Hur kan man tala om bevis?

Utifrån ditt perspektiv skulle jag hävda att det rör sig om båda samtidigt. Det du förmedlar är i praktiken en abstrakt modell, en teoretisk beskrivning av något du samtidigt framställer som ett konkret fenomen. Med andra ord rör du dig både på det ontologiska planet, som handlar om vad något är, och det epistemologiska planet, som behandlar hur man beskriver och förstår det.

Ett exempel kan klargöra detta. Vi har solen, det faktiska, fysiska och objektiva fenomenet som lyser på oss och kan blända oss om vi stirrar rakt in i den. Vid sidan av detta finns beskrivningen av solen, den abstrakta modellen eller konceptuella ramen som vi använder för att förklara fenomenet. Men denna modell är inte solen i sig, den är en representation, en begreppslig förståelse av något som existerar oberoende av det konkreta fenomenet.

Även ordet "solen" är inte solen.

Att kunna skilja dessa två nivåer åt är inte bara relevant utan också rationellt.

För om man inte gör det riskerar man att förväxla den abstrakta modellen eller förklaringen med det faktiska fenomenet, och det faktiska fenomenet med modellen. Det leder lätt till att man behandlar ens beskrivningar som om de vore verkligheten själv, i stället för bara verktyg för att förstå den.

För att vara mer specifik handlar det, i det här sammanhanget, inte om “Satan” som en abstrakt modell i strikt mening, utan snarare om en symbolisk representation av det du är övertygad är en konkret företeelse.

Risken kvarstår dock... man kan fortfarande förväxla den symboliska representationen med det konkreta, och det konkreta med symboliken. Det är just denna sammanblandning som ofta orsakar inte bara begreppslig förvirring, utan även ett hinder i form utav kognitiv ignorans för att erhålla insikt och förståelse i det konkreta fenomenen och omständigheterna.

Således, utan att förkasta det ena eller det andra... vad för observationer, vad för erfarenhet har du erhållit, erfarit utav denna "verklig och verksam makt" du benämner "Satan"?

Man vinner kunskap när man söker efter sanningen men också erfarenheter.

Jag har inte makt att se Satan och veta att det verkligen är Satan, men jag erfar hans vilja och hans makt. Och jag får kunskap om hur besynnerlig världen är och hur stort inflytande Satan har. Och jag förstår hur mycket människor behöver Jesus.

Kan det inte vara så enkelt, eller snarare så obehagligt enkelt, att världens tillstånd inte i första hand är frukten av externa ont klassificerbara krafter, en gestalt som historiskt benämnts "Satan", utan av en djupgående närmast strukturell ignorans?

Inte bara den enskildes kunskapsluckor, utan en kollektiv epistemologisk brist som genomtränger samhällsinstitutioner, kulturella narrativ och globala beslutsprocesser.

Är det inte tänkbart att just denna tysta självreproducerande epidemi av okunnighet, snarare än någon metafysisk eller konspiratorisk ondska, utgör den mest kraftfulla enskilda förklaringen till återkommande lidande, systemisk orättvisa och civilisationens upprepade självskadebeteende?

En ignorans som inte begränsar sig till avsaknad av fakta, utan omfattar avsaknad av kritiskt tänkande, empatisk föreställningsförmåga, historisk självreflektion och förmåga att förutse långsiktiga konsekvenser.

Men kanske är det mest förödande av alla är ignoransen om själva ignoransen, en meta-ignorans, en omedvetenhet som inte ens inser sin egen existens. En epistemisk blindhet som uppfattar sig själv som klarblick, en kognitiv sömn som tror sig vara vaken. Det är här, i denna dubbla blindhet, som okunnigheten blir närmast oantastlig: den kan inte korrigeras förrän den erkänns, men den kan inte erkännas så länge den förblir osynlig för sig själv.

I så fall blir problemet inte bara antropologiskt och pedagogiskt, utan djupt ontologiskt: hur vaknar ett medvetande som inte vet att det sover?

Men visst kan man skylla på "Satan"...

Kan det inte vara så enkelt, eller snarare så obehagligt enkelt, att världens tillstånd inte i första hand är frukten av externa ont klassificerbara krafter, en gestalt som historiskt benämnts "Satan", utan av en djupgående närmast strukturell ignorans?

Inte bara den enskildes kunskapsluckor, utan en kollektiv epistemologisk brist som genomtränger samhällsinstitutioner, kulturella narrativ och globala beslutsprocesser.

Är det inte tänkbart att just denna tysta självreproducerande epidemi av okunnighet, snarare än någon metafysisk eller konspiratorisk ondska, utgör den mest kraftfulla enskilda förklaringen till återkommande lidande, systemisk orättvisa och civilisationens upprepade självskadebeteende?

En ignorans som inte begränsar sig till avsaknad av fakta, utan omfattar avsaknad av kritiskt tänkande, empatisk föreställningsförmåga, historisk självreflektion och förmåga att förutse långsiktiga konsekvenser.

Men kanske är det mest förödande av alla är ignoransen om själva ignoransen, en meta-ignorans, en omedvetenhet som inte ens inser sin egen existens. En epistemisk blindhet som uppfattar sig själv som klarblick, en kognitiv sömn som tror sig vara vaken. Det är här, i denna dubbla blindhet, som okunnigheten blir närmast oantastlig: den kan inte korrigeras förrän den erkänns, men den kan inte erkännas så länge den förblir osynlig för sig själv.

I så fall blir problemet inte bara antropologiskt och pedagogiskt, utan djupt ontologiskt: hur vaknar ett medvetande som inte vet att det sover?

Men visst kan man skylla på "Satan"...

Man kan nog inte vakna från ignorans till makt, vakna till kunskap om hur hemliga makter utövar dolt inflytande, lika lite som man kan vakna till kunskap om pågående hemliga underrättelseoperationer. Vägen till stor egen makt ligger inte precis spikrak.

Den makten har däremot Jesus och detta som vi inte kan ta reda på själva det kan vi som tror på Jesus lära av honom.

Bra beskrivning av "världens tillstånd". Tycker dock man måste ha med själviskhet, girighet, maktlystnad och några orsaker till, för att komplettera.

Jesus är långtifrån den ende mystiker som vandrat denna jord. Och även om jag hyser respekt för vissa av hans läror, särskilt betoningen på kärlek och förlåtese, så erbjuder han i grunden endast en palliativ tablett: en lindring av symtomen på ett djupare gift, aldrig konsten att varaktigt extrahera giftet självt.

Hans budskap stillar smärtan tillfälligt, men rör inte vid roten. Det botar inte den existentiella och epistemiska "sjukdom" som ligger bakom syndromet. Det ger tröst och orientering åt den enskilde, men lämnar den kollektiva ignoransen, begäret och den strukturella blindheten intakta, ja, ibland rentav helgade.

Om du ser Jesus som en mystiker så är han inte en väg som du kan gå.

Det ni framför förklarar delvis att tillståndet i världen är eländigt, men förklarar inte vad som händer. Det är inte slumpen som styr skeendena utan makter som intresserar sig för detaljer (så som man nuförtiden kan ana att FRA och NSA gör med hjälp av internet och AI) och som länge har gjort så.

Jo jag är medveten om att många ser världens ruttna tillstånd som ett "bevis" för att Satan existerar. Det är ju upp till var och en att reflektera över.

Tycker dock inte att man som enskild människa kan "skylla ifrån" sig på Satan, när man tagit ett dåligt beslut eller burit sig illa åt. Det känns lite fegt. Man får nog ta eget ansvar.

Bra beskrivning av "världens tillstånd". Tycker dock man måste ha med själviskhet, girighet, maktlystnad och några orsaker till, för att komplettera.

Mycket relevant komplettering, och jag instämmer.
Men om vi skall tala i en enkel men användbar rangordning av orsaksdjup (som ett konceptuellt verktyg) blir det ungefär så här:

Ignorans om ignorans, (meta-ignorans) rank S, den totala frånvaron av insikt om att man själv är blind. Detta är den yttersta roten, den epistemologiska sömn som gör alla andra defekter möjliga och självreproducerande. Utan denna grundläggande omedvetenhet om omedvetenheten skulle inget av det följande kunna rota sig varaktigt.

Primär ignorans, rank A. Avsaknaden av kunskap, kritiskt tänkande, historisk medvetenhet och förmåga att se systemiska sammanhang. Detta är den direkta näringsjorden i vilken allt det onda gror.

Själviskhet, girighet och maktlystnad, rank B. Dessa är redan symptom snarare än orsaker. De är de mest synliga och dramatiska uttrycken, de som en vanligtvis pekar ut som ”det onda”, men de är sekundära drivkrafter. De uppstår nästan oundvikligen i ett sinne som är epistemiskt berövat, det vill säga när det varken ser helheten eller förstår konsekvenserna av sina handlingar.

Med andra ord, tag bort rank S och rank A, och rank B kollapsar av sig själv.

Men försök att bekämpa Rank B utan att angripa de två överliggande lagren, och man kommer bara att orsaka nya former av samma symptom, klädda i nya ideologier, nya religioner eller nya revolutioner.

Det är därför alla moraliska korståg som inte samtidigt är epistemiska korståg till slut urartar.
De hugger i luften medan roten ligger kvar, oantastad och osynlig för sig själv.