Drömmen om att flytta ut på landet, blev den som ni trodde?

Skåne är väldigt speciellt och skåningar generellt är annorlunda mot övriga svenskar (på gott och ont). Minns hur det när Helenmordet var aktuellt diskuterade hur oerhört många pedofiler det fanns i en liten radie runt Hörby där hon bodde. Kanske ser ut så i övriga Sverige också men Skånes landsbygd befolkades av skrämmande många pedofiler. Många udda historier kommer just från Skåne (men även bergslagen), föräldrar som dödar sina barn, gömmer barn osv. Skåningar har lite svårare för staten/auktoriteter (rättshaveristerna är fler), lättare hitta avlägsna hus mitt i en åker typ, mer folk som gör att man blir/känner sig anonym osv.

Som en människa från 2 världar så finns det positiva och negativa med båda. Största nackdelen med att bo på landet är att halva byn av någon anledning alltid vet vad man gör och och när.. det finns alltid nån som retar sig på en..

folk i byarna är ofta väldigt skeptiska till nya personer och väldigt satta i sina liv där minsta avvikelse nästan framkallar panikattack. Se byborna som autistiska barn, kort sagt.

Föredrar det från att höra sirener 24/7, ständig trafik, skrikande folk och behöva beväpna sig för att gå ut med soporna.

Jag flyttade ut till en mindre håla i Örebro-västmanland trakten efter många år i Stockholm. Positivt är: Lugnare och mindre trafikljud, mindre kriminallitet (i mitt område inte byn) samt mindre stress. Men det finns fortfarande Alibaba gäng lite överallt när man är i centrum.
Att bo i ett område med bara svenskar är ingen dröm heller på landsbygden, de vet verkligen allt du gör och hittar förmodligen på grejer också.
Men i helhet har det varit mycket bättre än Stockholm under dessa år

Tog en vända för ett boende på landet (större by inte långt ifrån där jag bodde tidigare när jag var ung) och gav upp efter 2 år.

Det var bara att inse att mina år i en storstad hade förändrat hela mitt sätt att tänka och agera. Jag stod inte ut med den ständiga lågintensiva misstänksamheten , alla tillknäppta personligheter , försök att köra jantelagar - Det blev en återflytt till storstan.
Aldrig mer.

Ska jag flytta ut på landet igen, så är det till kolonier av före detta storstadsmänniskor , det blir bäst så

Man ska ju inte flytta till en jävla by utom till en gård där närmsta granne ligger minst 1 km bort vafan. Det är inte att bo på "landet" när man har grannar, då bor man i en by förvisso men det raderar inte bort det översociala elementet som får folk att vilja flytta ut till "landet".

Man ska äga några hektar, då snackar vi om riktiga landet.

När folk säger landet så menar man egentligen bort från alla äckliga människor, tror jag

Rubriken påminner mig om Olle Ljungström, som ju flyttade från Stockholm till något ensligt hus i Alingsås(tror jag det var).

Ganska rolig filur egentligen, byggde en golfbana i trädgården bl.a.

Hursomhelst, såg en dokumentär om hans liv på slutskedet, och han fällde ett citat där som fastnade i mig:

"Det händer mycket mer på landet än i stan"

Lät som en paradox först, det är ju i stan det händer liksom, tänkte jag. Men efter lite kontemplerande så kan jag förstå lite hur han menade. Han sålde in det lantliga livet på bästa sättet med det citatet tycker jag.

Årstider, människor, vardagsbetraktelser, natur och små ting blir av någon anledning större, mer fascinerande, och mer mystiska på landet. (Stor)stan är mer förutsägbar och cynisk.

Jag har bott i en s k "håla" med ett par tusen invånare. Det tar ett litet tag att komma in i gemenskapen, men om man lägger manken till är man snabbt accepterad som ett välkommet tillskott.

Man måste också försöka förstå det samhälle man hamnat i, och inse att man själv är en främling eller outsider tills man inte är det längre.

Jag ser fortfarande den här hålan som det ställe i Sverige jag värderar högst och kan tänka mig att pensionera mig i.

Var det som jag tänkt mig? Ja, faktiskt. Vanliga svenssons med sina liv som är precis som folk är mest. Jag är intresserad av människor, lyssnar gärna och har fått försöka anpassa mig efter min omgivning på ett sätt jag fann att jag faktiskt blev mig själv mer än i en storstad.

Man måste ju komma ihåg att "landet" lockar till sig mycket original och märkliga människor.
Har du tänkt att inte ha några grannar alls och mest umgås med dina nära och kära så fine, blir väl bra.
Men har du grannar in på knuten så reka så mycket du kan innan, du kan få bra grannar men du kan också få riktiga byfånar som är svåra att ha att göra med.

Jag har flyttat ut på deltid till landet. Berätta gärna mer om detta fenomen.

Flyttar man till en billig lägenhet i en liten håla, ja då får man nog dessvärre räkna med att det finns pundare och stökiga invandrare i huset.
Kan såklart finnas i Stockholmsförorter också men dom är förmodligen betydligt högre per capita i tex Säffle.
Det säger sig självt, hamnar du i en sliten tvåa i ett liten håla så har du inte direkt vunnit vinstlotten i livet.
I Vällingby är det ändå helt ok. I Mjölby? Njaee.

Kan varit så enkelt som att han ärvde huset.

Vet inte om en mindre tätort egentligen räknas som "landet", men flyttade från ett hus i en större svensk stad till hus i en tätort. Bästa jag någonsin gjort.

Slipper:
- det konstanta trafikbruset
- människor överallt
- pundare och hemlösa
- sprängdåd och konstant kriminalitet
- den fruktansvärda berikningen.

Fick:
- större hus
- större tomt
- tystnad och lugn
- trevliga, hjälpsamma och jordnära grannar

Saknar inte en enda sak från storstaden.