Kvinnor tycks vara i sitt rätta element när de får klaga. De verkar få ut någon slags njutning av det fast de på ytan låtsas vara irriterade. En äkta kvinnoklagan ska helst vara helt poänglös och omöjlig att bemöta. Syftet ska bara vara att förstöra stämningen.
Exempel på typiskt kvinnoklag:
- Man har styrt upp en lång utflykt med familjen på sommaren och kör 30 mil. När man kört 15 mil kommer frugan plötsligt på att vi borde ha valt ett annat utflyktsmål istället. Jaha, vad ska jag göra åt det nu?
- Man har styrt upp en heldag på en lördag/söndag med lite roliga aktiviteter. Allt verkar ha gått bra. Sedan när dagen är över får man plötsligt höra att hon var missnöjd med ditten och datten. Jaha, vad ska jag göra åt det nu?
- Kvinnan ber en ”ta lite beslut” i en besvärlig fråga. Sedan oavsett vad man föreslår skjuter hon ned det. Det spelar ingen roll om man försöker vara lite manlig och säger ”nu gör vi så här”, hon börjar klaga förr eller senare ändå. Varför föreslog hon inte bara det hon ville från början?
Kvinnligt klagande verkar inte vara inriktat på att hitta lösningar. Det handlar mer om att ikläda sig en mysig offerkofta och skamma alla omkring sig med någon slags martyrmässig härskarteknik som inte ens går att bemöta. ”Buhu, dumma dig”.
Varför verkar kvinnor trivas med att klaga?