Vi som vägrar kriga (för Sverige eller annan nation)

veriges byar och städer, som av olika anledningar landat i ett beslut: Jag kommer aldrig någonsin dra på mig en uniform och lyda order.

Tänkte att vi här kunde dela med oss av våra tankegångar kring ämnet nu när världen verkar förbereda sig för konflikt igen. Hur kommer det sig att just du inte vill leka krig och pang-pang med de andra pojkarna?


För mig handlar det nog främst om två saker, en tung filosofisk anledning och en mer 'prosaisk':

1. Krigets totala meningslöshet och avsaknad av vinnare. Det finns inga vinnare i krig eftersom vi egentligen slåss mot en inre fiende. Krig är, tror jag, en manifestation av (och likriktning av) gruppens kollektiva rädslor. När soldater mördar varandra ute på slagfältet begår de i själva verket självmord, vilket blir tydligt när de sedan kommer hem och lider av PTSD och depression. Botet mot krig kommer aldrig vara mer krig, utan en total vägran hos alla att delta i just krig. Trump, von der Leyen, Netanyahu och Hamas ledare kan väl utmana varandra på duell istället?

2. Samhällskontraktet i Sverige är rivet. Denna anledning vägde nog tyngre för mig när jag var yngre, men jag känner ändå att den fortfarande är relevant. Sverige och dess invånare har valt att sätta andra folkgrupper framför den svenska. Man har jobbat hårt i decennier för att piska i den vite mannen att han är roten till allt ont. Man har försökt så gott det går att vrida på sanningar, krossa politiskt motstånd, man har skuldbelagt och rasism-anklagat in absurdum. Att jag, som vit man, skulle lyfta ett finger för denna staten - som ser mig som ondskan och fienden - finns inte på världskartan. Det kommer aldrig att hända.

Önskar alla de som snart kommer kasta sig ut i strid ett stort lycka till. Kanske kommer vi mötas någon gång i framtiden på en strand någonstans. Om jag sitter och ristar i sanden med en pinne vill jag redan nu be dig att inte rubba mina cirklar.