Citat:
Ursprungligen postat av
HerrTragisk
Andrew Tate är snarare anti-höger än anti-feminist.
Högermäns syn på att vara en lyckad "alfaman" är att ägna sig åt självhushållning ute på landet, hugga ved, jaga älg och vara någon slags Crocodile Dundee man med kapacitet att klara sig i djungeln/skogen.
Andrew Tate är ljusår från detta. Han är en statsman, en affärsman som tjänar pengar på affärer. Skumrask-affärer javisst, men ändå, han tjänar pengar.
Skrattretande att högermän ens kan tänka tanken på att jämföra sig med Andrew Tate.
Jo han är mångt och mycket en opportunist... han ser trender och följer dem... hade han sagt allt han gör som kvinna hade han setts som golddigger eller "hora". Det är lite Jan Emanuel och Alexander Bard vibbar... primordialistisk, obrydd, dominerande, anti-offer och elitistisk...
Jag tycker dock att det verkar som att han gillar tanken om traditionalism eller "Crocodile Dundee" män men ser det som en förlorarmentalitet. Om det är för att han inte kan leva upp till det eller inte ser det som gångbart är svårt att säga. Han nämner i klippet TS länkar att han ser ner på Peterson som en svag moraliserande knarkare tex men beklagar sig om den svunna lojaliteten i äktenskap... det är som ett post-traditionellt tänkande...
Citat:
Ursprungligen postat av
WordWarrior
Topic: vad tycker ni om intervjun, och Andrew Tate's svar? Jag önskar svar ur ett feministiskt perspektiv (kritiskt eller okritiskt) och postar därför i feministforumet.
Jag tycker inte alls att hans åsikter är extrema, utan fullkomligt normala, oavsett vad The Matrix (politker och mainstream media) tycker...
Det är första gången jag lyssnat på honom i helhet så jag kör på vad jag har för blid...
I sin analogi "
wrong end of the telescope" så hintar han om den typ misantropiska "joker-attityden" att man inte kan göra rätt i ett samhälle som hyllar ondska och straffar godhet. Han nämner tex att Obama skildras som god men var på vägen dit ond. Han säger mer eller mindre "
är man inte tillräckligt smart så fuska" samtidigt så vill han att man ha korten på bordet med intentioner.
Det extrema i det hela är hans totala polariserande av ämnen och han hyllar anti-hjälte eller anti-idealist attityd. Det i sig är väl hans frihet men det skapar ett oempatiskt klimat.
Det är något tragiskt i det hela. Inte tragiskt som patetiskt eller nedsättande men genuint att han känner att han måste göra avkall på godhet för att använda ondska till att göra iaf något gott i världen. Godhet finns inte i hans värld, "niceguy" är bara en lögn, men det finns ondare ondska.
Rent feministiskt så är han dekonstruerande och han kritiserar feministiska mäns "sneakyness". "En våldtäktsman är rädd för att bli kallad sexist" typ. Svaga män är enligt honom farliga "whos the schoolshooter? The jock? or the nerd?". Medans starka toxiska män med makt har sin "shit togheter".
