Ett möjligt syfte med religion?

Ja, vad är syftet med religion? Uppenbara syften är att ge en förklaring på hur allt blev till och att ge moraliska och andra regler att leva efter. Människor har ju i olika former hållit på med religion i alla tider, så även en evolutionsbiolog eller antropolog skulle nog hävda det måste tjänat något syfte. Fast vilket syfte egentligen?

Jag frågade en kompis som var på något sätt kanske "andlig" men inte religiös, om världen vore bättre om religion inte funnits. Han svarade "nej" därför han ansåg att religion nog behövdes för att hålla ordning förr i tiden.

Jag har själv kommit in på ett annat men liknande spår... Människan saknar ju faktiskt instinkter. Typ vi har ingen speciell parningssäsong, vi har ingen koll på vad som är säkert att äta utan att lära oss, vi känner kanske för att ha sex men inte skaffa barn, vissa begår brott, etc. Även om man skulle hävda att vi faktiskt har instinkter, så i enlighet med vad jag läste i en vetenskaplig artikel, så måste vi inte följa dem...

Så hur kommer religion in i bilden? Jo, idéen är att religion är en ersättning för våra förlorade instinkter. Eftersom vi annars kan göra vad som helst, så har människan behövt eller tyckt sig behöva något som berättar för dem vad de ska göra. Religion ger ju detta och också i simplistiska termer. Kolla på tio Guds bud...

Även detta att en man "bör" skaffa fru och barn, och att äktenskap omgärdas av ritualer som ska få det att hålla längre. Dessutom att vissa beteenden religiöst eller kulturellt setts ner på, så ja att kultur tjänar kanske delvis samma syfte. Om det nu ligger något bakom "hypotesen"...

Om en person ligger runt med många och får många barn, tas de inte omhand av två föräldrar. Män som låg med män och kvinnor som hade sex med kvinnor, gavs sexuell njutning men frambringade inte nya bönder och soldater. Det sågs därför ned på och av vissa religioner även som "syndigt"...

Så vi har inga instinkter, har förlorat dem eller behöver inte följa instinkter om vi har dem. Instinkter som vägleder djuren och gör att de överlever och fungerar i naturen. Så vi skapade eller på annat sätt fick något som ersatte detta, nämligen religion.

Så vad tror ni om detta? Nonsens eller ligger något bakom?

Religion har hjälpt människan att utveckla moral och empatisk förmåga.
Vi har nte förlorat vara insikter vi har lärt oss hantera men även utveckla dom

Från ett.evolutionärt perspektiv så hae religion varit ett verktyg för människans utveckling.

Empati är ju förmågor som människor verkar ha eller inte ha oavsett religion eller inte. Vissa religioner uppmanar till medlidande och att bry sig om och hjälpa andra, men man behöver inga religioner för att känna efter göra detta.

Och att vi inte förlorat våra instinkter? Vetenskapen är kluven gällande detta... Vilka instinkter har vi som vi måste följa? En hanhund kan inte hålla sig från att hoppa på en tik som löper, men människor kan avstå från sex (oftast) oavsett känt begär. Vi kan låta bli att äta trots hunger, frivilligt uthärda smärta, låta bli att jobba, sköta plikter, m.m. Djuren ägnar hela sin tid åt att skaffa föda, få avkomma, skaffa föda till avkomman. Vi däremot kan göra vad som helst...

Ok, men har kanske inte religion varit mer än så? Kanske något som åtminstone tidigare tyckts nödvändigt för att människan ska fungera?

Religiösa individer verkar ju må bättre (än dom flesta) och se meningsfullt på världen, en metafysisk medvetenhet kan ge ett långsiktigare förhållningssätt. Gemenskap i samfund är väl bra i en ensam samtid. Tanken att döden inte är slutet ger tröst.

Människan är en social varelse, och vår förmåga att leva i grupper har starkt präglat utvecklingen av egenskaper som empati. Empati är en grundläggande egenskap för människans överlevnad, eftersom den möjliggör samarbete, konfliktlösning och omsorg om avkomma inom den egna gruppen.Det finns dock betydande variationer i hur empatiska individer är, vilket kan bero på genetiska faktorer, uppväxtmiljö och kulturella normer. Empati utvecklades långt innan religionen uppstod, som en evolutionär anpassning för att stärka sociala band i mindre grupper.I avsaknad av religion eller andra kulturella system som främjar samarbete mellan grupper är empati för individer utanför den egna gruppen mindre självklar. Prioriteringen tenderar att ligga på att skydda gruppens resurser och säkerhet. Att visa empati för främlingar kan till och med vara riskfyllt, då det kan leda till att man litar på potentiellt fientliga grupper eller offrar resurser som är avgörande för den egna gruppens överlevnad.

Det kanske stämmer men är nog knappast det huvudsakliga syftet med eller drivkraften bakom tillblivelsen av religion. Något människor hållit på med i tusentals år, har byggt några av de största byggnadsverken för, utkämpat otaliga krig. Man kan ana det har varit något större eller mer drivande bakom förutom att bara må bra...

Den sociala och förenande biten är nog dock en viktig faktor. Det som legat bakom de flesta inbördeskrig har varit bråk mellan etniska, kulturella, religiösa och politiska grupper.

"Felet" med religioner är att de inte bara förenar en grupp, de förenar också ofta en grupp mot andra. Detta har lett till otaliga krig och konflikter genom historien.

Och att religioner ofta har en tendens att splittras, antingen i olika sekter eller inriktningar. Dessa har sedan ibland hamnat i konflikter. Katoliker och protestanter, shia- och sunni-islam...

Och ja tron på ett liv efter döden men detta behöver faktiskt inte vara religiöst förankrat. Nära döden-upplevelser har element som är svåra att förklara sekulärt eller vetenskapligt så det kan ge folk en tro på något mera utan att följa en traditionell religion...

Intressant är att ideologierna under 1900talet nästan försökte ersätta religionerna som förklaringssystem - nu under 2000talet verkar religion och ideologi snarare fungera sida vid sida.

Jo, men affektiv empati är att påverkas av andra människors känslor och därigenom kanske känna sig motiverad att lindra personens vedermödor. Det är egentligen bara att påverkas av känslor, positiva såväl som negativa.

Kognitiv empati är dock att förstå hur andra tänker och känner, eller kommer tänka och känna och varför de gör det. Det är en för de flesta automatisk förmåga som har med perspektivtagande att göra men som vissa saknar...

Ok, men jag skulle hävda att vissa saker i våra alltmer sekulära samhällen har nästan blivit som religioner. Kolla på pk, klimat-aktivism, djurrättsaktivism, veganism, etc. Eller det utövas av vissa (främst aktivister) med nästan religiös frenesi...

Vissa veganer vägrar äta veganska burgare som stekts på samma häll som vanliga burgare. Inget djur har slaktats pga det men de kan råka få lite animaliskt fett i sig. Detta är mer som religiöst tabu än bara äta viss kost av andra anledningar...

Helt rätt, bra att skilja på affektiv och kognitiv empati! Det stärker min poäng om empati som något evolutionärt för att hålla ihop gruppen.Inom gruppen gör affektiv empati att vi bryr oss och samarbetar, medan kognitiv empati hjälper oss att läsa av läget. Men utanför gruppen blir det knepigare. Kognitiv empati kan funka för att fatta vad främlingar vill, men affektiv empati kan bli risky om vi sätter andra före vår egen grupp. Religion och sånt har hjälpt till att bredda empatin, men utan såna ramar är det inte lika givet att känna för outsiders.

Vill vi inte egentligen bara sätta en etikett på vårat tyckande?

Om vi håller på en gud eller AIK, eller basunerar att SAAB är bästa bilen, är bara vårat sätt att identifiera oss. Som hundar nosar vi varandra i röven, och sen värderar vi varann efter det.

Det om något är väl en instinkt?

Du dribblar bort dig själv om du tror att du lämnat djurriket! Människan är i högsta grad fortfarande ett djur.

De tre abrahamitiska religionerna var och är än i vår tid, menar jag, ett sätt för en mindre grupp människor att skaffa sig social och ekonomisk makt över en större grupp människor.

När det kommer till hinduismen och buddismen är de mer av livsfilosofier än förtryckarredskap.

Jag håller inte med dig om att det du ger som exempel ovan skulle vara en sorts motsvarighet till religion. I dem saknas ingrediensen att skaffa sig och behålla makt genom att socialt och ekonomiskt förtrycka andra människor.

Uttryck som kan liknas vid fanatism finns överallt. Inom kristendomen, inom miljörörelsen, inom idrottsvärlden etc. Om det handlar om att undvika animaliska produkter, eller till varje pris undvika kolhydrater är kanske harmlöst, till skillnad från de som i sin övertygelses namn blockerar vägar i rusningstrafiken.

Man kan se den sorts beteende som du ger exempel på (inte samma stekbord) som att de personerna vill skaffa sig status inom den egna gruppen; ”titta på mig, jag är minsann en riktig djurrättsaktivist”.