Ursprungligen postat av
MrFishboy
Både sekter och politiska narrativ, som exempelvis begreppet "PK-ism" (politiskt korrekthet), tenderar att etablera en enhetlig och allomfattande sanning. Denna sanning definieras av gruppens ledare eller dominerande ideologi och ifrågasätts inte lätt. I sekter innebär detta ofta att alla externa och interna ifrågasättanden av den "sanna" läran ses som farliga eller illojala, och i politiska rörelser eller ideologier skapas ibland en liknande situation där de som inte följer den officiella linjen stämplas som outbildade, illojala eller föråldrade.
I fallet med "PK-ism" ses det ofta som ett sätt att definiera rätt och fel i samhället, särskilt när det gäller frågor om kön, ras, och identitet. De som inte anpassar sig till dessa normer eller som uttrycker andra åsikter kan ibland ses som problematiska eller till och med "förlorade", likt de som går emot en sektledares dogmer.
Kulturmarxismen och budskapet om identitetspolitik har varit avgörande för vänstern, något som även tas upp i artikeln, så de har ju inte fel i sak. Både politiska ideologier och sekter erbjuder en känsla av gemenskap och identitet till sina anhängare. Detta skapar ett starkt "vi-och-dem"-tänkande där man förlorar sig själv i en kollektiv idé om rättvisa, moral eller förnuft. I sekter byggs en nära, nästan familjär samhörighet kring en gemensam tro, och detta gäller även politiska rörelser, särskilt de som är mer dogmatiska eller har ett ideologiskt fundament.
Inom en rörelse som kanske definieras av "PK-ism" finns det en gemenskap av personer som ser på världen på ett liknande sätt och där det finns en viss social press att anpassa sig till de gemensamma värderingarna. De som inte är en del av denna gemenskap riskerar att känna sig utanför eller alienerade, precis som de som lämnar en sekt kan uppleva social isolering.
Alla kulturmarxistiska(identitetspolitiska) och vänsterliberal(pk-ism) grupper delar fler positioner än vad som skiljer dem åt. Globalisering och internationalisering är två sidor av samma mynt. En annan viktig likhet är hur både sekter och vissa politiska ideologier tenderar att demonisera motståndare och kritiker. I sekter ses ofta de som ifrågasätter ledarens läror som fientliga, ofta med beskrivningar av dem som "ondskefulla", "förlorade", eller "vilseledda". Detta gör att medlemmarna inte bara avstår från att ifrågasätta utan också ofta stänger av andra perspektiv.
På liknande sätt kan politiska rörelser eller ideologier, som de som omger begreppet "PK-ism", också skapa en polariserad verklighet där de som inte accepterar den etablerade normen demoniseras. Kritiker kan kallas för "rasister", "förnekare" eller "reaktionärer", och de kan avhumaniseras eller marginaliseras för att hindra öppen diskussion och mångfald av åsikter. På så sätt blir det svårt att föra en nyanserad debatt, eftersom motståndare ofta ses som personer som inte är värda att lyssnas på eller förstås.
Både sekter och politiska narrativ som "PK-ism" använder ofta indoktrinering och strävar efter att kontrollera informationen som medlemmar eller anhängare tar del av. I sekter är det vanligt att information filtreras och presenteras på ett sätt som stärker sektens synsätt och förhindrar kontakt med externa influenser. Deltagarna får inte ta del av annan information som kan hota sektens världsåskådning.
I mer politiskt orienterade rörelser, såsom de som ibland associeras med "PK-ism", kan det finnas en liknande kontrollmekanism där vissa åsikter eller fakta undertrycks eller nedvärderas för att hålla fast vid den gemensamma ideologiska linjen. Media, akademi eller offentliga institutioner kan ibland spela en roll i att forma och stärka det rådande narrativet genom att selektera vilken information som presenteras för allmänheten.
Både sekter och ideologiska rörelser tenderar att utveckla en känsla av moralisk överlägsenhet. I sekter är medlemmarna ofta övertygade om att de har tillgång till den "enda sanningen", och att de som inte är medlemmar är vilseledda eller inte har förstått den högre sanningen. Detta skapar en stark känsla av exklusivitet och rättfärdighet.
På samma sätt har vissa politiska rörelser och ideologier en tendens att måla sina värderingar som den enda rätta vägenför att bygga ett moraliskt och rättvist samhälle. Till exempel kan "PK-ism" presenteras som ett sätt att upprätthålla rättvisa och inkludering, och de som motsätter sig detta kan ses som omoraliska eller okunniga om viktiga sociala frågor. Denna uppfattning om moralisk överlägsenhet kan skapa en konflikt mellan de som accepterar det officiella narrativet och de som inte gör det.
En annan likhet är hur både sekter och ideologiska politiska rörelser ofta använder sig av ett starkt "vi-mot-dem"-tänkande. För sekter skapar detta ett starkt kollektivt band mellan medlemmarna, medan externa grupper eller samhällen ofta ses som "fiender". I politiska sammanhang innebär detta att de som inte är en del av ideologin (t.ex. de som kritiserar "PK-ism") ofta ses som externa, opålitliga eller till och med farliga.
Det här "vi-mot-dem"-tänkandet kan skapa en uppdelning mellan "de rättfärdiga" (de som följer den korrekta ideologin) och "de som inte förstår" (kritiker eller de som avviker från narrativet). Det skapar en känsla av vi mot världen, och stärker den egna gruppens sammanhållning genom att att förminska och demonisera de externa perspektiven.
I både sekter och vissa ideologiska politiska rörelser, särskilt när de är dogmatiska, kan det finnas en begränsning av yttrandefrihet och en motvilja mot att tillåta oliktänkande. Medlemmarna eller anhängarna uppmanas att följa en specifik doktrin och kritik av den betraktas som ett hot mot enheten. I extrema fall kan det bli socialt stigmatiserande eller till och med farligt att uttrycka åsikter som går emot den vedertagna normen.
Det skapar en social atmosfär där det inte finns utrymme för öppen debatt eller ifrågasättande av den officiella linjen. I sekter kan detta leda till att medlemmarna isoleras från externa influenser, och i politiska rörelser kan det leda till en atmosfär av social konformitet där de som vågar uttrycka avvikande åsikter riskerar att förlora sin sociala status eller till och med bli uteslutna.
Så artikeln har ju inte fel i sak, kritiken är inte fel isig. Tyvärr förstår de inte att de är en del av problemet, inte lösningen.
