Människor som ska ha allt och ägs av sina pengar

Vi människor verkar är väl lite av samlare naturligt, så det är inte särskilt svårt att förstå fenomenet.
Jag var så tidigare men har numera ställt om till minimalism, vilket är extremt skönt just av de orsaker du nämner.

Bara det fula trynet av modern individualism. En del(män oftast) motiverar att jobba bort hela livet med att de "skapar förutsättningar för sina barn som de själva aldrig hade".

Däremot tror jag att väldigt många barn hellre hade haft en förälder som har tid för dom, kan guida och ge tips och råd om livet i stället för dom där extra pengarna...

I dagens smartphonevärld, influencervärld har verkligheten tappat sitt värde.

Vi är bara prylarna vi har.

Sen en sak många av dessa nötter inte tänker på är att det är när man är ung och kroppen funkar som man ska göra allt det där man vill göra, många tänker att dom ska fixa karriär osv först och sen när de går i pension ska det "levas", men man orkar inte, krämpor, skador, psykiska åkommor man dragit på sig under åren samt alla måsten.

Folk lever via telefonen och har som syfte i livet att ha mer pengar än andra människor. Stressar sönder och undrar sen varför dom inte är lyckligare...

Finns ju ingen mening att jobba om man inte kan leva. Men många kör bakvända, finns ingen anledning att leva om man inte kan jobba. Konstigt då om livet känns tomt och meningslöst när man inte lagt tid på att hitta sig själv och vad som gör livet värt att leva för en personligen.

Det är ganska tragikomiskt att se alla tomma skal till människor som lyfts fram av media hela tiden.

Sen bryr vi oss mindre och mindre om hur dessa pengar skaffades. T.ex. om Bianca Ingrosso lurar alla Sveriges kvinnor/fjortisar att köpa hennes overpriced, giftiga smink, ja men då är hon en Queen, en go-getter osv.

Vi hyllar framgång oavsett medlen och människorna som skadas längs vägen för att nå dit.

Sen kallar vi människor som inte är med på det här tåget för "lata", att dom saknar drömmar(materiella sådana), saknar driv osv.

Även fast forskning och vittnen berättar för oss att meningsfulla relationer och att vara behövd av andra är det som gör oss lyckligast.

Race to the bottom helt enkelt!

Det är en svår frågeställning som jag själv inte riktigt kan landa i. Å ena sidan har jag så fruktansvärt lite till övers för alla som ska köpa kändisars skit som de gör reklam för och att försöka vara som alla influencers osv samtidigt vill jag ju själv ha mer/dyrare/bättre saker.

För mig själv tror jag att jag motiverar det med någon form av att jag gillar vackra saker dvs jag vill hellre bo i en stor vacker lgh i ett vackert hus på Ö-malm eller i en stor vacker gård med vacker natur om mig och ha en vacker/elegant bil och ha fina kvalitativa kläder istället för att ha allt men fult och av dålig kvalitet.

Nej jag behöver inte ha massor med bilar eller massor med hus osv men frågan är, när man väl har det där första vill man då helt plötsligt inte gärna ha även den där lgh som komplement till herrgården eller tvärtom och vill man då inte gärna ha en fin vacker båt också m.m.

Det enda jag är klar med är att jag har inget intresse av att följa någons fotspår eller köpa saker någon kränger på IG

Väldigt kloka tankar tycker jag. Du beskriver en verklighet som jag så väl kan relatera till. Ibland känner jag att jag själv är på väg att hamna i det där facket. Det skrämmer mig.

Sedan det där du tar upp att ge upp relationerna till sina barn, bara för att fixa änny mer grejer. Det är sjukt. Många tycks tro att tid är fritt och att det finns oceaner av tid. Så är inte fallet. Tiden går fortare än man tror.

Fler människor borde fundera över vad som egentligen skänker livskvalitet.

De är ofta extremt drivna och arbetsnarkomaner och lever för det de gör

Samlandet är en sak, men för många går den överstyr, som mani. Inte sällan med en idé som ursprung.

Materialism mår människor gott av, därför vill man ha mer och mer och helst utan gräns.

Eller pratar du om folk som inte kan sköta sin privatekonomi rätt och köper saker som inte ger dom mer njutning än förlust? (tex för mycket arbete med att sköta sin båt än vad den ger lycka)

Många människor blir fartblinda av pengar, och plötsligt räcker det som de redan har inte längre till. Lite hårdraget så verkar utvecklingen för materialistiskt lagda personer gå från funktion (ett kök) via guldkant (ett nytt och finare kök) och individualism (specialbyggt kök) till överdåd (allt i köket är av dyrast möjliga märke/material).

Sen repeteras denna utveckling för hus, bostadsområde, båt, sommarställe, bostad utomlands etc respektive - dvs allt uppgraderas över tid. Och snart bor dessa människor i något överdådigt hus i stans finaste område med enbart märkesmöbler och en båt förtöjd vid den egna bryggan. Men ändå saknar de något.

Varför gör de allt detta? Förmodligen för att de kan, men jag tror att det är för att fylla ett själsligt tomrum. Människor som varit mer än nöjda med kompisarna och en insmugglad öl i simhallens bastu, sitter plötsligt ensamma i sin djursholmsbastu med en ipa i handen: Tillgången på det ena maskerar frånvaron av det andra.

Det är min absoluta övertygelse att materialistisk strävan är en kompensation för något som saknas men som inte går att köpa för pengar. En trygg människa behöver inte (vill inte ha!) andras avund eller beundran. Att konsumera för att passa in i ett sällskap eller ett bostadsområde är futilt, vem tusan vill ha ”vänner” som bryr sig om hur mycket man äger?

Ja, absolut arbetsnarkomaner. Dom skulle egentligen kunna bo i en etta med en madrass på golvet. Dom skiter i det materiella, dom skiter i vänner, familj och umgänge. Bara dom får jobba 24/7.

Emotionella brister ersätts oftast av materiella ting.

Jag äger min tid!!!!!!

Allt annat jag äger har jag för att jag vill och tycker det är roligt.

Stort hus med pool.
Kommersiella fastigheter.
Hyresfastigheter.
Sportbilar.
Lyxbilar.
Sommarställe.
Fyrhjuling.
Jetski.
Båt.
Konst.
Klockor.

Bara en viss typ av människor som retar sig på vad andra har, de lär ju betalat det själva eller å hela samhället bygger på att vi köper grejer.