Varför ledde inte vätebomben till fusionskraft?

Från att den första fissionsbomben utvecklades så tog det inte många år förrän man hade vidareutvecklat den principen till ett civilt ändamål, kärnkraft.

Varför skedde inte något liknande med vätebomben och fusionskraft? Jag förstår att det måhända är svårare att skapa en självständig fusionsprocess men kom igen, ska det verkligen behöva ta +70 år för detta?

Under kalla kriget skedde det ju en enorm teknologisk kapplöpning mellan stormakterna inom många olika fält, vi tog oss till månen och vidare ut i solsystemet etc. Varför skedde det aldrig någon kapplöpning inom fusionskraftsutveckling?

Hade både Sovjet och USA tillgång till alltför billig olja? Var man i USA rädd för att kommunism skulle införas om man skulle lyckas få fram en källa av i det närmaste obegränsad energi?

Eller var det primärt kärnvapen man var intresserade av? I ett kärnkraftverk så kan man framställa de isotoper man behöver till en atombomb, men inga motsvarande farliga restprodukt kanske går att få fram från ett fusionskraftverk?

Har det aldrig satsats tillräckligt med pengar för att forska på detta? Jag är genuint förbryllad att det har tagit så pass lång tid för fusionskraft att få något som helst genomslag, det verkar vara först på senare år vissa framsteg har gjorts.

Egentligen är konceptet möjligt men jag antar att det är svårt att skala ner tekniken. Principen hade varit att man spränger en vätebomb i ett kärl som absorberar värmen och driver en turbin. Jag gissar att kärlets storlek är själva problemet här. Kärlet måste då tåla explosionen och inte läcka främst infravärme till omgivningen

Temperaturen är så oerhört mycket högre, och den måste inneslutas i ett magnetflöde av något slag. Reaktionerna är inte lika enkla att kontrollera som vid fission.

Vätebomben bygger på fusion. Man använder en ”vanlig” atombomb (fision) som tändhatt.

Problemet med fusionskraftverk är att kapsla in reaktionen och bromsa ner den.

Det finns några få fusionskraftverk (experiment) i värden, de har funkat ngr minuter, max.

Solen är en fusionsreaktor.

Tekniska problem löser sig inte alltid bara för att man vill och vräker pengar över problemet.

Problemen är i huvudsak två:

1: Energi till att "tända" fusionen. I en vätebomb görs det med hjälp av en atombomb (fissionsbomb). Det kan man av förklarliga skäl inte använda i ett kraftverk. I de experiment som görs så använder man kraftiga lasrar som fokuseras till en punkt. Men det krävs oerhört mycket energi och mycket exakt fokusering.

2: Att inkapsla det fusionerande materialet. I en vätebomb behöver man förstås inte tänka på det. Det är så otroligt hett att varje känt material omedelbart förgörs om det kommer i kontakt med det. Därför måste man hålla det fusionerande materielat svävande på något sätt - det får absolut inte komma i kontakt med inneslutningens väggar. I experimenten så försöker man få till det med hjälp av mycket kraftiga magnetfält.

Du vänder lite upp och ner på historian om fissionsbomber, iaf när det gäller plutoniumbomber. Visst, för uranbomber som Little Boy behövde de "bara" höganrika uran, från naturligt uran med 0.7% U235 till över 90% U235 (allt U238 som blir över kallas för utarmat (depleted) uran).

Men plutonium finns öht inte i naturen och måste framställas kärnreaktorer (helst med en viss sorts design för att maximera procenten med Pu239). Dvs kärnreaktorer utvecklades INNAN plutoniumbomber som t ex Fat Man.

16 juli 1945 small värdens första atombomb, Los Alamos, Trinity-site i New Mexiko. En plutoniumbomb.
Little Boy 6e aug 1945 var en uranbomb.
Fat Man 9e aug 1945 var en plutoniumbomb.

Men, är det någon som vet var kärnreaktorn fanns, var låg den + centrifuger (?) borde varit igång ett tag innan första smällen…

Chicago, 1942.

https://en.wikipedia.org/wiki/Chicago_Pile-1

På en skala från ett till tio skulle jag gissa att:
- Tekniken med fission är 0 svårt
- Tekniken med fussion är 46 svår.

En brutal termonukleär fusion känns väldigt gammaldags, när man idag diskuterar möjligheten av myon-katalyserad fusion vid rumstemperatur. Försiggår nog mycket hemlig forskning kring detta och andra liknande metoder.

Fusionsprocessen kräver extremt höga temperaturer och tryck för att övervinna den elektromagnetiska kraften mellan de positivt laddade kärnorna. Detta gör det tekniskt mycket mer utmanande än fission som kan ske i rumstemperatur.