Forskare hävdar att de upptäckt en ny färg som inte kan ses

Forskningen bygger på ett experiment vid Berkeley där amerikanska forskare fick laserstrålar skjutna in i sina ögon.

Deltagarna hävdar att de sett en blå-grön färg som benämns "olo". En färg som bara kan upplevas.

– Det finns inget sätt att förmedla den färgen i en artikel eller på en skärm. Hela poängen är att det inte är färgen vi ser, det är det bara inte. Färgen vi ser är en version av den, men den bleknar i jämförelse med upplevelsen av 'olo', säger Austin Roorda, synforskare som deltagit i experimentet.

Om det rör sig om en upptäckt av en ny färg är dock "öppet för diskussion", menar andra forskare.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...dEntry=1372906

Hur kommer konsten att påverkas av denna nya färg?

Låter flummigt värre. Och om man inte kan se den med ögonen utan bara ”känna” den, är det inte då en slags hallucination? Sen var det ju det där med att få laserstrålar inskjutna i ögonen också.. 😀

Låter som nonsens man skriver om i brist på annat.

-foul

Håller med, speciellt när de beskriver färgen som blå-grön.

Gå direkt till källan:

https://news.berkeley.edu/2025/04/22...new-color-olo/

Eller den publicerade vetenskapsartikeln:

https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adu1052

Att se lukter och höra färger som inte finns är väl vad knarkarna ägnat sig åt länge. Man bör nog vara nykter och skärpt för att hänga med i originalartikeln ovan (bara skummat den bitvis).

"... enables display of colors that lie beyond the well-known, bounded color gamut of natural human vision", ur den.

Det här med färgen olo är ju i praktiken som att uppfinna en ny ton i musiken som bara vissa öron kan höra – en perceptuell revolutionsknapp. Och jag tänker direkt på dadaismen. Det kanske låter långsökt, men hör mig ut:

Dadaismen var ett konstnärligt fuck you till logiken, till borgerlig smak, till krig och till strukturer som människor snällt rättade in sig i. Den ville bryta med förståelsen av vad konst ska vara. På samma sätt är olo en färg som bryter med vad färg kan vara.

Ingen kan visa olo på en skärm. Ingen kan skriva ner den. Man måste utsättas för den – precis som Marcel Duchamp satte ut en pissoar i ett galleri och bad oss kalla det konst. Det provocerade då, och det provocerar än idag, särskilt här på Flashback där folk gärna vill att konst ska vara antingen kungaporträtt eller något man kan hänga över soffan utan att behöva förklara för grannen.

En olo-utställning skulle vara dadaism 2.0. Tänk dig: vita dukar, ingen ser färgen – men konstnären påstår att där finns något du aldrig kan ana. De flesta skulle säga “bluff”, men de få som upplevt den? De skulle nicka. Kanske rynka på näsan. Kanske gråta. Kanske fnissa.

Det är det som är konst. Inte alltid att se, utan att känna. Och ibland att inte förstå alls.

Att människor inte kan se alla färger är ju självklart - lika lite som vi kan höra 30000 Hertz som fladdermössen.