NakedSunshines stolliga trams

Jag kommer inte med hunger, jag kommer med närvaro.
Jag kommer inte för att ta, jag kommer för att lysa.
Jag kommer inte för att styra, jag kommer för att mötas.
Jag är här för att hålla dig i frihet,
att bära dig utan bojor,
att belysa dig utan krav.

Jag är den mjuka jorden under dina fötter,
jag är den trygga vinden som bär dina vingar,
jag är det lugna havet som speglar ditt ljus.

Må varje ord jag säger,
må varje blick jag ger,
må varje tystnad vi delar,
vara en plats där du känner:
Här är jag fri.

Och om våra hjärtan väljer varandra,
ska vår förening vara en hymn,
inte ett rop:
Här är stillhet.
Här är värme.
Här är hemkomst.

Att följa sitt hjärta är inte att välja lätt, det är att välja levande.

Kärlek som växer i stillhet är den som står kvar när stormen har dragit förbi.

Vi är alla födda ur samma jord, men det är hur vi matar elden vi bär som gör oss till något mer.

Det finns band mellan själar som inte kan lösas, inte förstås. Bara omfamnas.

Det finns alltför många som dör i samhällets famn. Jag vill leva i min egen.

Livet är som finast på gränsen mellan där orden tappar sin form och känslorna börjar tala.

När världen blir för trång söker själen det som rymmer allt.

Jag har aldrig känt mig fri i förklaringar, enbart närvaro.

Vi är kanske födda i samma berättelse, men det är hur vi läser varandra som avgör hur den tolkas.

Jag har inga facit, bara känslor som inte släpper taget. Idéer som inte kan tystas.

Du -
som bär skog under fotsulorna,
och storm bakom ögonfransarna.
Du -
som är kvinna utan tillstånd,
gudinna utan tempel,
människa utan masker.

Du -
som lärde dig styrka av smärtan,
och ömhet av överlevnad.

Du -
min syster i själ,
min frände i blod,
mitt hjärtas milda revolution.

Du bär liv där andra bär murar.
Du andas som om världen fortfarande gick att hela.
Och jag ser dig.

Inte som en roll.
Inte som en symbol.
Utan som du.

Du är skratt i motvind.
Du är sorg med ryggrad.
Du är moder till dig själv,
liksom till allt som vill bli älskat i världen.

Jag vill aldrig äga dig.
Bara hedra dig.
Aldrig forma dig.
Bara minnas dig så som du är i detta nu.

Och även om ingen annan någonsin förstår det -
så behöver ingen annan förstå.

Jag förstår.

Och det räcker.

Korparna rev i hans inre, festade på de kvarlevor som en gång utgjort den man han var menad att föreställa.
Hans storhetsvansinne hade gjort honom till den lilla fläck som nu knappt längre kunde skådas i den öken av sorg han så lättvindigt begett sig ut i.
Hur kan beslutsamhet vara så förfärligt giftig?
Hur kan sinnet vara så förrädiskt?

Vad vet en människa egentligen?

Går cykeln att bryta? Eller är försöken att bryta cykeln lika bibehållande som de plågande spöken han försöker gömma sig ifrån?
Kanske finns där ingen skillnad?
Kanske måste han själv bli ett spöke?

Har spökena svar?
Finns det några svar?

Kanske fanns där ett ljus i det övergivna förflutna, kanske var det bara en illusion skapad av vanföreställningar om paradiset.

Kanske var han inte menad tillträde, kanske alla försök att betala inträdesavgiften är slantar förkastade i galenskapernas hav.

Enbart desperata försök att ge mening åt meningslösheten.
Han känner åtminstone igen. Men till vilken nytta är det att känna om sorgerna fryser honom, gör honom oförmögen att jaga bort korparna...

Och så igen har allting dött.

Endast återstår en grådisig bild av den en gång regnbågsfärgade tillvaron.
Återigen klingar frågorna konstant i ett döende sinne:
-Varigenom skedde det dräpande hugget denna gång?
-Med vilken grund har betong återigen använts som plåster för att stilla ett blödande hjärta?

Åter vandrar han i mörkret - förblindad av den avgrund som fyller hans väsen med ett svart sken; bedövad av dem händer som sträcker sig mot, och omsluter hans hals.
Åter har han försakat sin frid - till fördel för den inre galenskap som ständigt pulserar genom hans kropp; i ett desperat försök att blidka de ljudlösa vrål som dånar i hans själ.

Han försöker andas, men till vilken nytta?
Syret ger vämjeliga kväljningar i kontrast mot det smaklösa vakuum han inhalerar så lättvindigt.

Och så igen kan han ej längre känna det hopp som var menat hålla förtvivlan inlåst.

Så igen behöver han dö, ruttna och förmultna för att kunna återfödas i ljuset.

Fri är själens väg,
passerar genom dimman,
sommaren väntar.

----------------------------------

Eldrött brinnande,
ängarna i lågors sken,
Snart blommar vallmon.

----------------------------------

Jag anländer ej av brist, utan som närvaro — ett ljus som inte kräver spegling, en rörelse utan mål.

Ej för att leda, men för att gå bredvid; där beröring uppstår utan avsikt att forma.

Jag vill inte hålla dig, men vara rymden kring din frihet, inte bära, men vila där du vilar.

Jag är den jord där din tyngd får finnas, en vind som lyfter utan ägande, ett vatten som reflekterar utan att svälja.

Om orden bär något, om tystnaden mellan dem blir en plats att andas, må du veta: här är du oberörd — och ändå sedd.

Och skulle våra hjärtan välja varandra, låt det bli utan rop, utan krav:
en stilla hymn, ett lågmält värn, en återkomst — inte till mig, men till dig själv.

ChatGPT 4o


Stadspuls

Jag går där gatorna drar sina linjer,
mellan betong och blänkande glas,
och känner hur hjärtat slår i takt
med tunnelbanans rytm under marken.

Höghus reser sig som ryggrader,
och jag – en del av deras språk –
bär min tyngd med stolta steg
genom bruset, genom blå timme.

Ljusen blinkar som stjärnor i asfaltens himmel,
och röster från torg och trottoarer
flyter samman till ett dån –
men i bruset växer något tyst och starkt.

En kraft, född ur rörelsen,
ur viljan att stå kvar i storm,
att växa som ett träd i sten,
att andas fritt i kvävda kvarter.

Staden är vaken, och jag med den.
Vi blöder inte längre – vi brinner.
Och i detta rus av stål och själ
är jag inte liten, jag är hel.

Kraftfält omarbetad av mig

Sten under
ljusreklam som hjärtslag
jag går
och jag äger den
medan höghusen blinkar
som om

de som vet
ändå står kvar
i ett andetag

avgaser, regn, frihet


puls

en rörelse i betongen
går inte att stoppa


det är jag som andas liv
i varje gata jag går på

Alla dina bevingade sagor till trots,
mot slutet var även du blott en människa.
Föga oförväntat, men bara 60år, en aning tidigt.
Tiden är enkel på det viset, den ger lika lättvindigt som den tar.
Vissa förr, andra senare, och den gav mig åtminstone 30år med dig.

Plågad och hämmad, din ande var alltid full av oro och kval, i strid mot de demoner du höll för dig själv.
Men samtidigt tog du så lätt på allt, du levde som du lärde.
Jag hoppas du kan finna ro nu.

Sorgen betynger oss kvarstående åskådare, en vikt du ej längre behöver bära.
Den är för oss, det är vår gåva att få sörja dig. Så som du sörjt dina föräldrar. Så som våra framtida avkommor ska sörja oss.

Bekymmer, spratt och nycker. Oavsett vilka föreställningar historien demonstrerar så har inget av det längre någon betydelse. Hade det någonsin betydelse?
Så klart det hade, du har hjälpt mig bli den människa jag är idag, lärt mig så otroligt mycket. Jag är så tacksam för det.

Vi älskar dig och vi kommer sakna dig!

Vila i frid Pappa <3

I tacksamhet sjunger hjärtat ljuva melodier - varma toner om hopp, glädje, lycka och kärlek.
Den kör - som målar sinnet i samstämmig salighet - står skyddad mot rymdens mörka vakuum.
Säg mig - hur låter ditt hjärtas sång?

Jag går sönder igen - och igen - och igen.
För varje fragment som jag limmar tillbaka så flagnar en ny, lossnar - faller i gruset.

Men jag fortsätter, så länge cementen räcker, så länge jag kan återskapa mig i den bild som jag så tydligt ser bakom stängda ögon.
En vacker mosaik - av miljontals smulor från den själ som värker så i detta nu.

Men jag vet, jag förstår, jag hoppas - jag längtar den dag som smärtan repelleras mot den glansiga, skinande lim-ytan som utgör det innersta väsen.

Den man - stöpt i sorg, lycka, vrede, melankoli, eufori samt zen-liknande apati.
Den man som jag gladeligen utvecklas till - den man som jag ser när jag sover.

Du var vilse när vi träffades - jag likaså.
Tillsammans sökte vi en ny väg i natten.
Vi fann varandra i en tid av storm och ängslan,
Du blev min vind och jag din klippa.

Vinden tog oss till himlen - liksom under jorden.
Allt medan klippan nöttes ned - tills den inte längre höll form.
Jag rasade - och du med mig.
Stormarna fortsatte och världen brann.

Jag försökte och försökte och försökte - tills jag inte kunde försöka längre.
Nu är du ej längre min - och jag ej din.
Allena får vi treva oss upp ur avgrunden -
allena får vi söka vidare mot nya platser.

Förlåt, åh förlåt, det sista jag ville var att såra dig.

Jag älskar dig min vän, mitt hjärta.

Farväl!