Citat:
Hej.
Efter många år i öppenvården blev jag utremitterad utan att må bättre och utan att få någon förklaring över huvud taget. (otroligt typiskt gjort av just psykiatrin) .
Jag läste i min journal att läkaren skrivit att jag har "schizoida drag" vilket jag aldrig hört talas om. Men när jag läste om det stämmer det in nästan 100% på mig.
Nu funderar jag på lite saker:
* Är "schizoida drag" nåt vården brukar slänga sig med i allmänhet, typ som "depressiva drag", eller brukar man syfta på specifikt personlighetssyndromet schizoid?
* Är det någon mening att jag söker hjälp på en mottagning för personlighetssyndrom eller ska jag ge upp att få hjälp?
Jag har alltid avskytt relationer och önskat att jag inte hade några relationer alls. Men samtidigt har jag velat ha hjälp eftersom mitt sätt att vara blir otroligt utsatt och stigmatiserat, kanske särskilt eftersom jag är kvinna. Jag har tex aldrig varit intresserad av att bilda familj. Samtidigt är jag sorgsen för att jag är som jag är. Jag är också otroligt passiv vilket i sig gör livet nästan helt meningslöst.
* Ska jag istället dra mig undan mer aktivt och göra det jag trivs med, trots att det för mig längre bort från "det normala"? Alltså sluta sträva efter att "bli frisk"
Hoppas någon förstår vad jag svamlar om.
Efter många år i öppenvården blev jag utremitterad utan att må bättre och utan att få någon förklaring över huvud taget. (otroligt typiskt gjort av just psykiatrin) .
Jag läste i min journal att läkaren skrivit att jag har "schizoida drag" vilket jag aldrig hört talas om. Men när jag läste om det stämmer det in nästan 100% på mig.
Nu funderar jag på lite saker:
* Är "schizoida drag" nåt vården brukar slänga sig med i allmänhet, typ som "depressiva drag", eller brukar man syfta på specifikt personlighetssyndromet schizoid?
* Är det någon mening att jag söker hjälp på en mottagning för personlighetssyndrom eller ska jag ge upp att få hjälp?
Jag har alltid avskytt relationer och önskat att jag inte hade några relationer alls. Men samtidigt har jag velat ha hjälp eftersom mitt sätt att vara blir otroligt utsatt och stigmatiserat, kanske särskilt eftersom jag är kvinna. Jag har tex aldrig varit intresserad av att bilda familj. Samtidigt är jag sorgsen för att jag är som jag är. Jag är också otroligt passiv vilket i sig gör livet nästan helt meningslöst.
* Ska jag istället dra mig undan mer aktivt och göra det jag trivs med, trots att det för mig längre bort från "det normala"? Alltså sluta sträva efter att "bli frisk"
Hoppas någon förstår vad jag svamlar om.
De har väl ingen behandling och det kanske inte skitzoid som ett problem?
Om du bor i sthlms-trakten kan du be läkare remittera dig till personlighetsprogrammet på psykiatri sydväst