EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe (KD) polisanmäls för misshandel (2025-05-21)

När argumentationen når nivån "jag googlade – alltså är hon skyldig", då vet man att diskussionen har lämnat logikens byggnad. Och när repliken på det blir insinuationer om uppehållstillstånd och konspirationer med arbetsgivare i Tel Aviv, då har vi verkligen tappat greppet.

Man kan tycka vad man vill om det inträffade i Bryssel. Men om någon i god tro försöker förstå vad som hänt, så är det svårt när tråden nu präglas av personangrepp, halmgubbar och geopolitisk fanfiction.

Det är nästan så man längtar efter en återgång till sakfrågan – utan att behöva scrolla förbi fler diagnosbaserade inlägg.
Och för protokollet: jag skriver detta som en obetald Flashback-användare, inte som kanslist, politisk medarbetare eller swishjournalist.

Ett förhållande till argumentation och "sanning" som har stora likheter med vad vi ser hos Donald Trump. Tyvärr ser vi också med exemplet Trump att det funkar om man har följare som litar till sina känslor och misstror den traditionella makten.


Är helt enig, detta är vad som får mig att knappt våga öppna den här tråden längre.

Jag uppskattar tonen i ditt inlägg, men håller inte med om Trump-jämförelsen. Det är en laddad liknelse som lätt förskjuter fokus från sakfrågan. Jag har följt amerikansk politik intensivt det senaste året, och om något ser jag fler likheter mellan hur V hanterar Brysselincidenten och hur Demokraterna i USA ofta agerar: politiserade utspel, mediala försteg och ett selektivt ifrågasättande av institutioner – men bara när utfallet inte gynnar den egna sidan.

Det verkligt allvarliga här är hur Vänsterpartiets företrädare öppet misstänkliggör EU-parlamentets talman och säkerhetsavdelning. De kallar en intern, opolitisk säkerhetsbedömning för jävig – trots att det är en oberoende funktion inom ett parlament de själva är invalda i. Det är inte längre kritik, det är ett systemhotande agerande som urholkar förtroendet för den demokratiska infrastrukturen.

Varför gör man så? Därför att narrativet måste räddas – till varje pris. När det inte finns en stark saklig grund för medarbetarens agerande, då attackerar man istället bedömningen. Då kräver man att CCTV-filmen släpps, trots att man vet att så inte sker offentligt i EU-sammanhang. Det är inte transparens. Det är skademinimering.

När partiledaren, deras Brysselbaserade advokat och övriga företrädare försöker få en oberoende säkerhetsbedömning att framstå som politisk – då är det inte längre enskilda uttalanden. Det är en linje. Och det sänder ett tydligt budskap: institutionell respekt gäller bara när den egna sidan gynnas.

Vänsterpartiet har en historia som gör det lätt att se mönstret: från diktaturvurmande till dagens aktivistlinje, ofta på gränsen till extremism. Palestinafrågan har blivit en symbolfråga, där lojalitet ibland gått längre än kritik. Fackeltåg, Hamas-sympatier, retorik med antisemitiska undertoner – inget av detta är lösryckta händelser. Och i det ljuset blir det inte så konstigt att man försvarar en medarbetare vars agerande just började i den konfliktens skugga.

Det mest frustrerande är att övriga partier knappt reagerar. Varför?

Troligen realpolitik. S vill hålla dörren till V öppen. MP och C vinner inget på att stöta sig. M aktar sig för att skapa martyrskap, SD har ingen direkt koppling. KD tvingas ligga lågt eftersom deras egen parlamentariker är involverad.

Men den djupare orsaken är något annat: rädslan för att tala klarspråk när vänstern trampar över – särskilt när det gäller Palestina eller identitetspolitik. Ingen vill riskera att kallas rasist eller islamofob. Resultatet? Ett tyst vakuum där ena sidan tillåts definiera verkligheten helt ostört.

Japp, vänstern respekterar bara institutioner när de kontrollerar dem. I övriga fall är de fair game. I usa förändras demokraternas svar på frågan om de älskar usa beroende på om de har makten eller inte, medan republikaners svar inte förändras.

Det är lite märkligt att du kallar V:s agerande systemhotande, men inte reflekterar över hur KD använt talmannens linje för att försöka stänga ner diskussionen helt.

När bedömningen får stöd från talmannen som tillhör samma politiska grupp som KD och samtidigt inte offentliggörs, väcks rimliga frågor om opartiskheten. Det handlar inte om att tjänstemännen nödvändigtvis agerat partiskt, utan om hur bedömningen uppfattas när den presenteras utan insyn, i en konflikt med tydlig politisk laddning

Jag förstår att du vill problematisera situationen, men ditt inlägg är samtidigt ett exempel på hur ett politiskt narrativ planteras och återupprepas i debattformat. Genom att ifrågasätta en säkerhetsbedömning utan att presentera några sakargument – bara baserat på tillhörighet och upplevd insyn – hjälper du till att urholka förtroendet för demokratiska institutioner. Ironiskt nog är det just det systemhotande beteende du försöker relativisera bort.

Det talas mycket om vem som gjorde vad – men det förbises alltför ofta att det var Vänsterpartiets medarbetare som aktivt sökte kontakt med en folkvald parlamentariker. Hon hade varken anledning eller befogenhet att konfrontera ATM i en av EU:s mest känsliga miljöer. Att som politisk tjänsteperson inleda en ensidig interaktion på det sättet är inte bara gränslöst – det är ett allvarligt överskridande av roll och ansvar.

Talmannens roll i EU-parlamentet är i huvudsak parlamentarisk, inte partipolitisk. Det innebär:

Talmannen representerar hela parlamentet, inte sitt eget parti eller sin partigrupp.

Talmannen leder parlamentets arbete, debatter och säkerställer att regler följs – opartiskt.

Att talmannen råkar tillhöra samma partigrupp som en viss parlamentariker betyder inte att talmannen agerar på uppdrag av det partiet.

Däremot är talmannen förstås vald av parlamentet och har en partipolitisk bakgrund, vilket ibland används för att misstänkliggöra beslut – men det är ett svagt argument om det inte finns konkreta belägg för jäv.

Det är lätt att glömma vad EU-parlamentets säkerhetsavdelning (DG SAFE) faktiskt är. Det är inte en politisk funktion, utan en intern, opartisk säkerhetsorganisation. De hanterar övervakning, trygghet och incidentutredningar – inklusive analys av CCTV-material – och rapporterar direkt till parlamentets presidium. Deras uppgift är att skydda parlamentets verksamhet, inte att gynna enskilda partier.

När Vänsterpartiet ifrågasätter deras bedömning som ”jävig” eller ”partisk”, utan att presentera några konkreta bevis – och trots att de själva sitter i samma parlament – undergräver det tilliten till hela EU:s demokratiska struktur. Det är inte kritik. Det är en medveten taktik för att rädda ett narrativ, oavsett konsekvenser för institutionerna.

Och nej – CCTV-material från EU-parlamentet släpps inte offentligt. Det vet alla som har insyn i hur parlamentets säkerhetsstruktur fungerar.

DG SAFE har tydliga motsvarigheter i både Sverige och USA, vilket understryker hur central den här typen av säkerhetsfunktion är i demokratiska parlament.

I Sverige fyller Riksdagens säkerhetsenhet samma roll: en opolitisk del av Riksdagsförvaltningen som ansvarar för intern säkerhet, ordningshållning och incidenthantering inom riksdagen.

I USA är motsvarigheten United States Capitol Police, en federal myndighet som rapporterar till kongressens ledning och är särskilt inrättad för att skydda kongressledamöter och deras arbetsmiljö.

I samtliga fall är det fråga om oberoende organ med professionella tjänstemän vars uppdrag är att skydda parlamentets integritet – inte att ta politisk ställning. Det är därför en missuppfattning att deras bedömningar skulle vara politiskt styrda – tvärtom är de en integrerad del av det parlamentariska maskineriet och ett grundläggande skydd för demokratins funktion.

Talmannens roll – mer än en partifärg

När en tidigare politiskt aktiv person blir talman sker ett skifte: inte i värderingar, men i uppgift. Det handlar inte längre om att driva en linje, utan att möjliggöra det demokratiska samtalet – oavsett linje. En talman som tar sitt uppdrag på allvar representerar inte sitt parti, utan parlamentets spelregler.

Att misstänkliggöra talmannen bara för att denne tillhör samma partigrupp som någon annan i en konflikt är att blanda ihop funktion med politisk färg. Det underminerar inte bara en individ – det urholkar tilliten till det demokratiska ramverket i stort. Och det är långt allvarligare än många tycks förstå.

Vi är eniga i sak och jag inser att Trump-jämförelsen flyttar fokus på ett olyckligt sätt, även om jag nog fortfarande är redo att stå för själva analysen. Populismens verktyg och förhållningssätt skiljer inte på höger och vänster, och handlar inte minst om just underminering av demokratin som du ocskå lyfter... Men i den här frågan är nyansering och saklighet det viktigaste.

Tack för det nyanserade svaret. Jag uppskattar att du lyfter vikten av saklighet – och där är vi helt eniga.

Jag förstår vad du menar med populismens verktyg och hur de kan användas oavsett ideologisk hemvist, men i just denna fråga tycker jag det är avgörande att hålla isär populistisk taktik från ett mer systematiskt ifrågasättande av institutioner från en partiledning. Det är inte "känslostyrda följare" som är problemet här – det är när ett riksdagsparti i organiserad form undergräver legitima processer för att försvara sitt eget narrativ.

Att vi trots olika infallsvinklar delar synen på att demokratins spelregler måste värnas, känns i grunden hoppfullt.