Hur visste de? Så vinner Israels islamiska fiender kriget om västvärldens hjärnor

Den 7 oktober 2023 hände något noggrant uträknat. Det var inte bara en överraskningsattack mot Israel — det var en strategi, byggd på psykologisk krigföring, inte mot IDF, utan mot det västerländska sinnet.

Angriparna visste att de aldrig skulle kunna besegra den israeliska militären med konventionella medel. Israels försvarsmakt är en av världens bäst tränade och mest teknologiskt avancerade arméer. Det visste de. Ändå gick de till attack, inte för att de trodde att de kunde vinna militärt, utan för att de utkämpade ett annat slags krig — ett mediakrig, ett narrativkrig. Och de satsade — helt korrekt — på att västvärldens psykologi skulle leverera dem segrar som inget slagfält kunde erbjuda.

De gick in med full vetskap om:

Att IDF skulle jaga gisslan.
Att de själva skulle gömma sina militära tillgångar bakom civila — i moskéer, sjukhus och skolor — som de alltid gör.
Att detta skulle leda till civila dödsoffer — en tragedi de hade planerat på förhand.
Och viktigast av allt — att västerländska medier och universitet inte skulle agera som neutrala observatörer, utan som förespråkare, redo att vrida verkligheten och skapa en falsk moralisk likställighet.
Och precis så blev det.

Men här är den verkliga frågan — den som alla som påstår sig bry sig om sanning och rättvisa måste börja ställa:

Hur visste de att de kunde lita på att västerländska medier och universitet skulle ställa sig på deras sida?

Det här är ingen slump. Det är resultatet av årtionden av psykologisk konditionering.

Västerlandets psykologi — hur den blev deras vapen

Under åratal har vänstervridna akademiska institutioner och medier byggt upp en världsbild baserad på vissa grundprinciper:

Moralisk relativism: Alla kulturer är lika mycket värda; det finns ingen objektiv rättvisa. Detta leder till absurda slutsatser, där terrorism ursäktas som “motstånd” och självförsvar fördöms som “aggression.”
Postkolonial skuld: Ett narrativ där all världens lidande i stort sett skylls på västvärlden, särskilt dess allierade som Israel. Denna skuldreflex gör västerländska institutioner särskilt benägna att sympatisera med alla som framställer sig själva som “förtryckta,” oavsett fakta.
Offerfetischism: I dagens progressiva kretsar är offerstatus inte något som ska lösas — det är en valuta. Om du kan utmåla dig som det större offret får du moralisk makt, oavsett vad du faktiskt gör.
Selektiv indignation: Den globala vänstern har i decennier tränat sig i att bara rasa när det passar deras ideologiska narrativ. Tusentals döda i Syrien? Yemen? Total tystnad. Civila döda eftersom Hamas använder dem som mänskliga sköldar? Raseri — men bara riktat mot Israel.
Det här är ingen ny utveckling. Fröet såddes på västerländska universitet för länge sedan genom discipliner som postkoloniala studier, kritisk teori och intersektionalitet. En hel generation av journalister, akademiker och aktivister är fostrade till att inte se världen genom objektivitet och rättvisa, utan genom en strikt hierarki av offerstatus.

Israels fiender vet detta. De räknar kallt med det.

Att använda västerlänningens sinne som ett vapen

Den verkliga krigsskådeplatsen är inte Gaza. Det är redaktionsmötena på New York Times, demonstrationerna på västerländska universitet, föreläsningssalarna på Harvard och Oxford. Målet har aldrig varit att besegra IDF — det är omöjligt. Målet är att manipulera västerländsk opinion, att få Israel att hålla tillbaka, att delegitimera deras rätt till självförsvar.

Tänk efter: Hur kan du förlora militärt men ändå vinna politiskt?

Skapa massakrer.
Placera civila där du vet att de kommer dödas.
Sätt dig bekvämt och låt västerländska journalister och akademiker göra jobbet åt dig.
Det är en cynisk och brutal strategi — och den fungerar eftersom väst har gjort sig själv förutsägbart. Förutsägbart i sitt självhat. Förutsägbart i sin godtrogenhet. Förutsägbart i sin performativa moralism som i praktiken bara gynnar de värsta krafterna.

Slutsatsen

Om du är seriös i att förstå hur vi hamnade här måste du orka möta den obekväma sanningen:

De visste.

De visste för att de förstår västerlänningens psyke bättre än väst förstår sig själv. De visste för att våra institutioner — våra medier, våra universitet — i årtionden har matat in precis den typ av moraliska förvirring som gör att mördare kan framställas som offer och försvarare som förövare.

Den verkliga tragedin? De hade rätt. Och så länge vi inte återtar västerlandets sinne från de ideologier som ruttnat det inifrån, kommer vi att få se samma sak hända — om och om igen.

Och om du vill ha ett bevis på hur lågt den västerländska nivån har sjunkit, behöver du inte leta längre än till nyttiga idioter som Greta Thunberg. Från att ha hyllats som någon slags klimatfrälsare till att nu hoppa på båtar för att “rädda Gaza,” har hon gått från att vara en irriterande klimataktivist till en fullfjädrad Hamas-stödjande idiot. Det hade varit komiskt om det inte varit så pinsamt — men det här är den logiska slutstationen för en generation som inte fostrats i kritiskt tänkande, utan i känslostyrda utbrott maskerade som aktivism. Och värst av allt? Hon är inte ensam. Hon är bara ansiktet utåt för en mycket djupare sjukdom.

Och denna sjukdom ser vi tydligt också inom Vänsterpartiet i Sverige, där antisemitismen idag frodas helt öppet. Det är ingen slump — det är ett direkt resultat av samma ideologiska röta: en politisk kultur som lär ut hat mot väst, hat mot Israel, och omfamnar alla former av bigotteri — så länge det riktas mot rätt mål.

Uselt försök att maskera en partsinlaga som en objektiv sanning.

Patetiskt.

De visste det för västerländska medier och universitet har varit antagonistiska mot Israel sen vänstern tog över dem. Vänstern tål inte Israel för Israels existens är antitesisk till vänsterdoktrinen att all framgång är rotad i makt och att man inte kan vara utsatt och framgångsrik på en gång. Israel kan bara vara framgångsrika för att de är onda, det finns ingen annan förklaring i den Marxistiska världen. Så fort du fattar den grejen så blir allt uppenbart. Det förklarar också massa andra sinnessjuka grejer i väst och Sverige i synnerhet.

Väldigt förvirrad text, inte bara sett till valet av underforum du postade den i.

Det är fullt normalt att västerlänningar känner sympati för dem som slår till mot någon som även är vår fiende. Det behövs inga invecklade konspirationsteorier eller psykologiska utläggningar för att inse det.

Araber som slåss emot Israel slåss för att araber ska stanna i Mellanöstern. Israels hat mot araber och muslimer landar i att Israel fördriver dem till Väst. Om man är en invandringskritisk västerlänning är det väl självklart att man gläds när någon lyckas slå tillbaka mot Israel så att det känns.

Det bästa som kan hända Väst är att Israel helt avvecklas. Det skulle vara ett enormt kliv mot total återvandring av åtminstone Europas arabdiasporor. Så länge Israel existerar är det ytterst svårt att skicka hem folk i någon större skala, och så länge Israels aggressioner fortsätter kommer strömmen av nya migranter aldrig att sina.

Aha, så det är du igen – inte den här gången, kompis.

Israel är bara framgångsrikt (varför skriver du i plural, talar du svenska som andraspråk?) inom att korrumpera andra länder. Utan stöd från ett korrumperat Väst skulle Israel aldrig ha upprättats till att börja med, och den dag Väst frigör sig från korruptionen är det bara en tidsfråga innan Israel helt avvecklas.

Vi har sett hur Israel saknar militär kapacitet att ens slå ner trasgerillan Hamas, för att inte tala om hur militärt förnedrat det blir av Iran. Det är som sagt inte framgångsrikt inom någonting annat än att förstöra Väst med korruption och lögner.

Det är fingret på avtryckaren som delar det slutliga ansvaret tillsammans med den som ger order. Så funkar nationell lag, och så funkar internationell lag. Alla är skyldiga för sina egna brott, såväl Hamas som IDF.

Det går heller inte att ta bort ett brott med annat. Om den ena sidan skjuter ihjäl en oskyldig och den andra sidan skjuter ihjäl en oskylidg så är det två brott. Inte noll brott, som vissa idioter på FB och annanstans vill låta påskina.

Att försöka uppvigla eller hetsa någon att göra ett brott kan också vara brottsligt, men har inget effekt på själva brottet. Skjuter du ihjäl en helt oskyldig människa så spelar det ingen roll om du blivit uppviglad eller inte. Du är ändå ansvarig för vad du gör, precis som den som gett ordern.

Det är grundbulten i hela grejen, och den är inte svår att förstå. Det har våra förfäder gjort mer eller mindre ända tillbaka till vikingatiden. Straffen och tillvägagångssättet har varierat genom historien, men principerna för ansvaret har varit klara i över tusen år.

Så när man tittar på antalet oskyldiga döda på båda sidor så är det förhållandevis enkelt. Busenkelt, faktiskt.

Väl talat, min vän – det behövs inte sägas mer än så.

Det är till och med lättare än så. Man inser ganska snart att Israel aldrig har spelat någon boll med kommunister... De som "Går på det här" är ja, till stor del ofta barn som inte vet bättre. Men de äldre är ofta kommunister som passar på att sätta griller i huvudet på andras barn.

Och dessa har aldrig gillat Israel. Därför kan de ursäkta de mest perversa utav händelser så länge det bara sker mot dem.

Bra försök, men du får nog göra bättre än så om du ska ge dig in i en seriös diskussion.

Angående språket: ja, jag noterade själv pluralformen i efterhand – det blev ett miss när jag kompilerade mina tankar i min AI-app. Men du har delvis rätt: min mamma är svensk, men jag tillbringade mina formativa år i USA. Jag bor dock i Sverige sedan flera år tillbaka. Så visst, det händer att engelska strukturer smyger sig in. Men till skillnad från dig kan jag faktiskt formulera ett resonemang utan att behöva gömma mig bakom tomma förolämpningar och pseudointellektuellt snicksnack.

Ditt inlägg är ett praktexempel på vad som händer när ideologi helt förtränger verklighetsförankring.

Att påstå att Israel saknar militär kapacitet att hantera Hamas, samtidigt som man ser hur Hamas använder skolor, sjukhus och moskéer som sköldar – det är inte bara intellektuellt ohederligt, det är direkt absurt. Du förväntar dig alltså att Israel ska utkämpa ett krig med händerna bakbundna, utan civila förluster, mot en fiende som bokstavligen offrar sin egen befolkning för att vinna i medierna. Men det kanske är för komplicerat för dig att greppa.

Och den där gamla myten om att Israel bara existerar tack vare västligt stöd? Du menar alltså att ett land som gång på gång stått emot fullskaliga anfall från grannländer, byggt en världsledande tech-industri, och utvecklat ett av världens mest avancerade försvarssystem, inte skulle existera utan "korruption"? Komiskt. Israel är en realitet inte för att väst skapat det – utan för att omvärlden gång på gång försökt förgöra det, och misslyckats.

Men jag förstår att det är enklare för dig att reducera allt till "korruption och lögner" än att erkänna att det faktiskt finns en demokrati i Mellanöstern som blomstrar, medan de diktaturer du omedvetet försvarar fortsätter att slakta sin egen befolkning och exportera hat.

Så nej, Israel är inte "bara framgångsrikt" på att korrumpera. Det är framgångsrikt på att överleva trots att världen är full av människor som du – som hellre ser det förintas än erkänner att moralisk klarhet, teknologisk överlägsenhet och nationell beslutsamhet faktiskt lönar sig.

Din retorik är inte djup, den är bara destruktiv. Och det är just den sortens tänkande som gör väst svagare – inte Israel.

Jag förstår din poäng, och du har helt rätt i att individuellt ansvar är en grundläggande princip – både juridiskt och moraliskt. Det gäller alla, oavsett uniform eller ideologi. Att trycka på avtryckaren innebär ansvar, oavsett om man följer order eller agerar självständigt. Där är vi helt överens.

Men där våra perspektiv kanske skiljer sig är hur vi betraktar intention och strategi. Det jag försökte belysa i min text är att det här inte är ett "spegelscenario" där båda parter agerar med likvärdiga mål men råkar göra övertramp. Det handlar om en aktör (Hamas) som använder civila som vapen – bokstavligen placerar dem i skottlinjen för att få just det utfall vi ser i medierna – och en annan aktör (Israel) som, trots sin militära överlägsenhet, upprepade gånger tvingas slåss med en hand bakbunden för att undvika civila offer.

Du har rätt i att man inte kan väga ett brott mot ett annat och tro att det går jämt ut. Men man måste också förstå kontexten: när en part systematiskt använder krigsbrott som strategi och den andra försöker agera inom ramen för internationell lag – då är det inte moraliskt symmetriskt även om båda sidor bär ansvar för sina handlingar.

Jag uppskattar ändå att du tar upp ansvarsprincipen. Det är något som alltför ofta tappas bort i diskussionen – särskilt när narrativet styrs av känslor istället för fakta. Vi behöver fler som tänker så som du gör kring juridik och skuld. Men vi behöver också våga se skillnaden mellan att misslyckas med att undvika civila offer – och att avsiktligt utnyttja dem som krigföringsverktyg.

Tack för ett nyanserat inlägg. Vi håller inte med om allt, men jag ser värdet i din invändning.

Aha, det var AI-skrivet. Det förklarar varför det var så dumt och konstigt, till och med för att vara sionistdravel.

AI-skrivna inlägg är inte tillåtna på Flashback, se 0.13. Textrobotar i regelverket.