”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

15-20 % av utredda anmälningar leder till någon form av insats . Siffror är bra att använda när det tex påstås att var och varannan familj blir utredd av socialtjänsten .

Det här är ett märkligt försök att blanda bort korten i en viktig debatt om rättssäkerhet inom svensk socialtjänst. Att det funnits en desinformationskampanj på TikTok och i utländska medier, ja, det är ett reellt problem. Men att använda den kampanjen som ursäkt för att avfärda all legitim kritik av LVU-systemet och socialtjänstens agerande är både intellektuellt ohederligt och direkt farligt.

Det är fullt möjligt och nödvändigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt:

Ja, det finns sektliknande aktörer som sprider grova lögner om att svenska myndigheter säljer barn.

Men ja, det finns också svenskar som med bevis i hand kan visa att socialtjänsten begår grova rättsövergrepp.

Att klumpa ihop alla kritiker av socialtjänsten med koranbrännare och konspirationsteoretiker är ett klassiskt försök att delegitimera saklig kritik genom guilt by association. Det är ett sätt att slippa bemöta verkliga problem: felaktiga tvångsomhändertaganden, brist på dokumentation, fabricerade citat, utebliven rättelse, sekretessbrott och total avsaknad av tjänstemannaansvar.

Förtroendet för myndigheter undermineras inte främst av TikTok, det undermineras av myndigheter som inte följer lagen, inte erkänner sina fel och inte ställs till svars.

Så om man vill minska konspirationsteorier, så är lösningen inte att avfärda all kritik som "desinformation" mot socialtjänsten. Lösningen är öppenhet, transparens, ansvar och rättssäkerhet. Då finns det inget utrymme kvar för varken desinformation eller misstro.

En extern granskning av socialtjänstens utredningar och varje pågående LVU-fall hade verkligen behövts.

Vad ville du uppnå med denna tråd?

Är det någon "desinformation" som är farlig, så är det desinformationen om att socialtjänsten alltid gör rätt och aldrig någonsin ljuger och manipulerar sina barnutredningar.

Siffror kan vara bra, men bara om de sätts i rätt kontext. Att 15–20 % av utredda anmälningar leder till ”någon form av insats” säger väldigt lite om rättssäkerheten i processen.

För det första: en utredning av socialtjänsten är inte ett neutralt eller harmlöst förfarande. Det innebär ofta månader av oro, press, förhörsliknande samtal, hembesök och att familjer stämplas i interna system, även om det aldrig leder till någon åtgärd.

För det andra: siffran 15–20 % omfattar alla sorters insatser, även mycket lindriga. Den säger ingenting om hur många som tvingas till samtycke under hot om LVU, hur många som hamnar i register, eller hur många som får sin tillit till myndigheter förstörd.

Och allra viktigast: siffran säger ingenting om hur många beslut som är felaktiga, rättsvidriga, saknar dokumentation eller grundas på fabricerade uppgifter. Det är där problemet ligger, inte i mängden utredda, utan i kvaliteten och ansvarsutkrävandet i de utredningar som faktiskt genomförs.

Så när någon påstår att det inte är ”så många” som drabbas, är motfrågan enkel:
Hur många felaktiga ingripanden är acceptabla när det handlar om barns liv?
Svaret borde vara exakt: Noll.

Den verkliga sekten i sammanhanget är inte family united, utan faktiskt socialtjänsten själv. Och det enda hoppet om att ni i soc-vurmarsekten någonsin ska förstå vad som pågår, är att ni själva en dag råkar ut för detta djupt obehagliga system med era egna barn i potten.

För det här handlar inte bara om LVU. Det kan lika gärna vara en vårdnadstvist eller en VBU-utredning, där rena godtycket får råda och det som styr är vad en socialsekreterare tror har hänt och inte vad som faktiskt kan bevisas.

Då är det plötsligt inte lika roligt längre. Då önskar ni nog att någon hade varnat er.

Och nu har jag gjort just det. Vad ni sedan gör med den varningen, det är upp till er.

Ok, vem då, och vad är det för bevis?


Vem har sagt det?

Ja du. Har du inte sett fallet Adam på uppdrag granskning? Det är ett skolexempel på hur socialtjänsten jobbar med barnutredningar och hur det närmast systematiska fuskandet går till.




Ni i soc-vurmarsekten vägrar envist ta till er vad allt fler föräldrar vittnar om. Ni kommer sannolikt inte att förstå förrän ni själva tvingas gå igenom det helvete som många i Family United redan har upplevt när staten rycker ens barn på grunder som inte håller för en extern juridisk granskning.

Det är inte några enstaka missnöjda föräldrar. Det är alldeles för många föräldrar som beskriver samma mönster, samma metodik, samma övergrepp. Att avfärda allt som lögn eller "desinformation" är inte bara ohederligt, det är ett bekvämt sätt att blunda för sanningen.

Det är socialsekreterarna som i sina utredningar tillskriver människor saker de aldrig sagt, och gör tolkningar som saknar stöd i journalerna.

Listan kan göras lång på dettta fullkomliga rättshaveri som fortfarande pågår och aldrig vill ta slut. Family United ska ändå ha cred för att de vågar lyfta frågan öppet. Det är inte alla föräldrar som vågar det.

Finns säkert uppgifter om vilka insatser som ingår i dessa 15-20 % , hur stor andel som ledde till placering utanför hemmet , hur många som fick stöd i hemnet , hur många som fick kontaktfamilj /kontaktperson , hur många som fick familjebehandling osv

Siffrorna gällande de anmälningar för 180 000 unika barn säger inget om hur många som gäller barn och unga som anmälts på eget beteende , flest placerade består av tonåringar och inte yngre barn

Verkligen inte. Det räcker ofta med att en socialsekreterare får en magkänsla och TRO att något hänt, det är allt som krävs för att dra igång en process som kan leda till att ett barn placeras i åratal, helt utan bevis.

En orosanmälan kan framstå som trovärdig på ytan, men i själva verket vara ren fantasi. Ändå ges socialtjänsten långtgående befogenheter att agera, utan att faktiska bevis behöver läggas fram.

Det mest skrämmande är att socialtjänstens bedömningar står över rättsväsendets. En förälder kan bli friad i domstol från exempelvis misstänkta sexuella övergrepp mot sitt barn, men om en socialsekreterare ändå tror att det har hänt, kan barnet förbli tvångsomhändertaget. Inget åtal, ingen dom, men ändå en livsavgörande konsekvens.

Det är detta svenska folket inte känner till, förrän de själva drabbas. Då är det för sent.

Vi såg det nyligen i fallet Adam i Uppdrag Granskning, ett skolexempel på hur sjukt och rättsosäkert LVU-systemet är. Det är tydligt att hela konstruktionen behöver göras om från grunden.

Socionomer ska inte ha ansvar för beslut de inte är kompetenta att fatta. Att avgöra barns framtid kräver både rättssäkerhet, beviskrav och professionell kontroll, inte lösa antaganden och tolkningsföreträde.

Du radar upp statistik, men missar det viktigaste:
Hur många av dessa insatser bygger på felaktiga, överdrivna eller fabricerade uppgifter?

Det spelar ingen roll om det är stöd i hemmet eller placering, rättssäkerheten måste gälla i varje fall. Ett enda felaktigt omhändertagande är ett rättsövergrepp.

Att det oftare gäller tonåringar förändrar ingenting. Även de har rätt till rättvisa, fakta och saklighet, inte beslut baserade på ”magkänsla” eller lösa tolkningar.

Siffror är ointressanta om systemet tillåter övergrepp i enskilda fall. Det är där problemet ligger, inte i procentsatsen.

Det verkar vara tydligt att du blundar för de alldeles uppenbara systemfelen som leder till FELAKTIGA och OLAGLIGA tvångsplaceringar av barn och även tonåringar.

Vissa tycks tro att en enskild tjänsteman på eget bevåg skilja ett barn från vårdnadshavarna utan inblandning av andra.

Men socialtjänsten får inte ta barn utan domstolsbeslut. I domstolsförhandlingen hörs alla parter. Föräldrar/ barn har rätt till juridiskt ombud.

Ett akut omhändertagande kan ske, men bara om omedelbar fara finns. Detta beslutas av socialnämndens ordförande och måste sedan godkännas av domstol inom 1 vecka.

Allt styrs av lagar – inte enskilda personers åsikter.

När exakt det ordet dyker upp med staten som avsändare ska man se upp. Då finns det något känsligt som inte tåls att debatteras. Och LVU är alldeles uppenbart ett sådant känsligt ämne av någon anledning.

För sätter man sig in i hur LVU-processen faktiskt går till så inser man hur många barn som kan vara både FELAKTIG och OLAGLIGT tvångsplacerade i vårt land och det pågår här och nu samtidigt som privata företag tjänar tusentals kronor per dygn på dessa barn, utan att det i de flesta fall ens gör någon som helst nytta eller gör barnen gott.

Vidrigt är bara förnamnet och det vore bra om svenska folket informerades om detta mycket allvarliga hot mot demokratin, eftersom alla mer eller mindre drabbas av haveriet. Dels måste skattebetalarna betala för det, men också barnen med sitt personliga lidande och trauma.

Det här är ett vanligt och farligt missförstånd. Ja, formellt är det domstolen som beslutar om ett barn ska tvångsomhändertas enligt LVU. Men i praktiken är det socialtjänsten som styr hela processen från början till slut.

Domstolen gör ingen egen utredning, utan lutar sig i princip helt på socialtjänstens version av verkligheten. Om den utredningen innehåller fabricerade citat, snedvridna tolkningar, utelämnade fakta eller rena felaktigheter, så är det ändå det materialet som ligger till grund för beslutet.

Socialtjänsten har alltså i praktiken tolkningsföreträde över både barnets situation och föräldrarnas karaktär. De kan dessutom överklaga om de inte får igenom LVU direkt och justera utredningen på vägen tills det går igenom. Och det gör det nästan alltid: socialtjänsten vinner omkring 98 % av alla LVU-mål.

Det är inte för att varje fall är välgrundat, utan för att domstolen inte ifrågasätter socialtjänstens underlag. Och när besluten fattas på lösa grunder, ofta utan bevis, så spelar det ingen roll hur många lagar som finns på pappret. Om underlaget manipulerats, så manipuleras även utfallet.

Så jo, i praktiken kan en enskild tjänsteman, med rätt kontakter och rätt språk i BBIC-mallen, få igenom en tvångsplacering. Det är det som är problemet. Det här är inte ett rättssäkert system. Det är ett maktsystem som sällan granskas, aldrig tar ansvar för sina fel och där barn betalar priset.

Vad du och många inte förstår är att föräldrarna själva måste begära ut sina handlingar och granska dem och framförallt HINNA granska dem, vilket de knappast kommer hinna med på så kort tid och gå igenom alla journaler och kontakta socialtjänstens alla vittnen och dubbelkolla att informationen i BBIC-utredningen stämmer, vilket den ofta INTE gör.

När detta går upp för er kommer ni ha en helt annan syn på LVU-processen och förstå att det inte är rättssäkert för fem öre. Framförallt så måste ni själva drabbas för att förstå vad det här handlar om. Risken är relativt stor att ni kommer att drabbas själva eller att ni känner en drabbad familj och kom då inte och säg att ingen varnade er.