Citat:
Ursprungligen postat av
Radyr
Till att börja med så är du inte en belastning för de runt dig. Det känns så ja, men det är hjärnspöken och inte en absolut sanning. Försök ha fokus på den kärlek och omtanke du faktisk får istället för alla som inte ser dig.
Tänk på att självmord är en permanent lösning på temporära problem. Det känns inte så, men det finns andra vägar även om allt känns mörkt.
Vården... Gör inget för den som har ont i själen tyvärr. Och vården i stort är ett skämt. Om du är öppen för det kanske en präst/diakon kan vara ett förslag.
När det gäller jobb... Som du säkert skulle må bra av att ha. Det gör de allra flesta. Så ge inte upp. Men ring och bara ställ en fråga när du sökt, syftet är bara att du ska synas mer i processen.
Gör sånt du mår gott av, motionera, ät gott, res osv. Även om de svarta tankarna tar över, bara gör i handling.
Jag känner mig också tom, har förlorat väldigt mycket, saknar ekonomi, sammanhang, jobb, familj med mera. Känslan av att vilja checka ut är med mig all min vakna tid. Ligger där i bakgrunden och lurar. Jag känner mig som en börda och belastning bara av att jag finns. Men jag försöker... Tränar och försöker bli på yogamattan, lyssnar på fåglarna när jag ska sova , ser fram mot grönt gräs under fötterna och att få känna dofterna i skogen. I sommar tänker jag ta upp nattbaden igen, flyta runt i fjorden och se på båtarna som kommer in i hamnen, en öl i solen, serie och tekoppen när det regnar, se vårkänslor hos grannens hästar, sommar-kantarellerna, plocka vilda buketter till midsommar osv
Ge inte upp, din tid kommer
Kram
Jag tror att det jag försöker få fram är att när de hör tankarna är så starka, när det känns som om man sitter fast och tomheten är stor då får man försöka att bara koppla på en autopilot, hjärtat slår, benen bär och det är gott nog så. Flera har ju skrivit saker som kost, motion, sömn och det ligger mycket i det för funkar alla dessa mer basala sakerna så blir det tunga lättare att bära och är tankarna helt överväldigande så hjälper det att fokusera på bara sådana praktiska handlingar och det är också gott nog så i tuffa perioder.
Sen kan man ha en diagnos eller erfarenheter som spelar in och gör det svårare absolut. Men det universella i att vara människa har vi alla och även om det verkar som alla andra är så lyckade och lyckliga så gör livet ibland ont - i det är du inte udda i det är du mänsklig.