Citat:
Problemet är att Elsa kan vara hur duktigt som helst, det stora problemet är det följet man får med sig
Se hur det var första åren för MP
Hur många har inte Sd behövt sparka sedan 2005
Varje nytt parti drar tills sig knallkorkar, och tyvärr så är dom duktiga på att dölja det tillräckligt länge!
Se hur det var första åren för MP
Hur många har inte Sd behövt sparka sedan 2005
Varje nytt parti drar tills sig knallkorkar, och tyvärr så är dom duktiga på att dölja det tillräckligt länge!
Problemet med "knallkorkar" är litet så länge de bara är medlemmar. Så länge de bara betalar medlemsavgiften är väl den biten inget större problem. Det är ju klart, kommer det t ex fram att en pedofil i en postning på nätet skriver "nu har jag gått med i Elsa Widdings parti" så får man väl utesluta honom. Detsamma gäller väl om någon säger "Jag är med i både NMR och Elsa Widdings parti eftersom jag tycker att partierna har beröringspunkter och borde ha valteknisk samverkan".
Man kan väl också ta emot råd och synpunkter samt pengar från folk som inte ens är medlemmar. Ibland kan "knallkorkar" också bidra med användbar information eller synpunkter eller infallsvinklar trots att det är katastrof att ens ställa dem framför kameran utan att ens någon komprometterande information i det läget finns tillgänglig. Ett bra exempel är väl Lasse Lindhs medverkan i Sverigepartiets demonstrationer år 1987 som någon slags informell ledare. Jag minns själv att jag tog mig för pannan när jag såg honom i TV-rutan och tänkte "Ånej, det här är katastrof". I mina anteckningar skrev jag "knäpp typ med med små solglasögon". Men trots sin knasiga framtoning, grava alkoholism, återkommande Kalle Anka-utbrott m m så var han inte korkad. Tydligen hade han gått ett tag på KTH. Han var Sverigepartiets skickligaste skribent. Han kunde se infallsvinklar (även om resulterande output kanske inte var optimal). Narrativet med rasistiska våldsdåd mot invandrare kontrade han med en lång lista med invandrares dåd mot svennar. Vill minnas att han bl a nämnde mordet på Patrick Naeslund (som dog under ropet "jag ska mörda dej ditt svensksvin") och Peter Åhlund som höggs ihjäl av zigenare vid Slussen. Under ett "torgmöte" med dåvarande vapendragaren Percy Brunström pekade han på sitt eget drastiska, frejdiga vis på motsägelsefullheten i att folk sökte asyl för politisk förföljelse samtidigt de ville bura in honom för hans egen förkunnelse. Tror han använde sig av ordet "skitpack" vilket väl inte var så förnuftigt att göra. Men han hade i alla fall identifierat en viss grad av motsägelsefullhet bland en del som tyckte att det var väldigt viktigt att bevilja folk politisk asyl p g a politisk förföljelse samtidigt som de tyckte att det var viktigt att bura in sverigepartister. Lasse Lindh hade en viss förmåga att identifiera användbara infallsvinklar som även partier/politiker/opinionsbildare mindre långt ut på den upplevda extremistskalan kunde använda. Så även personer som i princip är rena dårar kan ibland generera användbart material eller råmaterial. Det är något man bör komma ihåg. Det här påminner litet om vad en professionell rekryterare sade i en (tidnings-?)intervju för några år sedan. Hon sade att med de mallar hon själv måste arbeta enligt så innebar detta obevekligen att en del kreativa människor sållades bort. Tror hon också sade något typ att kreativa människor ofta är "stökiga", eller något liknande. Så man kan låta "dårar" bidra med användbart material samt - naturligtvis - pengar. Man måste göra skarp åtskillnad mellan detta och vilka man kan låta företräda ett parti.
Däremot blir urvalet av människor extremt viktigt för riksdagslistan och andra i högsta ledningen som representerar partiet utåt, speciellt för ett nytt parti. Junilistan tog sig väl in i EU-parlamentet så gott som enbart på de titlar och bakgrunder som de ledande figurerna hade. Inte ens verbal förmåga var speciellt viktigt. Förre riksbankschefen Lars Wohlin var definitivt inte en verbal förmåga. Men att visa upp honom och säga "här är Lars Wohlin, f d riksbankschef, han är en av våra företrädare" var ett säkert sätt att snabbt inkassera röster och snabbt stiga i opinionsundersökningarna. Titlarna är väl i princip det viktiga när det gäller riksdagslistan och de som identifieras som företrädare för partiet från start. Sedan är det väl bra om man har någon med någorlunda verbal förmåga som man kan skicka till en TV-studio, om det nu blir aktuellt.
Jag tror också att Elsa Widding gör en tavla om hon i ledningen och på riksdagslistan tar med folk som själva krävt att man skall sparka ut folk med medborgarskap eller som genom sitt partimedlemskap krävt ställt sig bakom ett sådant krav. Förr i tiden, på 80- och 90-talen, var ju detta den avgörande skillnaden mellan de små lokala populistpartierna å ena sidan och Sverigepartiet (1986-87) och SD å den andra. När Carl I Hagen sade att han inte ville ha något att göra med SD så motiverade han detta med SD:s krav på att sparka ut folk med medborgarskap (det var det han syftade på med orden om att ett parti han skulle samarbeta med måste stå på "rättsstatens grund"). Det var också den här biten som gjorde att Nils Lindgren-grenen av Framstegspartiet till skillnad från Stockholms-grenen inte ville gå med i Sverigepartiet år 1986.
Förutom att ha bra företrädare från start är det väl också bra att ha en nisch, helst tillräckligt stor, med väljare att ösa ur. Junilistans nisch var väl EU-motstånd utan att vara ett yttervänster-parti. Junilistan kunde både borgerliga väljare och högersossar rösta på.
Elsa Widdings parti har väl inte någon uppenbar egen nisch som Junilistan hade. Man får väl i princip göra nästan ett frontalangrepp (antar jag) mot SD på ungefär samma position på höger-/vänsterskalan (går man längre högerut i ekonomiska frågor blir väl nischen väldigt liten). Eftersom Widding varit med i SD och i övrigt sagt att det skall vara ett icke-socialistiskt parti med fokus på klimat/energi så är väl ett sådant antagande rimligt. En del kan kanske tycka att klimat- och energifrågan är så pass viktig för ekonomin och levnadsstandarden att en viss skillnad jämfört med SD i dessa frågor borde skapa en väldigt stor nisch. Jag tvivlar dock att detta händer förrän vi får stora strömavbrott à la Spanien nyligen kanske 1 gång per månad och folk inser att mediernas förklaringsmodeller inte håller, typ. Nischen för ett nytt parti som skulle påminna om Widdings parti skulle sannolikt vara större om nischen var f d sossar som blivit missnöjda med SD:s högersväng i en del ekonomiska frågor. Widding torde dock med vad hon sagt ha en relativt låg trovärdighet i den kategorin väljare. Den sorts personer hon behöver locka till ledargarnityret och riksdagslistan har också oftare en borgerlig syn på traditionella ekonomiska frågor. Någon enstaka är kanske "högersosse", men med titel-urvalskriteriet så blir nog det tillgängliga urvalet på folk med mindre om man skalla satsa på ett uttalat "sosse"-parti för f d SD:are. Det blir svårt att både ha kakan kvar och äta upp den. Möjligen skulle Elsa Widding kunna plocka in någon högersosse typ Nils Lundgren i ledningen för sitt parti och på riksdagslistan [Nils Lundgren var dock redan inför folkomröstningen om euron känd för att vara för NATO-medlemskap (rätt unikt för sossarna dåförtiden) och gissningsvis är Elsa Widding måttligt entusiastisk inför NATO-medlemskapet och DCA-avtalet eftersom Sveriges suveränitet tydligen skulle vara viktigt för hennes parti].
Parentesen ovan för mig osökt in på frågan om NATO-skepsis och andra frågor som sammantaget skulle kunna utgöra en nisch. Kanske skulle det kunna gå att tota ihop ett nischkluster som attraherar någorlunda likartade väljare och som kanske liksom upplevs höra ihop litet grann? Kanske skulle också själva infallsvinklarna på olika problem kunna utgöra en del av ett nisch-kluster?
Idag finns väl spontant ett ganska stort stöd för NATO-medlemskap bland borgerliga väljare, SD:are och högersossar. Folk ser Rysslands invasion av östra Ukraina som något typ Sovjets ingripande i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Andra förklaringsmodeller faller nog inte i god jord. Det hjälper nog heller inte att förklara att Ryssland numera inte har någon ideologi att exportera som det forna Sovjet och i grunden har samma ekonomiska system som i Väst. Känslan av Ryssland som ett diffust "Sovjet-hot" finns ändå kvar och det är nog svårt att överhuvudtaget få folk att reflektera över skillnaderna mellan Sovjetunionen och Ryssland. Men det är ju möjligt att den upplevda risken för ett ryskt anfall mot Sverige i upplevd Sovjet-stil upplevs som lägre än för Sovjetunionen och att priset för att prioritera denna eventuella risk blir för hög om man skall bränna minst 2 % av BNP på försvaret (NATO-krav) och att nu föreslagna 5 % blir alldeles outhärdligt och att man då hellre är beredd att ta risken för ett Sovjetiskt anfall och/eller i praktiken bli av med artikel 5-skyddet om man inte vill betala tillräckligt. Att Sverige är inbäddat bakom Finland och Baltikum borde väl kunna dämpa den upplevda risken en aning i alla fall hos en del. Och om det finns risk för att ett parti ändå anklagas för NATO-skepsis kan det väl kanske vara en fördel att förklara fördelarna med detta. Anklagas man för NATO-skepsis utan att ange fördelarna med detta har man kanske sålt smöret och tappat pengarna.
Har litet mer anteckningar angående människor av den typ som kan vara oroliga för något typ David Webbs "The Great Taking" och/eller vara mot vindsnurror. Det är litet fastighetsrättsliga aspekter jag tänker på här plus en infallsvinkel på ett större problem. Får återkomma till detta. Det möjliga nischkluster som jag i mitt inre ser framför mig är något typ ovanstående plus kanske en viss skepsis till att det var vettigt att tillåta mRNA-vacciner trots bara några månaders testning i stället för normala 5-7 år. Ett nischkluster med viss intern kompatibilitet är väl dock antagligen tyvärr inte lika lätt att locka väljare som en stor, tydlig fråga och en ledig nisch.