GP Kultur = stollar, kommunister, judehatare och hbtq

Så, ännu en gång, är Kneecap i skottgluggen för att de har kopplingar till Hamas och Hizbollah. Låt oss börja med att stoppa upp alla de orimliga och förenklade anklagelserna en gång för alla. För vad handlar det egentligen om här? Är det verkligen så att vi ska kalla dessa organisationer terrorister bara för att de slåss mot en militär övermakt som lämnat död och förstörelse bakom sig? Och ska vi verkligen döma en musikgrupp som Kneecap för att de vågar stå på de förtrycktas sida, när andra artister sitter tryggt i sina klimatkompenserade soffor och undviker obehagliga diskussioner?

Låt oss klargöra något grundläggande: Hamas och Hizbollah, som många vill måla upp som "terrorister", är inte bara våldsamma organisationer som drivs av hämndlystnad. Nej, de är faktiskt de som vågar kämpa mot den förtryckande kraft som i decennier har dränerat och mördat deras folk. Om vi ska vara riktigt ärliga, är det inte så lätt att vara anti-terrorist när det är din egen hemstad som är under attack, din familj som blivit fördriven, och dina barn som växer upp mitt i ruinerna av en ockupation.

För om det är terrorism att kämpa för sin frihet, då måste vi börja omvärdera hela vår förståelse av världen. Historien har visat oss gång på gång att de grupper som kallas för terrorister ofta är de som faktiskt slåss för en rättfärdig sak. Varför skulle vi då inte ifrågasätta de statliga aktörerna som kallar dessa människor för "terrorister"? Kanske är det för att det är enklare att sätta en etikett på någon som kämpar för sina rättigheter än att erkänna att det som pågår är en kamp mot en förtryckande makt.

Så när Kneecap uttrycker sina åsikter om dessa grupper – som för övrigt representerar en lång historia av motstånd mot kolonialism och förtryck – är det inte för att de "stöder terrorism". De stöder motstånd, de stöder kampen för de oskyldiga, och de stöder rätten att inte tystas när makten försöker förinta dig. Att kalla detta för terrorism är att förlora sig i de narrativa strukturer som de mäktiga har byggt upp för att hålla oss alla i schack.

Men vi kommer inte undan med att bara säga att Hamas och Hizbollah är onda. Vi måste fråga oss själva: vad är deras verkliga syfte? Och är det inte möjligt att vi som står på sidan av yttrandefrihet och rättvisa faktiskt borde heja på dem som vågar stå upp för de förlorade rösterna i samhället? Det här handlar om mer än bara politik – det handlar om att förstå att motstånd inte alltid kommer i den förpackning vi förväntar oss.

Och varför skulle vi då inte låta Kneecap stå på en festival som Way Out West och uttrycka dessa åsikter? För om vi på allvar menar att vi tror på yttrandefrihet, måste vi vara beredda att acceptera att inte alla åsikter kommer från människor som tycker som vi. Det handlar inte om att stöda en specifik grupp eller organisation, det handlar om att erkänna att dessa rörelser uppstod ur en verklig och ofta tragisk historia av förtryck. Det handlar om att förstå att kampen för frihet har många ansikten och att vi inte kan vara selektiva med vilka ansikten vi väljer att stödja.

Så låt oss sluta kalla det terrorism och börja kalla det för vad det är: motstånd. Motstånd mot en historia av förtryck och en framtid där de förlorade rösterna inte längre har en chans att göra sig hörda. Och om Kneecap vill uttrycka sin solidaritet med dessa rörelser genom sin musik, låt dem göra det utan att bli fördömda av dem som hellre ser bort än att stå upp för de människor vars röster fortfarande tystas av våld och förtryck.

Så nästa gång någon försöker måla Kneecap som "terroriststöjande" eller "extremister", kom ihåg att det kanske inte handlar om vad de säger – utan om varför de säger det. Och kanske är det vi som borde vara mer oroliga för att vi har blivit så vana vid att tysta de här rösterna.