Hur hanterar man sorg?

Sorgen har olika faser som man ska igenom, för att komma ut på andra sidan. Det brukar ta ungefär ett år att börja kunna existera igen.

Min far, enda biologiska släktingen (förutom morbror och kusiner) dog oktober 23. Min sambo (ej barnens mor) dog november 23. Blev varslad feb 24 och arbetslös aug 24. I april när uppsägningarna var ett faktum rämnade till sist min värld. Var sjukskriven med psykologmöten. I februari i år började min resa tillbaka. En enkel fråga från en gammal arbetskamrat: Vill du hänga med och simma? 20 kilo som jag gått upp under denna tid i limbo skulle visas för allmänheten. Men jag var där, hon lyssnade och kom med goda råd. Nu är allt nästan ok och mitt nya jobb börjar i juni, jag är taggad som fan! Livet är svårt när man inte fattar vad som händer, det tar tid. Först efteråt kan man förstå vad som hände. Hoppas du har stöd som hjälper dig att komma vidare.

Det där är nog några av sorgens hjärnspöken som härjar mer än fakta. Kanske kommer de som en överlevnadsinstinkt? "Om ni inte hade det så bra så behöver du inte ha så ont".
Men istället för tvivel försök tänka att det gör så ont just för att ni hade det bra och din kärlek så stor. Kärlekens baksida heter tyvärr sorg och sorgens framsida heter kärlek, inte det ena utan det andra. Försök tänka att den sorg du känner nu också är förutsättningen för den stora kärlek du känner och det du gav.

Till att börja med så beklagar jag dina förluster.

Hur hanterar man sorg på ett vettigt vis? Måste man hantera det vettigt då? Det är ju trots allt en kris, en förlust, någon som tas i från en, en stor omställning. Jag tror att det viktigaste är att man hanterar det, inte hur. Det finns inget universellt facit. Sorg tar den tid och de uttryck den behöver. Jag läste nånstans att sorg är som fåglar, de flyger på vindar vi inte kan styra, det enda vi kan påverka är att inte låta dem bygga permanenta bon inuti.

Sorg är komplext och den innehåller allt du skriver och än mer. Hela känsloregistert och också kroppen är involverad.

När man tappar sin grundtrygghet så mister man också fotfästet. I det är du inte onormal och heller inte ensam eller konstig. Men livet är inte meningslöst det är sorgen som känns så bottenlös.en också det djupaste av vatten har en botten och när du landar kommer du sen kunna simma upp, du kommer se solens glitter i ytan även om det inte känns så nu.

Jag har inte någon lösning. Men tid. Tiden läker inte. Men den ger utrymme till att finna nya vägar. Nu ska du bara existera, du måste inte känna att du lever. Drick kaffet, gå till jobbet, köp pizza, krama din son, ta hand om bostad och din kropp, säg till din bror att du älskar honom - allt sånt även om det känns som att du går på autopilot eller fejkar.

Den kärlek du gav och den du fick den har INTE försvunnit. Den lever kvar i luften runt dig och i kroppens celler. Istället för bitterhet försök känna värmen. Försök luta dig tillbaka i din förmåga att älska och om det hjälper försök ha en bild inuti att de fortfarande går med dig om än i annan form.

Du klarar detta. Alkoholen är dock ingen lösning - den gör smärtan större.

Om du nu ägnat många år åt att vara son och partner då är det också kanske tid nu för bara dig samt att möta din son som vuxen jämlike mer än barn.

Det kommer lätta.

Min fru gick bort för ett par år sedan i sjukdom .

Våga prata och vara öppen , du kommer kunna gå vidare men de kommer ta tid . Skippa alkohol o piller de hanterar bara sorgen kortsiktigt !

Ta en dag i taget , umgås med folk som gör dig glad , tänk på dom glada stunderna mm

Också bra råd. Det är ofta fasansfulla omständigheter inblandade oavsett om döden kommer plötsligt eller är en lång smärtsam process.
Att försöka minnas och fokusera på allt roligt och härligt man haft tillsammans upplever jag också hjälper.

Det finns bara 2 sätt..

1. Älta och prata om det.

2. Förtränga.

För mig så har jag alltid använt mig av förtränga, och det fungerar för mig.

Skulle personen ha velat att man var olycklig och mådde dåligt ? Mest troligen inte .

Jag tänker på henne nästan varje dag trots jag har en ny kvinna i mitt liv . Alltid lättare att hantera med någon än att göra det ensam de behöver inte betyda att man ska träffa någon ny ! Va med vänner så ofta man kan

Få människor vågar prata om döden . Det är lika naturligt som att födas .

Ja, det värsta är troligen att bunkra upp sorgen i sig själv. Man måste tala om döden och sorgen. Självklart inte jämt och ständigt och med vem som helst, men med rätt personer och vid rätt tidpunkt.

Och hålla det du säger i minnet; den som gick bort hade nog minst av allt velat se sina älskade olyckliga och instängda i sin sorg för evigt.

Jag vart sjukskriven i en månad ca 3 mån innan dödsfallet för jag inte orkade med tillvaron när jag var hos psykologen/kuratorn fick jag som svar ” jag kan inte förstå hur du känner men det är lättare att behandla problem som bara finns i huvudet än i verkliga livet ”

Jag valde att vara tillbaka på jobbet en vecka senare ! Just för jag inte klarade att gå hemma för det var lättare för mig att slippa tänka o fokusera på jobbet

Efter dödsfallet mådde jag dåligt i några veckor och tog till alkohol då en polare till mig tog tag i mig och sa att de där löser inget o slängde all sprit och ville få mig och börja prata av mig hur jag kände o allt .

Då hade jag även hand om bouppteckning mm samt var tvungen o sköta allt de praktiska med begravningen under tiden ja försökte supa bort sorgen .

Alkoholen löser inget . Men de hjälper för stunden

Ja, man tänker inte på allt som kommer med ett dödsfall om man är anhörig, förrän man är där. Då upptäcker man hur fruktansvärt många beslut som avkrävs en. Bouppteckningen, begravningen mm och alla kontakter i och med det. När man verkligen inte orkar. Men på något sätt tar man sig igenom det. Och på något sätt är kampen för att orka med allt det något som distraherar. Att ta beslut om kista, ceremoni, blommor etc etc etc när man är minst förmögen att ta minsta lilla beslut.

Jag gjorde heltokiga saker senast för jag höll på att bli galen av att bara sörja. Gick exempelvis ut och köpte färg och målade om köket bara dagar efter. När jag landade lite lång tid efter insåg jag att det här ser ju inte klokt ut så jag fick köpa ny färg i ny nyans och måla om. Var en zombie när jag köpte färg och målade om första gången. Man är inte sig själv, bara sorg.

Edit; var tacksam för din polare! Såna människor är guld värda.

Bara att du skapat tråden, att du kommunicerar känslorna utåt är en bra start. Det tråkiga, men oftast mest sanna svaret - alla hanterar det olika. Sen finns det såklart bra och dåliga sätt, men att hålla på och vara hård mot sig själv gör ingenting. Många gör en massa konstiga grejer i din situation, och det är okej. Se till att ta vara på de människor runtomkring dig som bryr sig, och prata om det om du klarar av det. Ibland kanske man får tvinga sig själv litegrann.