"Schizoida drag" ?

Hej.

Efter många år i öppenvården blev jag utremitterad utan att må bättre och utan att få någon förklaring över huvud taget. (otroligt typiskt gjort av just psykiatrin) .


Jag läste i min journal att läkaren skrivit att jag har "schizoida drag" vilket jag aldrig hört talas om. Men när jag läste om det stämmer det in nästan 100% på mig.

Nu funderar jag på lite saker:

* Är "schizoida drag" nåt vården brukar slänga sig med i allmänhet, typ som "depressiva drag", eller brukar man syfta på specifikt personlighetssyndromet schizoid?

* Är det någon mening att jag söker hjälp på en mottagning för personlighetssyndrom eller ska jag ge upp att få hjälp?

Jag har alltid avskytt relationer och önskat att jag inte hade några relationer alls. Men samtidigt har jag velat ha hjälp eftersom mitt sätt att vara blir otroligt utsatt och stigmatiserat, kanske särskilt eftersom jag är kvinna. Jag har tex aldrig varit intresserad av att bilda familj. Samtidigt är jag sorgsen för att jag är som jag är. Jag är också otroligt passiv vilket i sig gör livet nästan helt meningslöst.

* Ska jag istället dra mig undan mer aktivt och göra det jag trivs med, trots att det för mig längre bort från "det normala"? Alltså sluta sträva efter att "bli frisk"

Hoppas någon förstår vad jag svamlar om.

Kanske off topic men jag är en av få i landet som fått diagnosen schizoid personlighetsstörning, ifall du vill fråga mig något.

Fick du genomgå någon speciell utredning för att få den diagnosen?

Kan du känna dig ledsen för att du är som du är, eller har du hittat en ok tillvaro?


Jag har inte fått diagnosen, men däremot skulle det inte förvåna mig om jag uppfyller kriterierna. Det skulle också kunna förklara varför jag har fått vård i olika former ett helt liv och det inte har hjälpt.

För min del skulle det sparat mycket energi.

Jag behövde gå hos en psykiatriker eller psykolog, troligtvis runt 10 möten. Det avslutades med att jag brevledes fick hem massor av papper som satt ihop, ungefär som en telefonkatalog, massvis av frågor och checkrutor. Jag besvarade det med enkelhet och skickade tillbaka. Jag tror att efter detta så fick jag diagnosen. Jag var ca 25 år gammal.

Före jag fick diagnosen så mådde jag ibland dåligt över vem jag var. Inte p.g.a. självkänsla utan för att jag var så annorlunda mot andra. Efter jag fick diagnosen så blev det ett inre lugn som sitter i än idag. Jag använder aldrig min diagnos som en ursäkt inför någon annan, t.ex. "Ursäkta att jag betedde mig sådär men jag har en diagnos så hela samhället får anpassa sig efter mig", utan snarare har jag inför mig själv ursäktat mig, och om jag börjat tänka på att jag inte är social som andra, så tänker jag på min diagnos och accepterar att jag helt enkelt inte har samma behov som andra och att det är okej.

När jag läser Wikipedia för schizoid personlighetsstörning så stämmer allt in, på pricken, förutom det med sex. Typiskt schizoida är att dom inte vill ha sex, förutom möjligtvis med sig själva, alltså onani. Jag "älskar" dock både onani och sex, och jag har en fru som jag regelbundet har sex med, hon har större sexdrift än mig men inte så att jag inte pallar med.

Jag äter inga mediciner och behandlas inte och har aldrig gjort, för min diagnos. Jag anser mig må bra, och lida av 0% psykisk ohälsa, och jag har inga bekymmer i mitt liv som beror eller inte beror på min diagnos.

"Schizoida drag" brukar de skriva, när man inte uppfyller kriterna för personligetsstörning/personlighetssyndrom.

Alla känner väl någon som alltid tror grannarna spionerar på dem och är livrädda för att deras personnummer ska "komma ut", och det är väl det som kallas "paranoida drag", trots att det ryms inom normalvariationen.

Om du inte fått någon formell diagnos, så befinner du dig sannolikt inom normalvariationen. En massa människor genom t ex neuropsykiatrisk utredning och befinns ha "autistiska drag", utan att få en autismdiagnos.

Det förminskar på intet sätt ditt lidande, och en eventuell personlighetsstörniningsdiagnos skulle knappast heller ha gett någon förklaring, då det är en symtomdiagnos. En sådan diagnos är bara en beskrivning av vem du är, inte en förklaring till varför.

Tycker gott du kan göra det du känner att du mår bra av även om det inte är "det normala", alla går ju inte att pressa ned i mallen för det normala.

Ja men det där låter rimligt.

Tycker det är synd bara att läkaren inte diskuterade detta med mig innan jag blev kastad åt skogen. Det är ju ganska relevant att veta om man ska fortsätta söka hjälp eller strunta i det.
Jag har inte tillbringat ett par timmar hos psyk utan typ hela mitt liv. Till ingen nytta alls känns det, "verktyg för att gå vidare" my ass.

Men jag har lärt mig att psykiatrin är gravt överskattad. Och att man inte ska hålla på och gå på massa behandlingar år efter år när det inte hjälper. Det kommer inte plötsligt en dag hjälpa när det inte gjort det de senaste 30 åren.

Så jävla B. Kunde ju gett mig lite lugnande redan från början och sparat skattebetalarna fem tusen miljoner cirka.

Ja det kanske faktiskt är det rätta.

Det är inte som att det nånsin har lönat sig att försöka passa in. I bästa fall har jag gett mitt allt, för att
sedan få en utskällning när folk inte tycker jag är tillräcklig.

Måste tyvärr jobba, annars hade det varit mycket enklare att leva mer avskiljt.

Har fått för mig (läst nånstans kanske?) av för att få diagnosen schizoid personlighetsstörning så ska först autism ha uteslutits? Autism är mycket vanligare än schizoid personlighetsstörning, men de flesta autister har "schizoida drag".

Du ska acceptera den du är och andra ska respektera det. Släpp aldrig in någon i ditt liv som du innerst inne inte vill ha där eller inte kan se en livslång relation med.

Aldrig hört talas om diagnosen. Men det är väl bara att söka om du tror att det kan hjälpa dig? Vad har du att förlora på det?

Vad innebär det att vara inom psykvården hela livet? Rent praktiskt... Kan du få en normal vardag o så?

No shit sherlock.
Det stora problemet inom psykiatrin, som jag ser det, är att det är helt fel personer som är "gatekeepers". Frågan om huruvida man är i behov av specialistpsykiatri, läggs i händerna på olika paramedicinare (kuratorer, "behandlare") eller rent av på anhöriga, lärare eller frustrerade arbetsförmedlare. Sedan kan man valsa runt i åratal inom psykiatrin, innan någon (oftast en erfaren psykiater, som kallats in för en second opinion) till slut drar plåstret och vågar säga som det är - att personen mår dåligt, men inte är psykiskt sjuk. Och då kan personen till och med lagt in på slutenvård flera gånger, utan att man ens ställt en psykiatrisk diagnos.
Patienten möts av SÅ många människor, som lovar bot, lindring och hjälp. Och det beror tyvärr inte på att de har kunnat erbjuda detta, utan för att de så gärna vill vara den som hjälper. Det dominerande motivet inom psykiatrin idag, är personalens eget bekräftelsebehov. Det är anledningen till att släpar dit en massa folk för att leka patient.