Stör mig på exets killes sätt... Vad är okej egentligen för en "styvpappa"?

Tycker du att det är ok att styvfarsan snackar ned den riktiga farsan framför barnen?

Tycker du att det låter som att TS försöker detaljstyra allt som händer i andra hemmet?

Läste du trådstarten i huvud taget?

Att folk går isär betyder inte att bägge föräldrarna har misslyckats.
Kvinnor får inte sällan en psykos i 37-40-årsåldern

Men självklart skall styvpappan kunna uppfostra barnen i hans eget hem.
Att bo ihop med en kvinna som har barn sedan tidigare och så har man inget att säga till om, det fungerar inte.

TS kan bara påverka barnen när de bor hos honom. Går det inte att prata med mamman så låt bli. Kommunicera bara via sms och strunta i vad barnen häver ur sig om dig.
Det är tråkigt och jobbigt men TS kan tyvärr inte göra något åt saken.

Vill mamman vara en bitter jävel så är det väl så. Försök vara neutral i frågan och lev ditt liv istället.

[spoiler]

Hej

Jag och exet delade på oss för ganska många år sen nu, typ 5 år sen. Vi har söner som är 8 och 10 nu. Inom första året hade hon ny kille och de dejtade men han bodde långt bort så han flyttade ganska snart in hos henne i hennes hus. Vilket innebar att han lever varannan vecka med mina 2 söner.
Från början hade jag inga problem med det men under åren som har gått har jag hört genom barnen mer och mer olika kommentarer som både han och mamman gjort om mig. Det "styvpappan" sagt kan vara allt från att "Då har pappa fel om det", "Din pappa är en en sån som tror att han vet allt", "Din pappa är en sån som alltid tror att han har rätt" osv osv. Men mest av allt är det att typ allt jag säger till pojkarna senare blir motsagt av honom (och exet) och de verkar vilja måla mig i dålig dager och som att jag alltid har fel om allt. Även saker där jag VET att jag har rätt liksom... Och vi har olika synpunkter om mycket men istället för att säga att vi tycker olika så ska det sägas hur fel pappa har och att deras synpunkter är de enda rätta mer eller mindre...

Efter flera år med detta så har jag ledsnat och orkar inte med dem mer. Jag hade kunnat ignorera dem om det inte var så att de alltid säger saker VIA barnen, så de tutar i dem en massa saker och sen kommer barnen hem till mig och säger "vet du vad mamma säger?" Eller "vet du va "styvpappan" säger?" nästan varje vecka jag har dem...

Jag tycker det är otroligt fel att säga negativa saker om den andra föräldern till barnen så de i sin tur för det vidare...Har man problem tar man det direkt med förälderna, utan att blanda in barnen... Jag märker ju att de tycker det är jobbigt att de pratar negativt om pappa ofta... Och speciellt styvpappan ska fan inte yttra sig om mig eller påstå saker om mig... Han känner dessutom inte mig personligen mer än vad mamman berättat...

Sen verkar han även bestämma mycket över barnen och har sett själv när han ibland kör över mamman typ och tar "kommandot" och bestämmer nåt över barnen. Typ "Gör det och det nu" trots att mamman, jag eller vi båda är närvarande.. Då tycker jag inte han ska bestämma över dem när vi faktiskt står där liksom.. Känns väldigt fel och som att han tror sig ha nån typ av rätt att bestämma över dem... Jag tycker han ska hålla sig på sin kant och inte försöka ta kommandot över oss liksom.. Blir så irriterad när han gör sånt.. Vill bara skrika på honom att "Du bestämmer inte över våra barn, det gör jag och deras mamma!", men jag gör det inte eftersom det hade varit jobbigt för barnen naturligtvis... Man får bita sig i tungan ibland..

Har försökt prata med mamman om allt detta men det går inte in. Som att prata med en vägg.. försökt så många gånger men det bara fortsätter...

Nån som har liknande situation?? Vad gör man egentligen?? Känner mig lite maktlös, för vad fan kan jag göra liksom mer än att prata med dem och om det inte hjälper vad gör man då... Jag hatar att de pratar negativt om mig till barnen och försöker smutsa ner deras bild av sin pappa...

Hej

Jag och exet delade på oss för ganska många år sen nu, typ 5 år sen. Vi har söner som är 8 och 10 nu. Inom första året hade hon ny kille och de dejtade men han bodde långt bort så han flyttade ganska snart in hos henne i hennes hus. Vilket innebar att han lever varannan vecka med mina 2 söner.
Från början hade jag inga problem med det men under åren som har gått har jag hört genom barnen mer och mer olika kommentarer som både han och mamman gjort om mig. Det "styvpappan" sagt kan vara allt från att "Då har pappa fel om det", "Din pappa är en en sån som tror att han vet allt", "Din pappa är en sån som alltid tror att han har rätt" osv osv. Men mest av allt är det att typ allt jag säger till pojkarna senare blir motsagt av honom (och exet) och de verkar vilja måla mig i dålig dager och som att jag alltid har fel om allt. Även saker där jag VET att jag har rätt liksom... Och vi har olika synpunkter om mycket men istället för att säga att vi tycker olika så ska det sägas hur fel pappa har och att deras synpunkter är de enda rätta mer eller mindre...

Efter flera år med detta så har jag ledsnat och orkar inte med dem mer. Jag hade kunnat ignorera dem om det inte var så att de alltid säger saker VIA barnen, så de tutar i dem en massa saker och sen kommer barnen hem till mig och säger "vet du vad mamma säger?" Eller "vet du va "styvpappan" säger?" nästan varje vecka jag har dem...

Jag tycker det är otroligt fel att säga negativa saker om den andra föräldern till barnen så de i sin tur för det vidare...Har man problem tar man det direkt med förälderna, utan att blanda in barnen... Jag märker ju att de tycker det är jobbigt att de pratar negativt om pappa ofta... Och speciellt styvpappan ska fan inte yttra sig om mig eller påstå saker om mig... Han känner dessutom inte mig personligen mer än vad mamman berättat...

Sen verkar han även bestämma mycket över barnen och har sett själv när han ibland kör över mamman typ och tar "kommandot" och bestämmer nåt över barnen. Typ "Gör det och det nu" trots att mamman, jag eller vi båda är närvarande.. Då tycker jag inte han ska bestämma över dem när vi faktiskt står där liksom.. Känns väldigt fel och som att han tror sig ha nån typ av rätt att bestämma över dem... Jag tycker han ska hålla sig på sin kant och inte försöka ta kommandot över oss liksom.. Blir så irriterad när han gör sånt.. Vill bara skrika på honom att "Du bestämmer inte över våra barn, det gör jag och deras mamma!", men jag gör det inte eftersom det hade varit jobbigt för barnen naturligtvis... Man får bita sig i tungan ibland..

Har försökt prata med mamman om allt detta men det går inte in. Som att prata med en vägg.. försökt så många gånger men det bara fortsätter...

Nån som har liknande situation?? Vad gör man egentligen?? Känner mig lite maktlös, för vad fan kan jag göra liksom mer än att prata med dem och om det inte hjälper vad gör man då... Jag hatar att de pratar negativt om mig till barnen och försöker smutsa ner deras bild av sin pappa...

Som många andra säger.

"I hans hus - Hans regler"
Han försöker ju ta ansvar där du misslyckades med kvinnan du misslyckades med.

Du däremot har inga som helst rättigheter att blanda dig i hur dom uppfostrar barnen om dom ska bo där. Och helt ärligt. Du har ju misslyckats redan, varför ska någon ta efter dig?

Att folk går isär betyder inte att bägge föräldrarna har misslyckats.
Kvinnor får inte sällan en psykos i 37-40-årsåldern

Men självklart skall styvpappan kunna uppfostra barnen i hans eget hem.
Att bo ihop med en kvinna som har barn sedan tidigare och så har man inget att säga till om, det fungerar inte.

TS kan bara påverka barnen när de bor hos honom. Går det inte att prata med mamman så låt bli. Kommunicera bara via sms och strunta i vad barnen häver ur sig om dig.
Det är tråkigt och jobbigt men TS kan tyvärr inte göra något åt saken.

Vill mamman vara en bitter jävel så är det väl så. Försök vara neutral i frågan och lev ditt liv istället.

Tror det eller ej: Det skulle kunna vara så att den nya killen bara är väldigt opedagogiskt samtidigt som han faktiskt har rätt.
Det kan vi inte veta.

Hej

Jag och exet delade på oss för ganska många år sen nu, typ 5 år sen. Vi har söner som är 8 och 10 nu. Inom första året hade hon ny kille och de dejtade men han bodde långt bort så han flyttade ganska snart in hos henne i hennes hus. Vilket innebar att han lever varannan vecka med mina 2 söner.
Från början hade jag inga problem med det men under åren som har gått har jag hört genom barnen mer och mer olika kommentarer som både han och mamman gjort om mig. Det "styvpappan" sagt kan vara allt från att "Då har pappa fel om det", "Din pappa är en en sån som tror att han vet allt", "Din pappa är en sån som alltid tror att han har rätt" osv osv. Men mest av allt är det att typ allt jag säger till pojkarna senare blir motsagt av honom (och exet) och de verkar vilja måla mig i dålig dager och som att jag alltid har fel om allt. Även saker där jag VET att jag har rätt liksom... Och vi har olika synpunkter om mycket men istället för att säga att vi tycker olika så ska det sägas hur fel pappa har och att deras synpunkter är de enda rätta mer eller mindre...

Efter flera år med detta så har jag ledsnat och orkar inte med dem mer. Jag hade kunnat ignorera dem om det inte var så att de alltid säger saker VIA barnen, så de tutar i dem en massa saker och sen kommer barnen hem till mig och säger "vet du vad mamma säger?" Eller "vet du va "styvpappan" säger?" nästan varje vecka jag har dem...

Jag tycker det är otroligt fel att säga negativa saker om den andra föräldern till barnen så de i sin tur för det vidare...Har man problem tar man det direkt med förälderna, utan att blanda in barnen... Jag märker ju att de tycker det är jobbigt att de pratar negativt om pappa ofta... Och speciellt styvpappan ska fan inte yttra sig om mig eller påstå saker om mig... Han känner dessutom inte mig personligen mer än vad mamman berättat...

Sen verkar han även bestämma mycket över barnen och har sett själv när han ibland kör över mamman typ och tar "kommandot" och bestämmer nåt över barnen. Typ "Gör det och det nu" trots att mamman, jag eller vi båda är närvarande.. Då tycker jag inte han ska bestämma över dem när vi faktiskt står där liksom.. Känns väldigt fel och som att han tror sig ha nån typ av rätt att bestämma över dem... Jag tycker han ska hålla sig på sin kant och inte försöka ta kommandot över oss liksom.. Blir så irriterad när han gör sånt.. Vill bara skrika på honom att "Du bestämmer inte över våra barn, det gör jag och deras mamma!", men jag gör det inte eftersom det hade varit jobbigt för barnen naturligtvis... Man får bita sig i tungan ibland..

Har försökt prata med mamman om allt detta men det går inte in. Som att prata med en vägg.. försökt så många gånger men det bara fortsätter...

Nån som har liknande situation?? Vad gör man egentligen?? Känner mig lite maktlös, för vad fan kan jag göra liksom mer än att prata med dem och om det inte hjälper vad gör man då... Jag hatar att de pratar negativt om mig till barnen och försöker smutsa ner deras bild av sin pappa...

Vad hade du väntat dig när du postar historian på internet?
Oändligt med styrke kramar eller folk som uttrycker sin åsikt?

Oavsett verkar du misslyckas med det också