Hur kan man tala om bevis?

Sanningens talan är från Gud och änglarna alltid uppriktiga med sanningens ord och det är bevis!

Är inte sanningens talan, om man vill uttrycka det i religiösa ordalag, snarare ett uttryck för det gudomliga eller änglalika inom oss själva? Och inte en viskning från någon yttre kosmisk, antropomorf, ödesbestämmande dockmästare, lika lite som från interdimensionella varelser, vare sig dessa är verkliga eller blott imaginära skepnader, projicerade av det vi ännu inte förstår i vårt eget inre.

Jag menar att sanningens talan uppstår i människans innersta. Om man vill kalla den gudalik eller änglalik må det vara hänt, kanske är sådana namn bara våra försök att ge form åt något stilla och oförklarligt som rör sig i oss.

Ty sanningens talan, eller kanske bättre uttryckt ärligheten, måste väl vara det mest värdefulla vi har i denna värld.

Och därför tänker jag inte överlåta denna ärlighetens förmåga till något yttre väsen. Den tillhör mig. Den använder jag. Den kultiverar jag.

Må det uppfattas som själviskt, men om Gud finns, eller om änglar finns, så proklamerar jag inför dem att även jag bär en gnista av denna gudomliga och änglalika kapacitet. Inte för att göra anspråk på att vara en Gud eller en ängel, utan för att samma kapacitet finns inom varje människa, och därmed vittnar om det gudomliga och änglalika i oss alla.

Men liksom jag känner detta ljus i mig själv, känner jag också skuggan. Jag bär det mörka, det djävulska och demoniska i mitt inre, och jag ser detsamma i varje annan människa. Ty ljuset och mörkret rör sig tillsammans i oss, och först när man erkänner båda kan man förstå något om vad en människa verkligen är.

Aldrig varit med om att det spelar roll vad man gnäller om.
Det är beviset.

Det är sällan, eller rentav aldrig, det specifika innehållet i ett klagomål som i sig självt orsakar de verkliga negativa konsekvenserna, utan snarare klagomålets omfattning, intensitet och frekvens.

Detta faktum kan dina närmaste anhöriga och vänner med säkerhet vittna om... och potentiellt även antalet.

De har visat detta med diarre attacker hemma på alla.
Alltså den som alla hade kontakt med sedan tidernas begynnelse.
Annars får man starta nya mirakel.
Förstår inte en enda timme här.

Ingen pallar med någon?

Vad menar du egentligen? Att universum, eller vi själva i förlängningen, bara är en effekt av en orsak som innefattar Guds till synes undermåliga tarmrörelser, att universum är, ja, en okontrollerad olyckshändelse, en brakskit helt enkelt?

Det kan förstås ses som ett argument både för den potentiella ontologiska slumpmässigheten och för att saker ibland bara är… skit.

Big Bang: Gud sket på sig?

Det är inte vilka skitar som helst.
Ni har ju lurat alla på energin bara.
Det är omöjligt förklara nu.

Den som jag fick stå ut med stack redan vid spädbarnsåren.
Dags att flytta bredbandet.

Fuskar på sin egen energi.

Skrev jag det, tycker du?

Vad som har haft betydelse är att budskapet har förklarat världen bra för mig.

Nja, eftersom du själv introducerade begreppet "intuition" valde jag medvetet att svara med "känns".

Att försöka uttömma eller ytterligare dissekera denna nyans vore naivt från min sida, ty intuitiv vägledning låter sig till sin natur aldrig fullt ut rationaliseras eller reduceras till explicita språkliga förklaringar, och den kan, vilket är avgörande, visa sig felaktig vid faktisk undersökning av fenomen eller omständigheter.

Jag är samtidigt en bestämd förespråkare för att intuition och rationellt förnuft aldrig bör utesluta varandra. När intuitionen överges åt sig själv utan kritisk prövning av förnuftet tenderar resultatet att bli ovetenskapligt, godtyckligt och ibland rent vilseledande. När förnuftet däremot avskärmas från intuitiv insikt förlorar det sin levande kontakt med verkligheten och stelnar i en mekanistisk, livlös formalism.

Endast i deras ömsesidiga, dynamiska samspel uppstår en epistemologi som är både stringent och vital, en hållning som i grunden utgör en kritik såväl mot den okritiskt troende (vars intuition ofta degenererar till ren projicering) som mot den hängivne positivisten (de flesta vetenskapligt skolade individer är, med eller utan insikt om saken, djupt präglade av ett positivistiskt ideal som systematiskt misstänkliggör eller förnekar intuitionens epistemologiska värde, ett lika ensidigt ställningstagande som den rena mystikerns)

Det finns ingenting intrinsikalt felaktigt med sådana förklaringar i sig, men deras värde och användbarhet hör hemma i kategorin pragmatiskt verksamma modeller snarare än i kategorin sanning i absolut eller ontologisk mening.

När de väl visar sig funktionella bör de därför hanteras på samma sätt som en vetenskaplig hypotes eller teori: inte som en definitiv beskrivning av tingens yttersta natur, utan som ett instrument för tolkning, orientering och handlande i världen.

Skillnaden ligger dock i detta fallet inte i hur förklaringen är konstruerad eller härledd (vilket skiljer sig avsevärt) utan i den epistemologiska hållning vi intar gentemot den: vi använder den för att den fungerar, inte för att den nödvändigtvis är sann i sig.

Min intuition vägleder mig i sökandet. Jag tror att Jesus ord väl beskriver Gud och vet att de väl beskriver vår värld med Satan som världens furste. Satan är ingen abstrakt modell utan verklig och verksam makt.

Utifrån ditt perspektiv skulle jag hävda att det rör sig om båda samtidigt. Det du förmedlar är i praktiken en abstrakt modell, en teoretisk beskrivning av något du samtidigt framställer som ett konkret fenomen. Med andra ord rör du dig både på det ontologiska planet, som handlar om vad något är, och det epistemologiska planet, som behandlar hur man beskriver och förstår det.

Ett exempel kan klargöra detta. Vi har solen, det faktiska, fysiska och objektiva fenomenet som lyser på oss och kan blända oss om vi stirrar rakt in i den. Vid sidan av detta finns beskrivningen av solen, den abstrakta modellen eller konceptuella ramen som vi använder för att förklara fenomenet. Men denna modell är inte solen i sig, den är en representation, en begreppslig förståelse av något som existerar oberoende av det konkreta fenomenet.

Även ordet "solen" är inte solen.

Att kunna skilja dessa två nivåer åt är inte bara relevant utan också rationellt.

För om man inte gör det riskerar man att förväxla den abstrakta modellen eller förklaringen med det faktiska fenomenet, och det faktiska fenomenet med modellen. Det leder lätt till att man behandlar ens beskrivningar som om de vore verkligheten själv, i stället för bara verktyg för att förstå den.

För att vara mer specifik handlar det, i det här sammanhanget, inte om “Satan” som en abstrakt modell i strikt mening, utan snarare om en symbolisk representation av det du är övertygad är en konkret företeelse.

Risken kvarstår dock... man kan fortfarande förväxla den symboliska representationen med det konkreta, och det konkreta med symboliken. Det är just denna sammanblandning som ofta orsakar inte bara begreppslig förvirring, utan även ett hinder i form utav kognitiv ignorans för att erhålla insikt och förståelse i det konkreta fenomenen och omständigheterna.

Således, utan att förkasta det ena eller det andra... vad för observationer, vad för erfarenhet har du erhållit, erfarit utav denna "verklig och verksam makt" du benämner "Satan"?