Född till borgarbracka, men står inte ut med lögnaktiga politiker:
KD och M ljuger överlägset mest, så de är ur långt under mitt streck för "rumsrent". En gång i tiden trodde jag på moderat högerpolitik, på "kapitalismen" och på att "landet byggs med pengar". Sen växte jag ur den villfarelsen, sen insåg jag vidden av de lögner borgerliga partier spyr ur sig, skillnaden mellan vad man säger och vad man gör. Tidö är ett ypperligt exempel på det, inför valet ska man "bygga landet" men det första och mesta man gör är en enorm skattesänkning för rika människor, samtidigt som lurar alla knegarna med att sänka bensinspriset och sabba landets klimatpolitik. Sen använder man försvarsmakten för att rensa bort pågående vindkraftssatsningar (som skulle ha gett Sverige ett stort plus, oberoende av vad man tycker om vindkraft), och det är egentligen bara för att skapa ett energiunderskott man kan fylla med kärnkraft. KD är det mest lögnaktiga partiet i Sverige, att det partiet skulle stå på kristna grunder är rent ut sagt skrattretande. Ingendera kommer nånsin att få min röst, inte utan en radikal förändring.
L hade en viss ärlighet och integritet, men både den och alla väderstreck har nu varit som bortblåsta rätt lång tid. I den nuvarande regeringen ljuger L kontinuerligt om skola, arbetslöshet, klimat och natur så nej. Inga röster till L (i själva verket skulle svensk politik vara bättre om L inte fanns).
SD stod för mycket uppriktighet, om än smal. Inte så mycket lögner, men för smalt politiskt fokus för att vara ett relevant alternativ. För mig börjar och slutar inte svensk politik med invandrare och muslimer. Om partiet hade fixat att bibehålla den uppriktigheten och breddat sitt "sanningssägande" till andra viktiga frågor hade det varit ett alternativ. Men icke sa Nicke, som regeringspartner har det gått precis tvärtom. Lögn efter lögn, och pressen från intern kritik och vikande stöd har fått partiet att bör ha tappa greppet också om paradfrågan. Ingen röst i nuläget (och kurvan pekar neråt).
S skulle i en normal värld vara det sista partiet jag röstar på (och jag har ännu aldrig lagt en röst på S, i något val). Det kollektiva grundtankesättet fyller mig med obehag, skulle hellre hoppa från en bro än gå arm i arm på 1:a maj. Fokus på "arbetsplatser" gör också S till svekfullt parti, klimat och natur, visst, men inte om det gäller gruvor, cementfabriker eller nåt annat sånt. S är egentligen 1800-talsindustrialismens försvarare nummer ett. Men. I stort så försöker partiet stå för sin politik och vad de gör, och på nåt underligt sätt lyckas partiet få fram en del dugliga politiker (bland alla mindre dugliga). Så om S släpper en del av sitt kollektiva fnattande och börjar köra riktig, sak-grundad framtidspolitik... kanske, nån gång.
V. Suck! Om alla svenska politiker var som Jonas Sjöstedt skulle både Sverige och världen vara en bättre plats. Om alla V-are var som Jonas Sjöstedt skulle de kunna ligga på 20%. Men V är på en resa från kommunism till verklighet, och de har en god bit kvar. Och på den vägen har de lagt sig till med en del onödiga later. V ljuger sällan, stort plus för det. Och de vågar vara litet galna, nästan anarkistiska, och utmana "systemet". Stor plus för det med. Men världen kan inte ses och analyseras med rosenröda glasögon, då går det snett. Och som helhet FÖR snett... så, nej.
MP måste vara det sämsta gröna partiet i EU, trots en kunnig och insiktsfull grön politisk baskunskap. Att lyckas med det är ett konststycke. Som saknar motstycke. Grön politik är, i motsats till vad många tror, hardcore och faktabaserad, det närmaste man kan komma ekonomisk politik. Dvs. sådan ekonomisk politik som faktiskt kan räkna plus och minus (vilket inte Tidö kan). Så om man är bra på grön politik är man också bra på all annan politik som bygger på siffror. Det är därför den gröna politiken i EU får rätt mycket plats, den står på vetenskaplig grund. Men MP har valt att ha en annan politisk inriktning, som är det raka motsatta. Värdegrundsbaserad politik (som är en styggelse i alla former och färger), och givetvis med fokus på invandring. Det har gett ett i stort sett dysfunktionellt politiskt parti, eftersom om MP tillämpade grunderna för sin invandringspolitik på sin gröna politik så skulle de alla bli vettlösa principiella trädkramare, och om de tillämpade samma vetenskapliga stuk på invandringsproblematiken som på grön politik så skulle de ligga till höger om Tidö. Ett fungerande grönt parti kunde få min röst, för det finns ingen annan politik som lika tydligt siktr framåt som grön politik. Men när man inte vet vad man riktigt röstar på... tveksamt.
Och så C. Ursprungligen ett navelskådande landsbygsparti med en kraftigt uppblåst bild av sig själv och sin betydelse, och en politik som grundar sig mer på ren och skär egoism än på vad som är bäst för Sverige. Men också det parti som mest och bäst tagit itu med att försöka modernisera sig, både för att själv och att den svenska landsbygden ska hänga med i utvecklingen. Det har lett till slitningar och en nettoförlust i form av att enkelspåriga, konservativa väljare valt andra partier. Samtidigt har det skapat ett internt diskussionsklimat och en öppenhet för att se världen som den är. Och valet att inte gömma sig inne i ett block är i grunden ett styrkebesked (jämför med t.ex. L & KD) och resultatet av en korrekt politisk analys som landar i att blockpolitiken är skadlig för Sverige. C har, överlag, också kunnat prestera rätt dugliga ansvarstagande politiker. Med det överlägset största egna ansvaret för svensk "skog och mark" har partiet dessutom en nyckelroll när det gäller natur, klimat och Sveriges framtid. Men C har också en bit kvar, och en del gamla och dammiga åsikter att skaka av sig. Så det beror på hur partiet resonerar inför valet 2026. Har aldrig röstat på C, men...
- - -
Som svar på frågan så påverkas jag av sakargument och idiotargument på internet. Sakargumenten kan mycket väl komma från "politiska motståndare", dvs. nån som ser på saker och ting på annat sätt än jag gör. Det är den vägen man lär sig nya saker. Så länge alla som är involverade i en diskussion har en grundläggande respekt för sakargument så är de alla inte bara välkomna utan viktiga, enligt min synvinkel.
Det som dock förekommer mest på internet är idiotargument. Vidarebefordrat bullshit, ideologiskt bullshit, blind och desperat tro, både korkade och manipulerande troll, på många sätt är internet an slasktratt för alla tänkbara politiska avarter med en generell kryddning av idioti.
Men det ger två saker: för det första ökar det respekten för politiker och partiförespråkare som är villiga att engagera sig i en diskussion eller debatt grundad på sakargument. Snacka om att höja sig över drägget...
Och för det andra så blir det kristallklart vilka man absolut inte vill ha nåt med att göra, ingen beröringsyta alls. Och att man behöver göra allt man kan för att förhindra att de nånsin får nåt att säga till om. Inte så mycket på grund av åsikterna som sådana, utan på att de inte kan tänka och resonera klart. Och största delen kan inte tänka alls.