Hur ser ni socialister på ekonomiska kalkylationsproblemet?

Den österrikiska ekonomen Ludwig von Mises utvecklade ECP (Economic calculation problem) som en stark kritik mot planekonomi. Är det några socialister som kan motbevisa denna kritik eller förklara varför det inte blir ett problem inom socialism?

Kanske läge att förklara vad hans kritik går ut på och länka till en relevant källa?

Under planekonomi finns det inga marknadspriser på produktionsfaktorer och därmed kan inte staten veta om den gör ett bra eller dåligt jobb. Källa: Economic calculation in the socialist commonwealth

Det planekonomiska Sovjetunionen lyckades lägga embaro på begreppet socialism och alla andra köpte den lögnen.

Ok, vad är socialism då? Gemensamt ägande?

I princip går väl kritiken ut på att samhället inte kan allokera resurser effektivt om man inte vet vad som efterfrågas. Tanken är att marknadsekonomi löser det av sig självt med en kommersiell efterfrågan som driver produktionen.

Men i många fall kan inte efterfrågan täckas snabbt och effektivt. T.ex. om svenskarna plötsligt börjar efterfråga 3D-skrivare i enorma volymer kan inte marknaden möta den efterfrågan kortsiktigt. Det kommer att ta tid kanske flera år för marknaden att justera sin produktionsförmåga. Nya företag skall bildas, de ska rekrytera personal osv. Ett bättre exempel är kanske efterfrågan på el. Här verkar det ganska uppenbart att man behöver planera för många år framöver och att vi inte vill lämna detta vind för våg till marknaden att lösa när de ständiga elavbrotten är ett faktum. Det håller ju även den nuvarande högeralliansen med om, nu när det aktivt planerar för att finansiera nya kärnkraftverk.

Planekonomin erbjuder möjligheten att planera i förväg. T.ex. genom undersökningar, analyser på försäljning i butiker, och prognoser från experter inom olika områden. I kontrast till att endast reaktivt möta efterfrågan när den uppstår, med den fördröjning och osäkerhet som det innebär.

"Under planekonomi finns det inga marknadspriser på produktionsfaktorer och därmed kan inte staten veta om den gör ett bra eller dåligt jobb. Källa: Economic calculation in the socialist commonwealth"

Ett minst lika stort problem är att det inte automatiskt allokeras resurser/pengar till det resurssnålaste och mest vinstskapande investeringsalternativet. Kapitalism är resurssnål eftersom så lite kapital som möjligt ska skapa så stora avkastningar som möjligt. Så länge lönsamhetsprincipen följs skonas mer kapital. Ofri konkurrens är inte konkurrens - så "företagen" är då ideella arbetsstiftelser.

Ett annat planekonomiskt problem snarlikt ECP är att det går åt organisatoriska resurser för att försöka koordinera produktionen i förväg.

Marknadsekonomin innebär att man producerar efter tillgång och efterfrågan istället för planlagt som det var i gamla sk socialistiska/kommunistiska stater där det var köer till en rad varor.

Nackdelen med Marknadsekonomin är att man oftast, eller snarare alltid, producerar överskott som går till spillo. Priserna är för låga och folk köper och slänger, mat är väl det tydligaste exemplet men kläder är ett annat. Saker blir över och kasseras för att man hellre slänger än att sänka priserna eller skänka bort.

Oskar Lange, som förespråkade så kallad "marknadssocialism", höll med om att prisinformation är viktig, men han menade att en socialistisk ekonomi kan efterlikna marknadsprissättning genom att låta statliga företag agera som om de vore på en marknad. Staten kan "justera" priser utifrån utbud och efterfrågan, ungefär som en central bank styr räntor. Han formulerade till och med att Mises borde få en staty för att ha väckt frågan!

Många moderna socialister pekar på att Mises skrev innan datorer fanns. Idag skulle en central planeringsmyndighet kunna använda avancerad dataanalys, AI och algoritmer för att göra effektiva beräkningar. Tanken är att datorer kan hantera komplexiteten som Mises trodde bara marknaden klarade av.

Vissa förespråkar en modell där planering sker underifrån, dvs en decentraliserad planering, där arbetare och konsumenter deltar i beslutsprocesser. Det ska minska problemet med informationsbrist, eftersom besluten fattas nära dem som berörs.

Många socialister anser dessutom att Mises överskattar hur bra marknader fungerar. De påpekar att kapitalistiska marknader också lider av ineffektivitet, monopol, kriser och extern skada (som miljöförstöring), och att problemet inte är unikt för planekonomi.

All-in-all så har Mises kritik knappast blivit "motbevisad", men den har definitivt blivit ifrågasatt och omtolkad. Diskussionen lever fortfarande.

Marknadsekonomin medför många suboptimerade processer. T.ex. Det är mycket billigare i kcal/kr att köpa chips än brocolli. Det är uppenbart att folkhälsan skulle gynnas om vi åt mer brocolli och mindre chips. Med planekonomi kan staten prioritera billig brocolli och dyrare chips. I en ren marknadsekonomi äter alla chips och många dör i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar.

Det är viktigt att förstå att detta är ett politiskt ställningstagande. Rent krasst innebär "kalkylationsproblemet" att samhället skall ordnas efter planlösa, primitiva drivkrafter som hunger och att ett intelligent och medvetet arbete för folkhälsan är omoraliskt eftersom det stör den ekonomiska tillväxten.