Citat:
Ursprungligen postat av
Merapi
Behöver du verkligen en studie på att yrkesverksamma kvinnor (i jämställda samhällen) föredrar att ha barn i jämställda förhållanden kontra leva med en manlig bebis som vägrar befatta sig med hem och barn?
Fast du resonerar enbart som en indoktrinerad feminist, helt utan verklighetsförankring. Mycket av det som framställs som ”ansvar” eller ”omsorg” i relationer är kontroll, ett maktbegär, driven av en inlärd idé om hur saker ”ska vara”. Kvinnor jagar illusionen av den perfekta relationen. Många kvinnor har matats med en bild av vad en bra relation innebär, harmonisk vardag, emotionellt närvarande man, meningsfull kommunikation(en kommunikation de vill ha, inte ge) barn med rätt rutiner, rätt intryck, rätt känsloreglering. Det är inte bara ett ansvar man ”tar på sig”, det är också ett projekt. Ett försök att forma verkligheten efter en mall som känns trygg och kulturellt bekräftad(med betoning på bekräftelse från andra kvinnor). Och när det inte fungerar? Då växer frustrationen. Inte bara mot mannen utan mot den egna känslan av maktlöshet inför en bild som aldrig infrias.
Det kan se ut så här;
Hon styr barnens rutiner inte bara för barnens skull, utan för att känna kontroll.
Hon justerar mannens känslor, ”du borde känna så här” för att relationen ska motsvara en inlärd bild.
Hon driver parterapi, känslosamtal, kalenderplanering, inte alltid för ömsesidighet, utan för att upprätthålla en idealbild.
Resultatet?
Hon känner sig ouppskattad och ensam.
Han känner sig styrd, otillräcklig eller reducerad till en roll.
Det är här kontroll och omsorg flyter ihop
Kontrollen maskeras ofta som ansvar, särskilt i ett samhälle där kvinnor förväntas, av andra kvinnor, vara ”relationsbärande”. Men många män känner att det här handlar inte om vår gemensamma relation, det handlar om att jag ska spela med i hennes manus.
Och det är djupt frustrerande.