Vad ska jag göra för att må bättre?

Hej alla.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men jag skriver det här i hopp om att någon kanske har ett perspektiv jag inte tänkt på. Eller så kanske det bara känns skönt att få skriva av sig lite jag vet inte.

Jag är en man, strax under 30, och jag överväger väldigt starkt att avsluta mitt liv. Det är inget jag säger lättvindigt och jag vet att det är ett tungt ämne, men jag känner mig totalt tom, fast i livet, och jag ser inte längre någon väg framåt.

Jag har haft svårt att komma in i samhället hela mitt liv. Jag är autistisk, vilket har gjort det otroligt svårt för mig att skapa relationer och förstå sociala koder. Jag har känt mig som en främling bland andra även i vardagliga situationer.

Jag hoppade av gymnasiet i andra året och blev hemmasittare i flera år. I vissa perioder gick jag ut en gång i månaden. Jag levde väldigt isolerat under lång tid. Men för några år sedan bestämde jag mig för att förändra mitt liv. Jag pluggade upp mina betyg, satsade hårt och tog en ganska avancerad utbildning inom ett område jag verkligen tycker om.

Men utbildningen ledde inte till något. Ingen praktik, inget nätverk, inga jobberbjudanden. Jag har nu varit sysslolös i över ett år och under den tiden har jag sökt över 300 jobb allt från kvalificerade tjänster till enkla servicejobb som McDonald’s och lagerarbete. Inget svar, inte ens på det jag är överkvalificerad för. Det känns som att min brist på erfarenhet väger tyngre än allt jag faktiskt försökt åstadkomma.

Och det tär på mig. Jag känner mig misslyckad, värdelös, som att jag inte har någon plats någonstans.

Det som gör det ännu svårare är att jag faktiskt har människor omkring mig som bryr sig. Jag har familj och några vänner som vet hur jag mår. De har försökt stötta mig på olika sätt ringt, pratat, erbjudit hjälp. Jag är inte helt ensam. Och ändå… så räcker det inte. Det är som om själva grunden i mitt liv är trasig. Jag uppskattar dem enormt, men deras närvaro förändrar inte min verklighet den där jag känner mig fast, som en belastning, utan någon framtid.

Jag sökte hjälp via psykiatrin. Fick en tid ganska snabbt, vilket jag antar var positivt. Men mötet varade i 30 minuter och resulterade i att jag fick Sertralin utskrivet, sen var det i princip "lycka till". Ingen uppföljning, ingen samtalskontakt. Jag har i flera års tid försökt få prata med någon om dessa känslor. Jag har ringt självmordslinjen, kontaktat socialtjänsten, psykiatrin men får bara svar i stil med “det blir bättre”, utan något konkret. Jag vill ha riktiga verktyg, något som faktiskt hjälper.

Jag är inte ens rädd för döden längre. Jag är bara trött. Trött på att känna mig hopplös, trött på att försöka förklara mig, trött på att bli ignorerad i systemen. Tanken på att bara slippa allting, slippa känna, slippa tänka den känns inte skrämmande. Den känns som en slags frid.

Men samtidigt så vet att det här är tungt för de runt mig. Jag vet att det finns de som skulle bli förkrossade Och jag känner skuld över att ens tänka så här. Men jag kan inte ignorera det längre.

Så jag ställer en ärlig fråga, till er som kanske varit där, eller som kanske vet något jag inte vet:

Vad gör man när man har försökt få hjälp i flera år, men ändå inte får någon riktig hjälp? När man försökt förändra sitt liv, men bara möts av motgång på motgång? Vad gör man när allt man provat har misslyckats?

Tack till dig som tog dig tid att läsa hela vägen hit.

(PS Mod får gärna flytta tråden om den ligger fel)

Mvh
Jahahan

Hej alla.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men jag skriver det här i hopp om att någon kanske har ett perspektiv jag inte tänkt på. Eller så kanske det bara känns skönt att få skriva av sig lite jag vet inte.

Jag är en man, strax under 30, och jag överväger väldigt starkt att avsluta mitt liv. Det är inget jag säger lättvindigt och jag vet att det är ett tungt ämne, men jag känner mig totalt tom, fast i livet, och jag ser inte längre någon väg framåt.

Jag har haft svårt att komma in i samhället hela mitt liv. Jag är autistisk, vilket har gjort det otroligt svårt för mig att skapa relationer och förstå sociala koder. Jag har känt mig som en främling bland andra även i vardagliga situationer.

Jag hoppade av gymnasiet i andra året och blev hemmasittare i flera år. I vissa perioder gick jag ut en gång i månaden. Jag levde väldigt isolerat under lång tid. Men för några år sedan bestämde jag mig för att förändra mitt liv. Jag pluggade upp mina betyg, satsade hårt och tog en ganska avancerad utbildning inom ett område jag verkligen tycker om.

Men utbildningen ledde inte till något. Ingen praktik, inget nätverk, inga jobberbjudanden. Jag har nu varit sysslolös i över ett år och under den tiden har jag sökt över 300 jobb allt från kvalificerade tjänster till enkla servicejobb som McDonald’s och lagerarbete. Inget svar, inte ens på det jag är överkvalificerad för. Det känns som att min brist på erfarenhet väger tyngre än allt jag faktiskt försökt åstadkomma.

Och det tär på mig. Jag känner mig misslyckad, värdelös, som att jag inte har någon plats någonstans.

Det som gör det ännu svårare är att jag faktiskt har människor omkring mig som bryr sig. Jag har familj och några vänner som vet hur jag mår. De har försökt stötta mig på olika sätt ringt, pratat, erbjudit hjälp. Jag är inte helt ensam. Och ändå… så räcker det inte. Det är som om själva grunden i mitt liv är trasig. Jag uppskattar dem enormt, men deras närvaro förändrar inte min verklighet den där jag känner mig fast, som en belastning, utan någon framtid.

Jag sökte hjälp via psykiatrin. Fick en tid ganska snabbt, vilket jag antar var positivt. Men mötet varade i 30 minuter och resulterade i att jag fick Sertralin utskrivet, sen var det i princip "lycka till". Ingen uppföljning, ingen samtalskontakt. Jag har i flera års tid försökt få prata med någon om dessa känslor. Jag har ringt självmordslinjen, kontaktat socialtjänsten, psykiatrin men får bara svar i stil med “det blir bättre”, utan något konkret. Jag vill ha riktiga verktyg, något som faktiskt hjälper.

Jag är inte ens rädd för döden längre. Jag är bara trött. Trött på att känna mig hopplös, trött på att försöka förklara mig, trött på att bli ignorerad i systemen. Tanken på att bara slippa allting, slippa känna, slippa tänka den känns inte skrämmande. Den känns som en slags frid.

Men samtidigt så vet att det här är tungt för de runt mig. Jag vet att det finns de som skulle bli förkrossade Och jag känner skuld över att ens tänka så här. Men jag kan inte ignorera det längre.

Så jag ställer en ärlig fråga, till er som kanske varit där, eller som kanske vet något jag inte vet:

Vad gör man när man har försökt få hjälp i flera år, men ändå inte får någon riktig hjälp? När man försökt förändra sitt liv, men bara möts av motgång på motgång? Vad gör man när allt man provat har misslyckats?

Tack till dig som tog dig tid att läsa hela vägen hit.

(PS Mod får gärna flytta tråden om den ligger fel)

Mvh
Jahahan

Hej alla.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men jag skriver det här i hopp om att någon kanske har ett perspektiv jag inte tänkt på. Eller så kanske det bara känns skönt att få skriva av sig lite jag vet inte.

Jag är en man, strax under 30, och jag överväger väldigt starkt att avsluta mitt liv. Det är inget jag säger lättvindigt och jag vet att det är ett tungt ämne, men jag känner mig totalt tom, fast i livet, och jag ser inte längre någon väg framåt.

Jag har haft svårt att komma in i samhället hela mitt liv. Jag är autistisk, vilket har gjort det otroligt svårt för mig att skapa relationer och förstå sociala koder. Jag har känt mig som en främling bland andra även i vardagliga situationer.

Jag hoppade av gymnasiet i andra året och blev hemmasittare i flera år. I vissa perioder gick jag ut en gång i månaden. Jag levde väldigt isolerat under lång tid. Men för några år sedan bestämde jag mig för att förändra mitt liv. Jag pluggade upp mina betyg, satsade hårt och tog en ganska avancerad utbildning inom ett område jag verkligen tycker om.

Men utbildningen ledde inte till något. Ingen praktik, inget nätverk, inga jobberbjudanden. Jag har nu varit sysslolös i över ett år och under den tiden har jag sökt över 300 jobb allt från kvalificerade tjänster till enkla servicejobb som McDonald’s och lagerarbete. Inget svar, inte ens på det jag är överkvalificerad för. Det känns som att min brist på erfarenhet väger tyngre än allt jag faktiskt försökt åstadkomma.

Och det tär på mig. Jag känner mig misslyckad, värdelös, som att jag inte har någon plats någonstans.

Det som gör det ännu svårare är att jag faktiskt har människor omkring mig som bryr sig. Jag har familj och några vänner som vet hur jag mår. De har försökt stötta mig på olika sätt ringt, pratat, erbjudit hjälp. Jag är inte helt ensam. Och ändå… så räcker det inte. Det är som om själva grunden i mitt liv är trasig. Jag uppskattar dem enormt, men deras närvaro förändrar inte min verklighet den där jag känner mig fast, som en belastning, utan någon framtid.

Jag sökte hjälp via psykiatrin. Fick en tid ganska snabbt, vilket jag antar var positivt. Men mötet varade i 30 minuter och resulterade i att jag fick Sertralin utskrivet, sen var det i princip "lycka till". Ingen uppföljning, ingen samtalskontakt. Jag har i flera års tid försökt få prata med någon om dessa känslor. Jag har ringt självmordslinjen, kontaktat socialtjänsten, psykiatrin men får bara svar i stil med “det blir bättre”, utan något konkret. Jag vill ha riktiga verktyg, något som faktiskt hjälper.

Jag är inte ens rädd för döden längre. Jag är bara trött. Trött på att känna mig hopplös, trött på att försöka förklara mig, trött på att bli ignorerad i systemen. Tanken på att bara slippa allting, slippa känna, slippa tänka den känns inte skrämmande. Den känns som en slags frid.

Men samtidigt så vet att det här är tungt för de runt mig. Jag vet att det finns de som skulle bli förkrossade Och jag känner skuld över att ens tänka så här. Men jag kan inte ignorera det längre.

Så jag ställer en ärlig fråga, till er som kanske varit där, eller som kanske vet något jag inte vet:

Vad gör man när man har försökt få hjälp i flera år, men ändå inte får någon riktig hjälp? När man försökt förändra sitt liv, men bara möts av motgång på motgång? Vad gör man när allt man provat har misslyckats?

Tack till dig som tog dig tid att läsa hela vägen hit.

(PS Mod får gärna flytta tråden om den ligger fel)

Mvh
Jahahan

Äter du fortfarande SSRI? Om du inte gör det, prova psykedeliska droger. Jag trippade på svamp en gång och det är enda anledningen till att jag lever idag då jag fick en lite annan syn på livet. Men du ska absolut inte göra det om du fortfarande äter SSRI.

Aldrig hört någon som mått dåligt av svamp för att de tar SSRI. Bara att det inte slår lika hårt. Man kan få ut saker ändå.