Jag är fast i samma rutiner/mönster/tankar / deprimerad ?

Hej!

Jag har de senaste 6 åren fått in rutiner jag mår bra av . Jag går upp samma tid och går och lägger mig samma tid. jag äter frukost/lunch/middag/kvällsmat samma tid. Jag åker till gymmet samma tid. Jag kör till gymmet samma väg och kör hem samma väg . Jag har samma kvälls rutiner. Ja, alltså jag gör samma saker varje dag.

Jag trivs i mitt hus men jag är aldrig hemifrån. I början satte jag upp rutinerna för att klara vardagen. För att jag mådde skit och för att rutinerna fick mig att må bättre. Träning med bra mat och rutiner mår alla bra av .

Men jag har fastnat i detta och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag kan tillägga att jag har Asperger, vilket gör att jag har en större tendens att fastna i samma mönster. Jag är sjukpensionär och behöver inte jobba för att få in pengar.

Jag hade tidigare en sambo som nu har flyttat ifrån mig med min dotter. Dom finns nära dock, 5 minuter ifrån huset. Vi försöker väl få det att funka för dotterns skull. Men skulle inte vilja säga att vi har en relation. Vi har sex ibland, hon gör mat och hjälper mig att handla. Det har varit på ett visst sätt så länge att det är svårt att ta sig ur det, att förändra. Även fast jag vill. Jag är som en robot. Jag satte upp alla rutiner för att klara allt och för att orka dagen.

Men nu när jag känner att jag kan förändra och göra saker annorlunda så går det inte. Jag har under alla dessa år med tjejen bara haft henne, ungefär 8 år. Jag har levt isolerad och har varit nöjd med enbart henne. Jag kan också tillägga att huset jag nu bor i är tjejens hus. Hon köpte huset och hon flyttade ifrån huset och lät mig bo kvar. Jag äger inte ett skit. Hon trivs i sin lägenhet med dottern. Men hela situationen känns så jävla sjuk . Är detta normalt ? vad ska jag göra ? hur ska jag ta mig ur detta ?

MVH en 30 plussare

Du behöver gå till en psykolog och reda ut dig själv.
Eventuellt att du kanske kan få lite piller också som kan hjälpa.

Om du är lycklig, eller åtminstone nöjd, med ditt liv så är det väl inget egentligt problem även om det låter som en väldigt torftig tillvaro.

Du bör kanske ändå fundera över hur du skulle må när (knappast ”om”) ditt ex träffar någon ny, vilket skulle kunna få konsekvenser både för din relation med din dotter och din boendesituation (om hon vill sälja huset). Vad är din plan då?

Jag har ingen erfarenhet av att leva med Aspergers men det finns ju många exempel på människor på spektrumet som lever betydligt mer varierade liv än vad du gör, så det finns ju en möjlighet att det är något annat än din NPF-diagnos som är den bakomliggande anledningen till att du lever så robotlikt. Depression eller annat nämns av andra, och det låter som att du skulle kunna ha nytta av att någon extern person med rätt kompetens hjälper dig att reda ut om det finns hjälp att få för att börja förändra saker till det bättre.

Livet är vad man gör det till och alla har olika förutsättningar och förväntningar på vad ett ”bra liv” är. Men eftersom du har en dotter så skulle jag rekommendera dig att åtminstone fundera över att söka professionell hjälp, om inte för din skull så för hennes.

Sjuk situation? Nä inte sjuk vet jag inte, men den låter tråkig.
Normalt? Nä, det är nog ovanligt, men lite mer vanligt för de med vissa dignoser skulle jag gissa.
Vad skall du göra?
Du har ju börjat alla redan genom att (1) identifiera ett problem som du (2) vill agera på
Problemet är stort men hur stor viljan att ta sig ur problemet är framgår inte.
Frågor jag hade ställt mig kanske.....
Fråga a. hur stor är viljan?
Fråga b. vad är jag villig att göra/ inte villig att göra/vad kan jag absolut inte göra? Eller är jag öppen för allt om det inte leder till att brott begås? En vilja att livet skall te sig annorlunda utan handlingsberedskap att göra något åt det har man ju dessvärre ingen större nytta av
Fråga c. är jag beredd att pröva nytt beteende om ngn annan rekommenderar det? Om ngn annan kommer med ett svar på frågan "vad skall jag göra"? Eller om jag själv slås av en ide? Eller är jag kritiskt inställd till alla förslag som grundfilosofi? Även om jag inte ser det pósitiva, även om det verkar svårt, även om det verkar osannolikt att det skall funka? Är jag beredd att pröva på nytt beteende med en prositiv grundinställning?
Vore inte det tre principiella frågeställningar om inställningen till sitt liv som kunde vara bra att fundera på innan man staplar upp vad man skall göra åt?
Därefter kan man gå in på Fråga d. vad skall jag göra.
Mitt svar på frågan: skriv upp fem saker du skulle vilja göra om tre år som skulle förbättra ditt liv och få dig att bli mindre deprimerad?
Mitt svar är en strategi för att inte bli isolerad

Det positiva är ju att du faktiskt tränar och håller dina rutiner..

Betänk nu att du träffar en ny dam..skulle ditt ex låta dig bo kvar i huset? De flesta rutiner kan vara trygga, om du kastar ut allt på en gång kan det bli kaos.