Gått tillbaka till din fru?

Nja flersamhet är inte ett alternativ. Orsaken till att jag gör det här är att jag själv fått känslor för andra under åren då och då men inte agerat på det. Han hävdar att detta är första gången och jag vet ju att jag inte kan stoppa honom men jag ser ingen mening med att inte ta tillbaka honom om han ändrar sig inom rimlig tid bara för att. Jag känner inte att min självkänsla sitter i relationen till honom och jag älskar honom. Sen tänker jag att det i så fall så klart krävs en hel del arbete på relationen och tilliten men jag har svårt att bara ge upp så lätt…

Folk separerar är otrogna, lämnar eller hittar tillbaka hela tiden, det finns ju en massa sätt att göra på.

Jag kan inte förstå hur du tänker eftersom du verkar mer än villig att förlåta honom om han ångrar sig. Menar inte att det är fel, bara att jag aldrig skulle kunna göra det. Du verkar se på det hela ur ett strikt pragmatiskt perspektiv och klarar du verkligen av att hantera känslorna från detta svek utan att ge upp så kan jag bara önska lycka till.

Förstår verkligen inte hur man kan lita på någon efter att denna varit otrogen. Hur kommer du känna dig om han blir sen hem från jobbet, ska på tjänsteresa eller... Det vore intressant att förstå hur du klarar av att se det som självklart att ge honom en ny chans om han ångrar sig, till den grad att du ber honom prova med den nya innan ni separerar. Jag skulle se det som självklart att aldrig lita på någon som svikit en så djupt.

Din självbild respekt värdighet gentemot dig sj=0. Dina barn har en sund förebild, not.

Det kan vara så att jag ändrar den här inställningen inom några månader. Jag har gett honom och mig själv fram till hösten att fundera. Han är stensäker på sitt beslut, jag är mer fundersam.

Jag tycker nog inte att jag är en dålig förebild, bara en annan än den vanliga kanske. Faktum är att det barnen ser är att jag blev väldigt ledsen men att jag också har en egen person. Att lära dem att det är mänskligt att fela och att förlåtelse kan finnas som grund för kärlek kan jag inte se några direkta problem med.

Jag tror att när man lever i en lång relation utsätts den för olika svårigheter och prövningar som en del i det hela för många. Missförstå mig inte, jag har inte BETT honom att testa med den nya, det är inget jag vill men jag inser att jag inte kan stoppa det förloppet just nu. Jag är fruktansvärt ledsen över situationen, jag känner mig sviken, allra mest för att han inte kom tidigare och berättade när han fortfarande tänkte att han "bara" skulle ha en kort affär utan ställde mig inför fullbordat faktum. Vi har pratat mycket om vad man kan göra om en är otrogen. De första dagarna var jag nästan helt under isen. Sjukskrev mig, åt och sov inte, var bara i chock. Jag tar inte lätt på det här på något vis alls.

Hans logik är att om han har varit otrogen får han stå sitt kast, om det var han som var jag skulle han klippt all kontakt och aldrig kunnat förlåta. Han menar att det inte skulle vara rättvist mot mig att eventuellt gå tillbaka. Jag funkar inte så. Jag har själv varit otrogen i andra, kortare relationer och vet hur jävligt man kan må, berg och dalbanan av att vara förälskad samtidigt som man inte vet om man älskar sin nuvarande, är det tillfälligt eller är personen man varit otrogen verkligen ens nya, bättre lycka? Det kan vara väldigt svårt att veta i början. Tiden behöver göra sitt.

Vi har två barn varav ett gemensamt. Det har varit slitsamt eftersom ena barnet haft allvarliga psykiska problem och det har funnits vårdnadstvist med den föräldern. Andra barnet har fått växa upp i detta kaos med att se ett syskon nästan ta död på sig själv. Det har varit svårt för alla men vi har hållit ihop och nu har saker och ting äntligen lättat. Vårt relation har stabiliserats och jag tänker att kanske är han i en svacka där just detta att allt bara flyter på är det han inte står ut med och därför letat efter lite mer drama?

Den nya kvinnan har som sagt redan en familj, man och två barn under 10. Hon bor fortfarande i ett annat land men ska flytta till Sverige i sommar för att jobba på min mans jobb. Hon är vacker, verkar ha en hel del temperament (något som jag lagt mig av med under åren), är hans ålder (jag är 8 år äldre, surprise) men kommer att vänta tills familjen är på plats med att berätta för sin man att hon träffat någon annan. Hon vill ut ur sitt äktenskap, enligt min man, men hennes partner vill fortsätta vara gift. Jag ser bara framför mig att det här är något av en skitsituation för flera av oss inblandade, men mest för barnen.

Eftersom jag har en vårdnadstvist bakom mig är jag väldigt mån om att inte vara i konflikt med min man, vad han än beslutar och hur ont det än gör. Det barnen vet är att han vill skiljas (tvingade honom att precisera det, annars skulle de utgått från att det var jag) men att vi fortfarande är vänner och kan fungera som sådana. Det är den förebild jag vill att de ska få med sig. Man måste inte hata varandra eller bråka och ställa till med skit. I grund och botten älskar jag den här människan och vill han inte ha mig får jag ta mig samman, sörja och acceptera läget, vara glad för de fina år vi trots allt fick. Det gör jätteont men det finns som sagt par där liknande hänt och de lyckats lappa ihop efter något år och haft långa, fina äktenskap (även om ingen sådan verkar läsa den här tråden...?).

Det där att man förväntas reagera med att ta avstånd och kanske därmed gå mist om något som i längden verkligen hade kunnat vara fint och bra för alla känns som en fälla. Vill man göra det så, fine. Jag känner det som att jag blivit inkastad i en tonårsromans där min man bara snurrar iväg i den här helt ogenomtänkta virveln mot en vansklig framtid. Jag vill inte snurra med där, det går för fort för mig, därför har han viss tid på sig att tänka. Är det verkligen så fel?

Jag känner mig ganska stadig i mig själv. Jag har ett liv som är mitt också, vid sidan av äktenskapet. Jag har intressen, vänner, drömmar och mål som står stadiga även utan honom. Jag vill ha honom eftersom det adderade något till mitt liv som gjorde mig glad och lycklig. Jag inser att det kommer att krävas en hel del av mig för att kunna lita på honom igen och kanske kommer han att undra när jag tänker "hämnas" men jag tror att bra parterapi och lite förebyggande jobb kan lösa det efter ett tag.

Att hantera att han kommer hem sent mm sen...? Vi har separata boenden sen 3-4 år även om vi bor grannar. Det är inte alltid jag vet när han kommer hem. Jag tror att en del i min pragmatiska inställning kommer ur att jag funderat mycket på hur jag vill göra om han är otrogen och kom fram till att jag kan inte annat än lita på vad han säger tills motsatsen är bevisad. Att snoka eller kräva att få kolla i telefonen eller liknande känns inte relevant, bara skadligt. Skulle det gå att laga äktenskapet tänker jag att det får vara likadant då. Jag kommer säkert att känna mig orolig men har många att prata med och är man med en människa så får man ju lita på den så långt det går. Jag är besviken över att det tog honom 2 månader att berätta men jag skulle inte heller klarat att göra det precis dagen efter så...vi får nog båda ta hjälp med att skapa tillit igen. Skillnaden från många här (verkar det som) är att jag aldrig trott att det "aldrig skulle hända". Jag vet att folk är otrogna. Jag trodde dock inte att han skulle lämna mig i samband med det men det är kanske mer av en besvikelse än förvåning.

Intressant perspektiv. Även om jag inte tror att jag skulle kunna eller ens vilja försöka ett sådant svek så är det tydligt att du verkligen tänkt igenom detta och resonerat dig fram till vad som verkar vara en väldigt mogen och pragmatisk position.

Alltid kul att ta till sig perspektiv så skilda från ens egna. Iofs är det stor skillnad på om man har barn men ja herregud vilken situation. Lycka till.

Våga aldrig förnedra dig själv genom att låta din otrogna man få ”testa med den nya” för att se om du är värdig nog för honom att komma tillbaka till.

Det finns inget som heter fela och förlåta när det kommer till otrohet. Varenda idiot vet den hjärtesorg, svek och självläkning man medvetet utsätter sin partner för idag, och genom tider i den frågan.

Det där du säger tutar samhället i oss för att normalisera ett omoraliskt och egoistiskt beteende bland vår redan skadade population som allt mer utvecklar egoistiska och omoraliska värderingar.

Den som förlåter är ”stark” och den som gör den medvetna skadan är ”mänsklig” för att dom nu ångrar sig. Helt brutalt absurt.

Det enda du lär dina barn är ett mer normaliserat tänk kring att bedra och att bli bedragen, även om dom vet att det är fel.

Samtidigt har ju alla ett val såklart.

Du går igenom en otroligt känslomässig och tuff period av svek, chock och eventuell känsla av förminskat självförtroende. Då kan känslan av att halvt ha en fot in med honom genom ditt erbjudande kännas bättre en att bli ofrivilligt lämnade och ensam.

Torka tårarna, och visa dina barn att dom aldrig ska få tro att dom behöver be om sin framtida partners kärlek. Dina barn förtjänar att bli valda och älskade, eller hur?

Livet går vidare. Det finns någon där ute för dig som väljer dig först, vs din karaktärslösa man.

Precis som dina ex kom över dig när du själv valde att medvetet krossa deras hjärtan och bortprioritera dom en gång i tiden.

You live and you learn
Kärlek ska kännas bra.

Önskar dig lycka

Kanske att du har rätt, att det är en försvarsmekanism om det är så du menar? Jag ska ta mig en allvarlig funderare på det.

Barnen vet inte att det är någon annan inblandad, bara att vi ska skiljas. Förhoppningsvis kan han vänta några veckor i alla fall med att presentera henne så att det verkar mer "naturligt" som att han inte var otrogen. Jag känner inte att de behöver veta något om den saken.

Han har gått med på några avslutande samtal hos en parterapeut så förhoppningvis får vi hjälp att ordentligt komma överens om hur det blir med barnen framåt. Jag hoppas att denna ska kunna stötta i att det kanske inte måste gå så fort för deras skull, att han som sagt kan vänta lite med att berätta. De är ledsna ändå och kommer väl ha lättare att ta till sig en ny person i så fall om den inte kommer direkt. Förhoppningsvis fattar han också att det inte är läge att störta in i hennes barns liv. Man blir förfärligt korkad när man är förälskad ibland. Hänsynslös.

Ni har inte två barn. Du har två barn varav ett med denne man. Jag tänker att han inte söker efter drama utan tvärtom att luften gått ur honom efter så lång tid. Ni har separata boenden, ditt första barns pappa har varit som en destruktiv skugga genom hela ert förhållande, barnen har mått dåligt m.m. - det har väl kanske inte funnits så mycket tid för er två att ha en kärleksrelation, kanske har han inte kännt sig sedd, kanske har det som varit slitit hårdare än vad han visat utåt. Jag tycker du ska låta honom gå, otroheten i sig kanske det går att komma förbi men han är kär i en annan och önskar ett liv med henne - han kommer inte få kärlek tillbaka till dig och att leva i ett kärlekslöst äktenskap är inte bra för nån av och inte barnen heller.

Vill bara säga jag tycker TS resonerar väldigt klokt. Ett långt äktenskap med barn är värt betänketid innan ev. skilsmässa. Sedan passar det inte alla, vissa måste bryta direkt vid otrohet. Vi funkar olika.

Du har kanske rätt i det. Jag har inte tänkt tjata, jag har bett honom att skriva på skilsmässopappren efter ett halvår vilket skulle varit betänketid om vi inte bott separat då skilsmässa kan gå igenom direkt.

Jag tror att det jag tycker är svårt att förstå är just delen med hur vi haft relationen. Saken är att vi har haft ganska mycket tid tillsammans, åtminstone när jag jämför med de jag känner. Vi har varit ute och ätit själva minst en dag i veckan, haft ganska mycket helt egen tid till umgänge, sex, badat i badkaret mm flera gånger i veckan eftersom barnen är ganska stora och vi haft två lägenheter och därmed kunnat vara själva en del. Vi har rest både med barnen men även ensamma minst en gång om året de senaste åren åtminstone en vecka. Vi har haft daglig kontakt med massor av sms, reels mm som inte bara handlat om det praktiska utan varit rena kärleksförklaringar. Setts nästan alla dagar i veckan. Vi har gett varandra presenter, visat omtanke osv. Alla jag känner är jätteförvånade. Jag fattar ju att han kan ha blivit kär ändå och de saker du skriver: att familjelivet i övrigt varit tufft stämmer, och kan mycket väl ha inverkat. Det är den där delen med att vi inte skulle ha tagit hand om vår relation som ställer till det för min hjärna tror jag.

Bara du vet ju hur er situation varit. Jag fick bara en känsla av "krigs trötthet" när du beskrev förut.

Kom ihåg att du får ha känslor du också även om du också är pragmatisk.

Hoppas det ordnar sig för dig.

Tack. Jag är glad att du tog upp krigströttheten, jag hade inte tänkt riktigt så på det, snarare att "nu är det ju bra..?" så det är verkligen värdefullt med många perspektiv <3