Bakgrund: (Långt jävla inlägg)
Vi är oeniga om hur kostnaden för en bil ska fördelas.
- Kvinnan köpte en bil till ett rabatterat kompispris och valde att inte låta mannen vara med och betala hälften vid köptillfället. Nu, sex år senare, anser hon att han bör betala halva bilens inköpspris i efterhand, eftersom de varit tillsammans längre än hon trodde och bilen fungerat som en gemensam resurs. Mannen motsätter sig detta och menar att villkoren var tydliga från början, att bilen var hennes, och att han inte kan bli skyldig i efterhand.
Kvinnans perspektiv:
När kvinnan köpte bilen fick hon den till ett rabatterat "kompispris" som inte hade varit tillgängligt för någon utanför vänkretsen. Hon valde därför att inte låta mannen betala hälften, med motiveringen att det skulle vara orättvist om han fick en ekonomisk vinst på något han inte själv hade kunnat köpa till det priset – särskilt om relationen skulle ta slut.
Sex år efter köpet har relationen varat längre än kvinnan förväntade sig, och bilen har blivit en gemensam del av vardagen. Mannen har använt bilen regelbundet och haft nytta av den. Även om han har betalat för bensin, reparationer och underhåll, anser kvinnan nu att det är rimligt att han bidrar med hälften av det ursprungliga kompispriset, eftersom bilen i praktiken fungerat som en gemensam resurs.
Hon upplever att den långa tidsperioden och att mannen haft tillgång till bilen på samma sätt som en delägare förändrat förutsättningarna. Därför anser hon att det är rättvist att han i efterhand tar ekonomiskt ansvar för sin del.
Mannens perspektiv:
När bilen köptes ville mannen vara med och betala hälften, men kvinnan avböjde tydligt med hänvisning till att det rörde sig om ett "kompispris" och att det vore orättvist om han skulle vinna ekonomiskt på något han inte kunde få till samma pris. Mannen accepterade detta och betraktade bilen som kvinnans egendom, även om han fick använda den.
Under åren har mannen tagit ansvar för löpande kostnader som bensin, service och reparationer på kvinnans bil – något han ser som ett rimligt bidrag för att få använda den. Han har dock aldrig sett sig som delägare, eftersom det från början var tydligt att kvinnan inte ville dela på ägandet.
Därför tycker mannen att det är orimligt att bli ombedd att betala hälften av bilens kostnad i efterhand, särskilt eftersom det var kvinnan som satte spelreglerna. Enligt honom har han följt den överenskommelse som gällde från början.
Båda parterna har läst texten och håller med om att den stämmer med verkligheten, men vi båda tycker att vi själva har rätt i tvisten och att den andra har fel, så nu till frågan:
Vem har rätt tycker du?
Ps: Mannen sålde sin bil då de bara hade en parkeringsplats och kvinnan ville att de skulle ha kvar bilen hon hade köpt.
Vi är oeniga om hur kostnaden för en bil ska fördelas.
- Kvinnan köpte en bil till ett rabatterat kompispris och valde att inte låta mannen vara med och betala hälften vid köptillfället. Nu, sex år senare, anser hon att han bör betala halva bilens inköpspris i efterhand, eftersom de varit tillsammans längre än hon trodde och bilen fungerat som en gemensam resurs. Mannen motsätter sig detta och menar att villkoren var tydliga från början, att bilen var hennes, och att han inte kan bli skyldig i efterhand.
Kvinnans perspektiv:
När kvinnan köpte bilen fick hon den till ett rabatterat "kompispris" som inte hade varit tillgängligt för någon utanför vänkretsen. Hon valde därför att inte låta mannen betala hälften, med motiveringen att det skulle vara orättvist om han fick en ekonomisk vinst på något han inte själv hade kunnat köpa till det priset – särskilt om relationen skulle ta slut.
Sex år efter köpet har relationen varat längre än kvinnan förväntade sig, och bilen har blivit en gemensam del av vardagen. Mannen har använt bilen regelbundet och haft nytta av den. Även om han har betalat för bensin, reparationer och underhåll, anser kvinnan nu att det är rimligt att han bidrar med hälften av det ursprungliga kompispriset, eftersom bilen i praktiken fungerat som en gemensam resurs.
Hon upplever att den långa tidsperioden och att mannen haft tillgång till bilen på samma sätt som en delägare förändrat förutsättningarna. Därför anser hon att det är rättvist att han i efterhand tar ekonomiskt ansvar för sin del.
Mannens perspektiv:
När bilen köptes ville mannen vara med och betala hälften, men kvinnan avböjde tydligt med hänvisning till att det rörde sig om ett "kompispris" och att det vore orättvist om han skulle vinna ekonomiskt på något han inte kunde få till samma pris. Mannen accepterade detta och betraktade bilen som kvinnans egendom, även om han fick använda den.
Under åren har mannen tagit ansvar för löpande kostnader som bensin, service och reparationer på kvinnans bil – något han ser som ett rimligt bidrag för att få använda den. Han har dock aldrig sett sig som delägare, eftersom det från början var tydligt att kvinnan inte ville dela på ägandet.
Därför tycker mannen att det är orimligt att bli ombedd att betala hälften av bilens kostnad i efterhand, särskilt eftersom det var kvinnan som satte spelreglerna. Enligt honom har han följt den överenskommelse som gällde från början.
Båda parterna har läst texten och håller med om att den stämmer med verkligheten, men vi båda tycker att vi själva har rätt i tvisten och att den andra har fel, så nu till frågan:
Vem har rätt tycker du?
Ps: Mannen sålde sin bil då de bara hade en parkeringsplats och kvinnan ville att de skulle ha kvar bilen hon hade köpt.
