Spelar det någon roll vad man åstadkommit i livet?

Ja när man är död och allt är slut spelar det väl ingen roll om man har många barn, äger något stort företag eller har en fet herrgård? Är döden den ultimata rättvisan?

Om man själv väljer att tycka att det spelar någon roll så gör det väl det. Livet har ju bara den meningen som man själv ger. Eller som Albert Camus sa:
"Meningen med livet är vad det nu än är som förhindrar dig att ta livet av dig själv"

Det beror ju hur man ser på livet och döden. Är livet bara något som händer en gång eller lever vi i flera dimensioner eller vandrar själen vidare avgör ju hur man ser på detta.
Om det faktiskt inte slutar med döden kan man ju se det som att själen samlar erfarenheter genom ett jordliv.

De allra flesta i Sverige tycks ha en tro att vi föds, vi dör och där tar det slut. Då blir såklart mycket meningslöst och särskilt då negativa upplevelser när man fortfarande lever. Då blir också allt man åstadkommit under livet utraderat när man dör (för en själv).
I Sverige är vi, eller iallafall många, helt bergsäkra på att inget annat än ett ateistiskt synsätt är rätt. Vi t o m ser ned på den som avviker i tron på detta. Det går ju inte att veta vem som har rätt men varför kan vi inte ha intressanta diskussion kring olika ”teorier” istället för att hävda att någon sida har rätt?

Inga ägodelar spelar längre någon roll när man är för gammal för att använda dem eller njuta av dem. Det enda som faktiskt är varaktigt hela vägen till dödsögonblicket är ens personliga relationer. Jag tror att det är stor skillnad på att dö ensam, och att dö omgiven av människor som älskar en.

Dessutom har man väldigt mycket glädje av vänskap och kärleksfulla relationer under hela livet, oavsett om man har materiellt välstånd eller ej. Det finns åtminstone inget tillfälle i mitt liv då glädjen över en pryl har givit mig mer tillfredsställelse än valfri trevlig kväll med familj eller vänner.

Gravt överskattat och romantiserat.

Ditt antagande bygger för det för det första på att man dör i sängen omgiven av sin familj. Att du ens kommer dö så är rätt osannolikt. Finns ju 100 andra sätt att dö på.

Sedan även om du dör i sängen omgiven av din familj så tror jag inte du kommer märka av så mycket den sista tiden. Du kanske är dement/förvirrad och inte ens känner igen de. Du kanske dör av en cancersjukdom och har då den sista tiden omgiven av plågor eller förvirring. Du går in i en medvetandesänkning och blir mer och mer borta.


Faktum är ju att precis som ts säger så spelar ingenting någon roll i slutändan då vi dör, glöms bort och aldrig återkommer. För den sakens skull betyder det inte att man inte ska njuta. Man ska leva för stunden och ta tillvara på den tid man har. Få ut så mycket av den som möjligt i form av kvalitet. Leva för sig själv och sin njutning, inte serva andra och leva för andra.

När man är död så spelar det ingen roll vem du var när du levde. Att du kan hyllas när du är död spelar ju ingen roll för dig eftersom ditt medvetande inte längre finns.

Men många människor vill ändå dö med värdighet för sina barn och barnbarns skull. Men om du inte har några efterlevande så är det ju lite skitsamma vad du gjort när du dör. Du kan lika gärna lustmörda några oskyldiga människor. Ditt rykte som död kommer vara skamfilat. Men som sagt, det påverkar ju inte dig på något som helst vis.

Att dö i en utdragen kamp i cancer tror jag fan är lättare ensam än att ha en älskad familj runt sig.

Det är klart att det är bra om du har ett moraliskt stöd när du har cancer under hela processen. Men att det skulle göra någon skillnad den sista tiden tror jag inte. Skit saksamma.
Sen ska man han klart för sig att cancer också kan bli en börda för dina nära och kära som gör det hela ännu värre för dig. Om du har föräldrar, eller småbarn som ska bevittna eländet.

Egentligen bättre med dödshjälp på direkten innan allt lidande.

Jo visst, att ha med sig nära under resan med cancer är nog skönt. Men under just själva döden så tror jag det är lättare att vara själv än att vara ensam. Då gäller det givetvis att man är själv och inte har en familj som medvetet håller sig borta.

Det finns gott om forskning som visar att hörseln är det sista sinnet som slutar fungera, och att det är mindre ångestfyllt att dö med familj omkring sig än att vara ensam. Sen är det förstås inte alla förunnat, men poängen är att man ska kunna, om man vill och om det går. Att inte vilja dö ensam men tvingas till det för att man inte har någon som vill vara där måste vara hemskt, och även om jag kan förstå de som hellre vill vara ensamma på dödsbädden så tror jag personligen att det är skönt att någon älskad är där. Om inte annat, så för den personen.

Jag har väldigt svårt att förstå hur man tänker om man tycker att relationer är överskattade eller romantiserade: Ett liv i ensamhet, utan nära personliga relationer, kan inte mäta sig mot ett liv med vänner och någon att älska, utifrån ett rent kvalitativt perspektiv. Kanske går det inte att förstå detta om man inte har upplevt vänskap eller kärlek, men jag kan garantera att den som lever sitt liv med fler personer omkring sig kommer att uppleva (och känna) långt mycket mer än den som går genom livet ensam. Relationer ger helt enkelt en multiplikatoreffekt som är omöjlig att ersätta på egen hand.

Varför skulle en relation med en människa, vara mer varaktig än ens relation till sin Rolex klocka?

Vad menar du är skillnaden mellan att dö ensam i medvetslöshet, eller att dö omgiven av släktingar i medvetslöshet? Högst sannolikt är du totalt omedveten om din omgivning en tid innan du faktiskt dör, och innan dess är du högst medveten om det besvär du tillfogar andra, kanske rentav smärta du tillfogar andra ifall de älskar dig.

Är det så du vill lämna världen, genom att intensivt orsaka andra lidande? Vore det inte bättre att du dör utan att dina kära ens vet om det, varpå de inte lider alls?

Antingen dör man i ensamhet och orsakar ingen lidande, eller så dör man omgiven av främlingar (tex personal) och orsakar inte lidande, eller så dör man omgiven av kära anhöriga och orsakar lidande och besvär. Det sistnämnda orsakar mest lidande.

Inget spelar någon roll när man är död men medan livet pågår så har det betydelse. Livet är det enda man har så därför har det all betydelse.
Det finns inte något annat än mening, betydelse och liv. Betyder dock inte att du kan påverka någonting.