Dömd efter att ha anmält tvångsförvaring av vapen

Nej det tror jag är att ta i. Det som inte är helt ovanligt är att folk, relativt snart efter att ha utsatts för någonting i stil med att ha tvingats förvara något eller beordrats utföra brott, går till polisen och berättar. Kanske tillsammans med det man skulle förvara. Då snackar vi dagar, inte månader.

Dom döms naturligtvis inte, eftersom dom kom till polisen så snart dom kunde efter att man inte längre var fysiskt bevakad av uppdragsgivarna. Sen erbjuds som naturligtvis någon typ av hjälp beroende på situation, månne det vara skyddade uppgifter eller annat.

Här kommer domarna i ett och samma dokument. Har maskerat den tilltalades uppgifter.
Övriga är omaskade, även MGM (som aldrig åtalades, såvitt jag vet).

https://pdfupload.io/docs/c4945957

Snyggt

Hovrätten verkar ha ett snarlikt resonemang som mig, man kan acceptera en nödinvändning närmast i anslutning till ett mottagande, men att den är relativt snart övergående. Förvånas lite av att dom mer eller mindre sätter en absolut tidsgräns på hur länge - fem dagar. Därefter håller inte nödinvändningen och det anses vara ett brott.

Tro om detta är något som man är sugen på i HD?

Ja, jag reagerade också på femdagarsgränsen.

Det märkliga är att hovrätten å ena sidan accepterar att det funnits en konkret hotbild mot GM och hans familj - men å andra sidan betraktar hans passivitet som tillräcklig för fällande dom. Det är en rätt svår balans att upprätthålla.

Att han faktiskt agerar i statens intresse genom att överlämna vapnet självmant (utan påtryckning) borde väga tyngre - särskilt eftersom han inte blev upptäckt, utan tog risken på eget initiativ.

Ur ett hotbildsperspektiv är inte 1½ månad en evighet. Det tar tid att bedöma säkerhet, planera hur man agerar, väga risker. Hade han inte öppnat väskan hade åklagaren sannolikt haft svårare att styrka uppsåt.

Man får känslan av att han straffas för sin ärlighet - vilket alltid är beklämmande i mål där statens säkerhet och civilpersoners samarbete är i spel.

Advokaten nämnde i radio att GM borde ha medalj. Gissar att det blir ett överklagande till HD - och även om det inte prövas, så vore det intressant att se vad HD eventuellt säger om den tidsmässiga gränsdragningen för en godtagbar nödinvändning.

Att ge en fast gräns på 5 dagar känns märkligt men sanningen är ju den att hotet är antingen omedelbart eller så är det konstant. Det rimliga hade varit för dem att ange "några dagar" eftersom det givetvis är så att olika människor agerar och reagerar olika och en individuell bedömning för sådant är enda rimliga.
Det är klart att om man drabbas kommer man initialt vara rädd. Men sedan går ju den initiala rädslan över och det akuta hotet är borta såvida man inte är övervakad och i så fall kvarstår faran.

Jag har svårt att se vad som motiverar en att vänta så länge, varför vågar man efter 45dagar men inte efter 5?
Rimligtvis är man aningen så rädd att man inte vågar pga represalier eller så är man det inte.
Visst kan rädslan minska om t.ex. man hör att den som tvingade en just dömts till långt fängelsestraff eller om man hör att han flytt landet eller liknande.
Men annars, om man inte kan ge något motiv till varför man vågade nu men inte vågat tidigare, bortsett då från den initiala rädslan som rimligtvis inte kan hålla mer än någon dag.

Personligen håller jag med HR. För straffrihet skall man gå till polisen så fort omedelbara hotet försvinner och den initiala rädslan försvinner.

Vare sig hotet eller rädslan blir mindre reell efter fem dagar.

Det är lite det som skaver i hovrättens resonemang. Man pekar på att GM inte handlade omedelbart, men samtidigt medger man att det fanns en reell hotbild. Då blir frågan: vem avgör när det är ”säkert nog” att gå till polisen? Och på vilka grunder?

Om GM bedömde att 45 dagar var den tid som krävdes för att skydda sin familj - och dessutom valde att ta risken att bli fälld för att göra rätt - så är det svårt att moraliskt ifrågasätta honom. Juridiskt är det mer komplext, absolut. Men att binda upp nöd eller lojalitetsförsvar i ett visst antal dagar känns svårförenligt med den individualiserade bedömning straffrätten normalt kräver.

Det hade känts rimligare om domstolen öppet sagt: “Vi ifrågasätter trovärdigheten i hotbilden”, men det gör man inte. Man accepterar den, men tidsstämplar bort den. Det blir lite av ett logiskt glapp.

Juridiken ska i någon mening följa verkligheten. Här gör man tvärtom.

Det akuta hotet försvinner direkt personen lämnar din närhet.
Rädslan minskar givetvis också när personen inte är där och avtar sedan mer över tid.


Jag håller med om ifall man på något sätt kan motivera att man väntade, som att de tittade in för att se att sakerna var kvar eller kontaktade och hotade igen eller något annat.
Men i det aktuella fallet har det inte skett någon kontakt alls under denna tiden.

Om det inte finns något skäl man kan peka på att hotbilden ändrades finns ju inget motiv att vänta 45dagar istället för 5.

För mig så är den akuta nödsituationen när personen(den som hotar) är på plats eller så länge man är övervakad.
Sedan är den över.
Om man är rädd för repressalier, ja då är det en hotbild som aldrig ändras.
Här kan jag se en viss tid för den initiala rädslan/chocken att gå över men har den inte släppt efter några dagar så kommer den inte släppa.
Jag tror helt enkelt inte på att personen efter 45dagar helt plötsligt utan att något ändrats då kände sig trygg nog.

Jag delar tanken om att det bör finnas någon sorts gräns för hur länge en nödinvändning kan åberopas - annars riskerar den att urholkas. Att hovrätten sätter en snäv tidsgräns utan att redovisa varför just fem dagar är rimligt, riskerar man istället att underminera hela syftet med nödinvändningar.

Det blir ett slags tyst kalenderetik: “nu har det gått tillräckligt lång tid, alltså är du brottslig”. Men i praktiken är det snarare så att rädsla - särskilt när familjen är inblandad - inte följer en kalenderlogik.

Tänk sig att en 19-årig kille tvingas delta i en mindre avancerad knarkkurirverksamhet efter att ha tagit ett lån av fel person. “Betala tillbaka genom att bära en väska mellan två adresser. En gång i veckan. Vi hör av oss.”

Han vägrar först - men blir då nedtryckt i ett trapphus, får en kniv mot strupen och hotas: “Om du backar igen så hämtar vi din lillasyster.”

Efter tre veckor orkar han inte mer. Han pratar med en lärare och sen med polisen. Han berättar allt. Men då säger åklagaren: “Du borde ha gått till polisen tidigare. Du deltog ju ändå tre gånger. Hotbilden kan inte ha varit så allvarlig.”

Men hotet var verkligt. Och att han inte blev attackerad under de tre veckorna betyder inte att han var trygg. Bara att han fortfarande var rädd nog att lyda.

Det hade varit enklare att förstå hovrätten om de ifrågasatt hotbildens trovärdighet, inte bara dess hållbarhet över tid.
Om rättsordningen sätter en arbiträr tidsgräns på när rädsla ska sluta gälla - då förstår den inte vad rädsla är.

Jag håller med. Tycker tingsrättens dom var mer vettig just i detta fall.

Tycker att man måste se helhetsbilden.

Aftonbladet: Joe kallades ”god samhällsmedborgare” – åklagaren vill fängsla honom

I två år bistod han polisen med tips om kriminella aktiviteter i Navestad. Han gav sin kontakt inom polisen tips via sms.

När fallet äntligen kom upp i tingsrätten ogillade rådmannen Fredrik Lenter åtalet i dess helhet.

”Annat har inte framkommit än att Joe Koutani är en god samhälls*medborgare utan avsikter att begå brott för egen del. Tvärtom har framkommit att han bidragit till att stävja brottsligheten i Navestadsområdet…”

Joe kom till Sverige 2007 som arbetskraftsinvandrare från Libanon. Han är konditor, specialist på franska bakelser. I hela sitt liv har han arbetat.

Tycker precis som tingsrätten att Joes bakgrund - att han var en god medborgare som gjorde rätt för sig (jobbade) samt bidragit till att stävja brottsligheten borde väga riktigt tungt i deras bedömning.

Hovrätten å andra sidan förbiser Joes bakgrund helt och hållet och snöade in sig enbart på hur länge han hade förvarat dessa vapen.

(Mr.RedHat du missade maska hans namn på ett ställe på sidan 6 i tingsrättens dom)

Tack för påpekandet
Läste ändå igenom säkert tio gånger för att han inte skulle hängas ut i onödan.

Men eftersom Aftonbladet namngivit honom så spelar det mindre roll. Tror jag slipper varning pga 0.10

Nästa gång ska jag köra ctrl + f i dokumentet innan jag tar bort OCR.

Men de har inte ifrågasatt hotbildens trovärdighet, utan just dess hållbarhet över tid.
De kan inte bara välja att ifrågasätta trovärdigheten bara för att göra det enkelt för sig.
Jag finner det logiskt. Ju längre tid det går ju tyngre förklaringsbörda.
Rimligtvis har man rätt till ett visst rådrum att bestämma sig men det är i min mening inte rimligt att det tar 45 dagar.

Jag delar inte uppfattningen att "ju längre tiden går, desto tyngre förklaringsbörda". Ett hot kan mycket väl kvarstå - även när faran inte längre är omedelbart överhängande.

Om vi reducerar semantiken till just "omedelbar", så skulle man lika gärna kunna hävda att hovrätten varit alltför generös. Då borde kanske en 12- eller 24-timmarsgräns ha satts som striktare markör för "tillräcklig tid att agera". Men det gör man inte, och det visar samtidigt att det är en glidande skala.

Att hovrätten sätter gränsen vid fem dagar, utan att fullt ut redogöra för varför just där, lämnar tyvärr en känsla av godtycke snarare än rättssäker kalibrering.

Med andra ord: Man borde vägt in den enskildes situation som helhet snarare än att bedöma den på ett exakt mätbart sätt.