Bra respektive dåliga saker era föräldrar gjorde under er uppväxt

Jag har sedan en tid tillbaka börjat känna en stor barnlängtan då jag verkligen ser fram emot att ha något större att leva för. I samband med detta har jag funderat mycket på vad jag tycker mina föräldrar gjorde bra respektive dåligt då jag såklart vill bli en bra mamma och ge mina barn bästa möjliga förutsättningar. Jag har även funderat på vilka konsekvenser deras uppfostran av mig haft i mitt vuxna liv.

Mina föräldrar var alltid väldigt närvarande och engagerade i mitt och min systers liv samt uppmuntrade oss att våga. De lät oss även alltid veta att vi kan åstadkomma vad vi än bestämmer oss för så länge vi arbetar för det och, trots att vi bodde i ett förhållandevis mycket välbärgat område där många satte stor vikt på status och yta, brydde sig mina föräldrar aldrig om att försöka imponera på folk med materiella ting utan fokuserade på att vi som familj skulle hålla ihop och må bra. Detta har gjort att jag alltid haft bra självkänsla, att jag värdesätter och beundrar hårt arbete samt att jag, åtminstone enligt mig själv, har ett stort känslomässigt djup.

Något jag däremot tycker att de lyckades mindre bra med är att de, i sin betoning på vikten av att alltid ha empati för och vara vänlig mot andra, gjorde att jag blev självuppoffrande på ett sätt som var ohälsosamt. Detta då de aldrig påtalade att det även är viktigt att stå upp samt ha empati för sig själv.

Har någon av er liknande tankar och reflektioner ni vill dela med er av? Hade tacksamt tagit emot input som kan vara bra i ett eventuellt föräldraskap. 🤞🏻

Tack på förhand! 💕

Min pappa lärde mig privatekonomi, sparande, etc. vilket var väldigt värdefullt.

Av farsan har jag lärt mig vad jag MÅSTE göra för mina egna barn och av morsan har jag lärt mig vad jag under inga omständigheter ska göra för mina egna barn.

Mina föräldrar vare sig rökte eller drack sprit och de skickade oss på språkresor vilket jag uppskattade.

Det handlar om att sätta gränser och att säga mer nej.

Detta per automatik kommer att få dig att göra mer av det du tycker om då du får mer tid som du tidigare offrat och gett åt andra. Denna energi kommer dig tillgodo. Sedan kan du ge ännu mer av dig själv utan att känna av effekterna då du nu också först älskar dig själv och sedan ger det överskott av energi till andra som är mer än innan du älskade dig själv helt och fullt.

Mina föräldrar curlat en del i alla "hemsysslorna" och varit mindre närvarande empatisk eller fysisk i form av kramar. När jag för 5 år sedan fick samma fråga av en terapeut så var svaret egentligen att de inte gjort något fel och att de gjort sitt bästa men samtidigt är frånvaro eller en sådan uppfattning också en varningstecken att något ändå kanske inte varit så att man haft en tillräckligt bra uppväxt. Borde man då inte rabbla alla positiva effekter och händelser de har varit ansvariga över som fått en att gå framåt i livet?

Min farsan lärde mig en mening: Följ ditt hjärta och säg detta.

Morsan. Ja. Vet inte exakt. Tålamod kanske.

Tro dock inte att "dina föräldrar" kommer ihåg hur man hanterar en bebis eller att de ska komma med lysande förslag och idéer... fel hål och upp och ner satt blöjan. Det var i för sig jag som satte på den första men man lär sig så småningom.

Mina lämnade oss vind för våg, det var både bra och dåligt. Det beror ju lite på barnet, men jag kände mig kvävd att inte få vara ett vilt barn. Andra hade nog behövt mer trygghet.

Sedan tror jag det hade varit bra med uppmuntran, men sådant fick vi sällan. Det bara togs för givet att vi skulle agera bra.

En fin sak som mina föräldrar gjorde var att dörren alltid stod öppen för mig och mina vänner. Jag behövde aldrig be om lov, det var en självklarhet att vi skulle få umgås och leka hemma hos mig. Detta var inte en självklarhet hos andra och det var inte ovanligt att du och kompisarna blev nekad inträde. Nu när jag själv har barn så känner jag frestelsen att ibland säga nej när barnen vill släpa hem hela kompisgänget för att slippa allt stök och tjoande. Då tänker jag tillbaka på min egen barndom och följer i mina föräldrars fotspår, oavsett hur trött och omotiverad jag än må vara. Som Gunde Svan en gång sade: du får vila sen.

Listan kan göras lång, man har hunnit bli några år och reflekterat mycket över det sedan man själv fick barn. Några saker på rak arm:

Bra:
- Lärde mg att det är OK att söka sin egen väg, göra vad man tycker är intressant, det finns förutsättningar man inte kan välja men däremot ingen utstakad väg man måste gå. Satsa på dina drömmar, även om drömmarna ändras.
- Överlag gav mig ett öppet sinne för att vilja och våga prova nya saker och våga vara mig själv.


Dåligt:
- Generellt för dålig koll på mig, lite väl låt-gå i sin föräldrastil, lärde mig inte rutiner kring saker som läxor och planering.
- Använde arbete som bestraffning, samtidigt som de gav väldigt mycket beröm för vissa typer av prestationer, vilket skapade en konstig inställning till att anstränga sig som det tog tills tidiga 20-årsåldern att få grepp om och fixa till på egen hand.

Fick tidigt lära mig att det bara är pundare och kriminella som har tatueringar.
En lärdom jag haft stor nytta av, lita inte på luffare med tatueringar.
Fick även lära mig att snåla människor kallas judar.
Fick nästan allt jag pekade på vilket var bra.

Troll antar jag men slänger väl in att du verkar vara en aning störd pga din uppfostran.

Fick lära mig samma sak. Har än idag svårt för människor med tatueringar och för sionister. Dessa lärdomar har tjänat mig väl.

Gav mig stryk med tofflan " pain give you a memory of, what not to do".