innebär att visa förståelse och kunna förlåta. Man är ingenting utan sina föräldrar oavsett hur de har behandlat en. Om de medvetet behandlar en illa är det förstås en annan sak. Men här verkar det vara fråga om otillräcklighet. TS bör göra sig själv en tjänst och sträcka ut handen till sin mamma. Det räcker att ta med sig fika och sitta en stund och prata om ditt och datt.

Fast kruxet är att jag inte tycker hon gjorde så gott hon kunde. Jag tycker att hon kunde ha sökt hjälp men hon valde att inte göra det.


Vi är 4 st. Min pappa var sjuk ja, men han ville inte heller ha ansvaret över oss. Nej, det är inte lätt, men jag tycker inte heller man ska skaffa fler barn än man klarar av. Och väljer man att göra det ändå så får man acceptera det val man gjort för det är inte barnens fel att de blev till.

Att hon gråter visar ju på att hon är ledsen. Det hade varit värre om hon mött dig med likgiltighet eller sagt att du har fel.

Om din pappa var sjuk och skaffade 4 barn är det lika mycket fel hos honom. Och varför skulle inte han sökt hjälp? Bara din mor? Det ringer illa hos mig att du ger dig på din mor så mycket men inte din far som tycks ha gjort än värre.

Bara du själv kan välja hur du ska gå framåt i relationen till henne. Men nu är du vuxen och kan välja själv, du är inte ett sårat barn.

Du fick den barndom du och du får den inte ogjort. Men du har ett bra liv idag, kom ihåg det, ett bra liv idag ska inte få förstöras för att du ser för mycket i backspegeln.

Jag tror inte det finns något rätt eller fel sätt att hantera detta på. Du måste klura ut det själv.

Det finns bara en väg framåt och det är att du behöver acceptera det som har hänt och sedan släppa det och gå framåt och se hur er relation är idag. Är du nöjd med den? Är du nöjd med hennes beteende mot dig och din familj idag? Om, låt det bli ditt fokus samtidigt som du arbetar med att släppa det förflutna. Det kommer inte att göra varken dig eller henne något gott att hänga kvar i det gamla.

Det finns också en stor skillnad när det gäller att förlåta andra människor. Gjorde de något för att vara elaka eller för att de inte visste bättre? Det senare är det svårare att lasta folk för även om man själv anser att de gjorde fel men alla är lika upplysta, informerade eller kunniga i sig själv.

Till sist och det kan tyckas lite elakt kanske men vi är väldigt många som har haft en shitty barndom med shitty föräldrar. Du är inte ensam och det är vad det är. Man är bara en omogen lushög om man låter det påverka en för mycket.


// CC

Vissa föräldrar är ovanligt kassa och vissa barn är ovanligt jobbiga, det bara är så. Sen tycker nästan alla att deras föräldrar gjort en massa fel under uppväxten. Det är en naturlig gång att först är föräldrarna dom viktigaste för en och man tror att dom kan allt, sen tycker man dom varit dåliga en period, sen förlåter man dom och sen förstår man dom. Du har väl inte kommit så långt i den processen av olika anledningar och då kan faktiskt terapi hjälpa till att komma till nästa fas där du kan förlåta och gå vidare mot någon form av förståelse att föräldern helt enkelt inte var förmögen att göra det bättre. Var du kanske ett ovanligt besvärligt och svårhanterat barn? Själv har jag insett på gamla dar att jag nog var rätt utmanande att uppfostra och handskas med men hade turen att ha en väldigt bra, kärleksfull, klok och tålmodig mor. Med en annan förälder hade det säkert kunnat bli rätt kaosartat.

Kanske kan du få med dig din mor på terapin också så båda kan gå vidare med bättre förståelse för varandra och att ni får hjälp av ett proffs i den processen? Sen är det ju så att om man mår dåligt av att ha vissa relationer så har man ju all rätt att säga upp/avsluta den.

Hon kommer inte att ända sig, och det som har varit kan du inte göra något åt. Du får jobba med hur du själv hanterar känslorna kring det. Förslagsvis i terapi. Man får sörja den mamman man inte fick för att kunna acceptera den mamman man fick med hennes fel och brister. Förlåtelse är också bra, du får acceptera att hon inte kunde bättre. Försök också att titta framåt. Backspegeln är mindre än vindrutan - av en anledning

Har haft ett snarlikt dilemma.

Förhållningssättet jag dedikerade mig till var en princip, eller en regel: att omfamna det som jag blivit lärd som är användbart, och förkasta det som inte är.

Denna princip följer dock med utmaningar.

Framgångsrik användning förutsätter en hyfsat intrikat insikt och förståelse för de läror som är användbart i ens liv som ens förälder lärt en, vilket inte alltid är uppenbart. Därav är ifrågasättande, analys och begrundande utav det en nödvändighet.

I utfallet där ens förälder genom sin uppfostran utav en själv inte lärt en någonting konventionellt användbart, i form utav någon färdighet exempelvis, eller kanske ett moraliskt förhållningssätt, blir det naturligtvis problematisk att applicera principen effektivt. För hur kan man omfamna någonting användbart som föräldrar har lärt en om den inte lärt en någonting användbart?

Sättet att lösa detta dilemma är att istället se ens förälders misstag och tillkortakommanden som en lära i vad som inte är användbart, och genom det förkasta det. Det vill säga att applicera den andra delen i principen.

När det kommer till förlåtelse handlar förlåtelse i slutändan väldigt lite om personen man behöver förlåta och väldigt mycket om en själv.

När man förlåter någon handlar det inte om att den personen ska förändra sig, eller ens att man behöver förlåta den i konkret bemärkelse genom att säga explicit till personen att man förlåter den.

Utan om att man ska släppa taget om de känslomässiga bördor som belastar en... lätta ens hjärta så att säga. Personen behöver inte ens vara medveten om att du har förlåtit den för sina eventuella misstag och tillkortakommanden.

För att börja använda principen rekommenderar jag två primära och centrala frågor.

1. Vad lärde min mor mig som jag kan använda?

2. Vad gjorde min mor för misstag som jag kan undvika?

Amen till det. Visst finns det idioter till föräldrar, men det finns sannerligen idioter till barn också. Bara för att ett (vuxet) barn tycker sina föräldrar var kassa eller elaka så behöver det verkligen inte ha varit så. Många på FB verkar tycka att barn ska få bete sig precis hur som helst och ändå överösas med kärlek och förståelse. Gissar att det är de yngre generationerna som växt upp i ett bomullsland där en höjd röst är en kränkning.

Man ska ha klart för sig att kulturmarxismens tentakel med 68-rörelsen och feminism, manshat, krossa kärnfamiljen, förstöra barn osv varit extremt effektivt inte minst att slå in split i familjer, framför allt mellan barn/föräldrar.





+1