Människor som ska ha allt och ägs av sina pengar

Har funderat över en sak och jag tror det hör hemma under subkulturer eller kanske framförallt under socioekonomiska livsstilar. Eller möjligen under psykologi och personlighet?

Har ni tänkt på att det finns en kategori av människor som ska ha allt och där ordet tillräckligt aldrig tycks existera? Ofta har vederbörande det skapligt gott ställt.

Man ska ha villa, övernattningslägenhet inne i stan. Lantställe på någon vacker plats. Lägenhet i Spanien, motorbåt, segelbåt, sportbil på sommaren. Intresserad av golf och jakt.

Problemet är bara att tiden inte räcker till för att sköta och hantera alla grejerna, eftersom det heltidsarbetas också, ofta långa veckor med övertid m.m. Alla grejer blir liksom ett ok att dra runt. Allt ska underhållas. Allt kräver någon form av engagemang. Hus ska underhållas, bilar ska underhållas. Administration kring medlemsskap och krav på ideellt arbete m.m. , men strävan finns alltid att skaffa sig mer och mer grejer.

Är det en livsstil eller en psykiatrisk diagnos? Har vissa människor en större släng av detta än andra? Finns även extreme horders? Är det lite samma sak, men de kanske samlar mest på skit? Kanske en tro att ju fler grejer man skaffar sig, desto lyckligare blir man? När det i själva verket när man passerat en viss gräns faktiskt är tvärtom?

Vi påverkas nog extremt mycket av varandra i denna tidsålder då vi ständigt kan jämföra oss med andra genom alla olika medier vi idag har tillgång till.

Men i övrigt tror jag det är personlighetstyper och fullt normalt, i ett stenålderssamhälle behövdes samlare, jägare, krigare, omhändertagande som stannade hemma, barnpassare, sjukvårdskunniga... osv. Alla hade sin plats utefter vad de var bra på. Idag är de kriterierna lite rubbade, vi skolas in från 6-årsåldern och alla ska stöpas i samma mall.

När man hamnar på en viss inkomstnivå så blir det lätt så att man inte vet riktigt vad man ska göra med alla pengarna.

Sedan väldigt många hyr eller delar på saker, så därför kanske man har en båt, men använder den själv bara 2 veckor om året. De övriga 10 veckorna så hyrs den ut till andra.

Likadant med bostaden i Spanien. Är man där 2 veckor så kanske den hyrs ut till andra de övriga 40 veckorna.

Säger det för att många tror att rika köper/äger något och bär på hela kostnaden själva fastän de inte använder grejerna större delen av året.

Det ligger lite i människans natur att sträva efter att få det bättre. Man byter oftast upp sig hela tiden.

Men, människan som social varelse i samhället påverkas naturligtvis av andra faktorer än denna strävan.

Materialism som standard ökar ett artificiellt behov av mättnad som aldrig nås, genom påverkan av statushets, reklam som skapar nya begär o s v. Det är vad man inom buddhism beskriver som dukkha, d v s törsten som upphov till det eviga lidandet.

Vi har dessutom sedan länge ett belöningstänk i vår konsumtion. "Jag jobbar 70h/vecka så jag förtjänar stort hus och fin bil. Nu har jag det, så nu skaffat jag trädgårdsmästare och nannys åt barnen" o s v.

Det är vad man kallar maya, den förrädiska materiella slöjan över världen som hindrar en att leva.

Om de ska ha allt, men knappt använder något, så skaffar de ju uppenbarligen grejorna för att imponera på andra.

Så jag-svaga människor som inte har en aning om vad de själva tycker om, beter sig antagligen så. Folk som är känsliga för kritik, känsliga för att inte imponera på omgivningen.

Sorgliga partiska typer med andra ord.

Att skaffa sådant man använder är däremot förstås aldrig fel, om man har råd.

Man undrar ibland varför vissa fortsätter jobba. Man har tillräckligt med pengar men fortsätter ändå. Man skiter i familjen, barnen osv och ska bara ha mer. Jobbet före allt. Många skulle kunna gå i pension långt i förtid men jobbar och jobbar och jobbar ändå.

Ofta är det nån VD eller liknande. Dessa är ju inte sällan psykopater.

Ja det finns en överlevnadsinstinkt i att samla. Det jag tidigare talade om så bottnar det i människans liv och instinkter genom årtusenden och miljoner år. Efter industrialismen så ändrades förutsättningarna för gemene man och samlandet började sakta likna hoardande. De riktigt rika har alltid samlat, det ligger väl i deras natur, om de inte i dagens moderna samhälle vinner på Eurojackpot och inte klarar av den enorma plötsliga rikedomen. Sen finns alltid personlighetstyper som väljer att bli buddhister, munkar och nunnor osv.

Moderna samhället.

Vi har möjlighet att köpa/få/skaffa oss allt nu.

Har säkert alltid varit så men nu i vår moderna tid är det mycket mer tillgängligt för alla människor.

Så har vi sociala medier och all reklam som präntar in i oss att vi borde ju köpa deras produkt också.

Utan att vi förstår det blir vi programmerade att vilja ha mer hela tiden.

Det är ju inte så att i reklamen säger dem: ”vi vet att du har det jättebra nu, så du behöver faktiskt inte köpa vår produkt, men du får ju om du verkligen skulle vilja”.
Snarare säger dem: ”köp det här, köp det här, köp det här.”

Undermedvetet får det oss att tro att livet kommer bli lite bättre hela tiden om vi skaffar oss bara den där extra lilla saken.

Jag tror det skulle vara ett mycket skönare liv att arbeta för sig själv.

Köpa endast det nödvändigaste och leva mer i / nära naturen.

Arbetar man för sig själv känner man nog en enorm tillfredsställelse när dagen är slut och man får komma hem och äta och vila upp sig innan nästa arbetsdag.

Klart det kanske är en romantiserad bild men det måste ju vara enormt mycket skönare liv än det ”vilja ha” samhälle vi har idag.

Hej

Visst men det där blir ytterligare ett ok.

Man ska ordna hyresgäster eller åtminstone ha kontakt med någon som sköter det åt den.Hyresgäster har sönder saker och grannarna klagar om hyrarna festar. Lägenheten kan ändå inte vara ett helt färdigt andra hem med personliga saker stående framme.

Varför inte vara den som hyr en lägenhet 2 veckor om året istället?

Visst, har man ett stort intresse för fastighetsförvaltning skall man naturligtvis äga bostäder men det finns fortfarande inget speciellt skäl att äga just den man själv ska bo i.

Jag är sådan.
Jag har min dröm bil (sportbil som du nämner), jag har väldigt gärna en till. På det har jag även 7 bilar och en husvagn.
Jag har elgitarren som är min dröm gitarr och jag letar en till.
Jag har basgitarren jag vill ha och den är absolut tillräcklig (och mer än så) för mig, densamma med basriggen. Men jag vill ha mer.
Osv…
Cirka 5 die-hard hobbies har jag. Plus familj och hus osv.

Jag jobbar hårt för att tjäna pengar för att köp mer.
Enda lån jag har är huslån.

Materiell lycka är riktig lycka för mig.
Jag önskar att det inte hade varit så men samtidigt så njuter jag väldigt mycket av att det är så.
Och jag spenderar pengar som jag har så jag drunknar inte i lån.
Det handlar inte om att jag inte vet vad jag ska göra för pengar för det vet jag - köpa mer leksaker.

Du har väl hört begreppet investering?
Kapitalplacering är en annan term som du kan googla.

Skulle tro det är ett kulturellt ideal och en tidsanda. Dock skulle jag säga att ackumulera tillgångar som mat (eller pengar) har varit en vinnande egenskap genom människans evolution. De som inte ackumulerade har slagits ut under förhistoriens gång.

Det är nog därför det finns människor som konsumerar mer än vad de behöver/har råd med, och kan fortsätta med SMS-lån eller genom att jobba livet ur sig. Ackumulerande är en vinnande mänsklig egenskap som vi intellektuellt måste motstå för att inte gå under av vårt ackumulerande.