NakedSunshines stolliga trams

Min rygg viker sig under vikterna av det osagda,
alla de oförlåtna stunder du karvade i min själ -
kvällarna du markerade felen i min existens, liksom morgnarna du tog för dig av mitt väsen.

I skymningsskog väger jag mina tyngder,
där skyddar granen min ande -
och eken får hjälpa mig bära ett slag.

Till ljusnad morgonstund vaknar styrkan,
tyngden ligger kvar, men ryggen rätas åter ut -
Med händerna mot skyn bär jag min kraft.

Säg mig, hur sjunger ditt hjärta idag?

Hennes höfter, svänger i takt med melodin i hans själ.
Och hon hör, hon ser, hon ger - hon ler.
Liksom han, ett löfte om gemenskap -
ett löfte om två.
I hans knä vilar hennes ande, och i henne vilar han.

Midnattsmånens bleka ljus belyser deras ömsinta blickar.
Hennes ögon vandrar nyfiket i hans själ, i fönstret möter han henne.
Tillsammans dansar de till livet, i förening - till kärleken

Ett hjärtas kall från det mörka hål,
där denne finner livet.
Vidbränt och lika svart som kol,
ingenting tas längre för givet.
Hur blev det såhär?

En faders röst - mumlande, kall,
medan det klirrande ljudet ekar.
Försakad, bortglömd utan vuxen mall,
ingen som rätt väg utpekar.

Alkoholen är din vän,
den enda du tycks behövat.
En ensamhet stal dig för längesen,
och livet den har dig berövat.

Livet fortgår utan roder,
känslor blir som nystan av garn.
En skrikande moder,
ett vettskrämt barn.
Är trygghet verkligen en myt?

En bror slår en bror,
traditionen är skapad.
Syskon av varandra snor,
sammanhållningen blir skakad.

Alkoholen blir min vän,
den enda jag tycks behöva.
Ångest åt upp mig för längesen,
och livsglädjen den har mig beröva.

Igår ska han vara sitt bästa jag, imorgon dog han igen.
Idag spinner hjulen runt, runt, runt. Men han rör sig inte.

Han sitter fast i tiden, i känslan, i mörkret, i väntan...
På att åter kunna andas luft, åter kunna trampa stadig mark.
Och den kommer, den går, den försvinner - den består.

Han lever i kontrasten mellan kärleken och döden, mellan läkaren och bödeln.
Så som sorgen griper hans andetag griper han efter molnen dag efter dag.

Med fötterna på jorden och huvudet bland molnen,
beskådar han månen,
Som belyser hans inre.
Tills han åter står med sargad rustning på bergshällen, vrålar ut sin ångest inför den kommande kvällen.

Han är som han är, som han alltid har varit, plus lite till, minus lite annat. En fullständig, komplett fåne som flinar åt den måne som gladeligen bryter molntäcket och målar världen i det gula bläcket.

Men dagen kommer då han ser tillbaka på sig själv, slår sig över bröstet och säger "du lever, trots allt, du lever!".
Och med sång i själen ska han dansa nya danser i denna underbara, katastrofala värld.

Inpå kvällen viskar spökena som allra högst.
Ord om forna kärlekar, människor, som inte längre vandrar vid min sida.
När natten färgar världen svart utanför fönstret,
så vrålar ensamheten som starkast.
Sedan urminnes tider har själen ropat efter försoning, förbättring,
förlösning.

Men en cirkel har ingen början, inget slut, den är, den har alltid varit,
den kommer alltid att vara. Som den är, i all evighet.

Liksom jag.
Efter hur många år får man lägga ned vapnen?
Skrika sin utmattning åt den stjärnklara himlen.
Lägga sig i barren, vila sina ögon under granen.
Låta skogen vakta ett slag.

Säg mig, vad viskar dina spöken när du är trött?

Saknaden kväver hans sviktande andning.
Han saknar det förflutna som aldrig hann bli.

Han saknar hennes röst, hennes skratt,
hennes tröst, hennes värme inatt...

Dagarna går,
sommar blir till höst -
blir till vinter.
Men han har fastnat -
i tiden -
i väntan...

I smärtan av en morgondag,
som tycks honom ytterst förtrogen.
Hans sinne viskar förrädiska sagor om liv bortom detta.
Om Nangiala och paradiset därefter.

Men så nås han åter av det sorgsna gryningsljusets leende.
En ny dag gror i jorden av det liv han försöker fly,
från det gamla, till det nya...
Med nytt hopp, nya andetag -
nya försök att smälta den is,
som hindrar urets visare från att åter klicka.

Tills natten återvänder...