Hur kan alla andras liv vara så perfekt?

Du har så rätt i det du skriver, och jag vet att det krävs en förändring från min sida. Ibland har jag bara så oerhört svårt att finna motivationen till att förändra, men det måste som sagt till något, annars riskerar jag att bli en bitter gammal gubbe.

Jag är en sån där som folk ler mot på jobbet. En sån som folk ropar hej till på håll, som alltid verkar ha något på gång. Någon som ser ut att må bra. De bjuder med mig på lunch, frågar hur helgen var. Någon avundas kanske mitt utseende, någon annan mina resor. Vissa tänker nog att jag har det perfekta livet. Bra jobb, fina bilder, ett leende i rätt ögonblick.

Men ingen vet att det första som möter mig varje morgon inte är ljuset, det är en tomhet. En stum, iskall närvaro som viskar ”Varför vaknade du igen?” Jag kliver upp ändå. Jag duschar, klär på mig, åker till jobbet. Jag gör allt man ska. Jag ler, jag svarar artigt, jag skrattar på rätt ställen. Jag har blivit expert på det där, att se levande ut.

Varje kväll när jag lägger mig hoppas jag att det är sista gången. Att något bara ska ta slut av sig självt, stilla och tyst. Inga rop, inget drama. Bara tystnad.

Men istället vaknar jag. Igen och igen och igen.

Folk ser det de vill se. De ser yta. Ett leende. Ett liv. De ser någon som “har allt” och tänker att jag borde vara lycklig. Men ingen frågar vad som händer när leendet inte längre behövs. När lampan släcks och jag är ensam med det där hålet i bröstet som aldrig verkar vilja fyllas.

Varför skulle de fråga? Ingen vill höra. Ingen vill bära någon annans mörker. Alla vill att man ska må bra, men ingen orkar veta om man inte gör det.

Så jag håller masken. Jag spelar spelet. För det är lättare så. Ingen misstänker något. Ingen ser hur nära jag är kanten. Det är nästan vackert i sin grymhet, hur mycket smärta en människa kan dölja i ett leende.

Jag är där, varje dag. Bland er, och ingen av er har en aning.