Blivit kär, 40+ med familj

Haha, ja vi har alla våra referensramar. Om frun är en klassisk skönhet så är nog sannolikheten hyfsat stor att jobbkvinnan också är det, precis som du skrev själv att många har en tendens att välja liknande partner igen. Det hindrar ju inte att kärleken kan vara avgörande.

Haha, fy fan vad dåligt. Han är inte kär, han vill knulla fattar du väl.

Och om han nu skulle vara kär så är han en tönt som smutsat ner det hela genom att starta en tråd på flashback, "hjälp, jag är kär, jag vet inte vad jag ska göra!".

Det är bättre i Tyskland, där har gubbarna sin Ehefrau hemma med barnen, sen kan de gå och knulla "dåliga flickor" på lagliga bordeller, och sen är det bra med det.

Så ...status. Snygghet är en typ av status.

Visst är det, men det är också något som håller känslorna levande hos partnern på riktigt.

Är dina känslor kopplade till din partners status i förhållande till andra är det inga äkta känslor.

Inte i förhållande till andra, men vackra drag väcker trots allt starka känslor. Det kan man inte komma ifrån.

Du verkar lite känslomässigt annorlunda ärligt talat. Det krävs nog lite mer än så.

För att återgå till TS, så är väl skillnaden på en övergående crush och allvar om tiden gått och han fortfarande inte kan sluta tänka på henne. Om känslorna är på samma nivå som för frun en gång och det känns fel att bara ge upp jobbkvinnan betyder det nog något. Tiden kommer ju utvisa vad som är vad.

Det du beskriver är ingen ovanlig situation – men den är allvarlig. Du har en fru, två tonårsbarn och en stark känsla för en annan kvinna som du inte kan släppa. Det du känner är inte fel i sig. Känslor kan dyka upp oväntat. Men vad du gör med dem – där ligger hela ansvaret.

Det är lätt att tänka att ”inget har hänt” och att det räcker med att hålla sig professionell. Men innerst inne vet du att du redan står med ena foten utanför. Du skriver att du inte varit kär på 20 år – och att det här känns på riktigt. Det är just därför du måste ta det på största allvar.

Att tiga i det här läget är inte omtänksamt – det är att börja leva med en hemlighet. Och när du gör det, börjar du också ta avstånd från din fru utan att hon förstår varför. Det underminerar både tilliten och intimiteten, även om du inte ”gör något fel” i yttre mening. Men inombords vet du att det pågår något stort.

Du behöver vara ärlig med henne. Inte på ett brutalt sätt, utan med ansvar. Du kan säga något som:

"Det har hänt något i mig som jag inte väntade mig. Jag har börjat känna något starkt, inte mot dig, men mot någon annan. Det har fått mig att inse att jag saknar något, och jag vill inte bära det här i tystnad. Jag säger det här för att jag respekterar dig – inte för att såra dig."

Det är fruktansvärt svårt, ja. Men också djupt respektfullt. Du ger henne rätten att veta vad som händer i ditt inre, innan något ytterligare sker. Det är ett sätt att visa att du vill ta ansvar – för dig själv, för henne, och för det liv ni byggt.

Att vara ärlig nu är inte att ge upp. Det är att inte svika i smyg. Och det ger er båda en chans att faktiskt förstå vad det här handlar om – innan allt rämnar.

Så mitt råd: agera inte bakom ryggen, agera inte i smyg – men agera inåt och sedan framåt, med ärlighet.

Det krävs mod att vara lojal mot sanningen. Men det är precis både det du och din fru behöver nu.