Citat:
Ursprungligen postat av
Xenonen
Det allra viktigaste är att man har en metod där alla kan enas om vem som är ledare så man slipper eviga inbördeskrig. Tibet med sin reinkarnerade ledare har du som udda exempel på hur man kan åstadkomma det.
"För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet", som Göran Persson kläckte ur sig 1996. Han fick skopor med skit men hade en poäng. Sen är det förestås en balansgång så att det inte slår över i stasis och sklerotism.
Citat:
Ursprungligen postat av
Lunkan531
Ofta är arv SÄMST eftersom många inavlade idioter till följd av kusiner gifter sig i flera generationer. Liknande inom aristokratin, många korkade aristokratofficerare...
Inavlade aristokrater är ett populärt tema och användes flitigt som slagträ av arbetarrörelse och kulturradikala för inte så länge sen. Dock är frågan hur inavlade de faktiskt var. Om man undantar skräckexempel som de spanska habsburgarna tippar jag att det inte var så mycket värre än hos folk i allmänhet, där fenomenet inte heller var okänt.
En fördel med en aristokrat är att den accepteras av övriga. Även efter valkungadömets avskaffande hade högadeln stort inflytande och kunde sätta rejäla käppar i hjulet om de ville, och i värsta fall kunde inbördeskrig resultera. En vanlig strategi var att kungen och hans klick allierade sig med ny-och lågadel mot det gamla gardet.
