Stör mig på exets killes sätt... Vad är okej egentligen för en "styvpappa"?

Hej

Jag och exet delade på oss för ganska många år sen nu, typ 5 år sen. Vi har söner som är 8 och 10 nu. Inom första året hade hon ny kille och de dejtade men han bodde långt bort så han flyttade ganska snart in hos henne i hennes hus. Vilket innebar att han lever varannan vecka med mina 2 söner.
Från början hade jag inga problem med det men under åren som har gått har jag hört genom barnen mer och mer olika kommentarer som både han och mamman gjort om mig. Det "styvpappan" sagt kan vara allt från att "Då har pappa fel om det", "Din pappa är en en sån som tror att han vet allt", "Din pappa är en sån som alltid tror att han har rätt" osv osv. Men mest av allt är det att typ allt jag säger till pojkarna senare blir motsagt av honom (och exet) och de verkar vilja måla mig i dålig dager och som att jag alltid har fel om allt. Även saker där jag VET att jag har rätt liksom... Och vi har olika synpunkter om mycket men istället för att säga att vi tycker olika så ska det sägas hur fel pappa har och att deras synpunkter är de enda rätta mer eller mindre...

Efter flera år med detta så har jag ledsnat och orkar inte med dem mer. Jag hade kunnat ignorera dem om det inte var så att de alltid säger saker VIA barnen, så de tutar i dem en massa saker och sen kommer barnen hem till mig och säger "vet du vad mamma säger?" Eller "vet du va "styvpappan" säger?" nästan varje vecka jag har dem...

Jag tycker det är otroligt fel att säga negativa saker om den andra föräldern till barnen så de i sin tur för det vidare...Har man problem tar man det direkt med förälderna, utan att blanda in barnen... Jag märker ju att de tycker det är jobbigt att de pratar negativt om pappa ofta... Och speciellt styvpappan ska fan inte yttra sig om mig eller påstå saker om mig... Han känner dessutom inte mig personligen mer än vad mamman berättat...

Sen verkar han även bestämma mycket över barnen och har sett själv när han ibland kör över mamman typ och tar "kommandot" och bestämmer nåt över barnen. Typ "Gör det och det nu" trots att mamman, jag eller vi båda är närvarande.. Då tycker jag inte han ska bestämma över dem när vi faktiskt står där liksom.. Känns väldigt fel och som att han tror sig ha nån typ av rätt att bestämma över dem... Jag tycker han ska hålla sig på sin kant och inte försöka ta kommandot över oss liksom.. Blir så irriterad när han gör sånt.. Vill bara skrika på honom att "Du bestämmer inte över våra barn, det gör jag och deras mamma!", men jag gör det inte eftersom det hade varit jobbigt för barnen naturligtvis... Man får bita sig i tungan ibland..

Har försökt prata med mamman om allt detta men det går inte in. Som att prata med en vägg.. försökt så många gånger men det bara fortsätter...

Nån som har liknande situation?? Vad gör man egentligen?? Känner mig lite maktlös, för vad fan kan jag göra liksom mer än att prata med dem och om det inte hjälper vad gör man då... Jag hatar att de pratar negativt om mig till barnen och försöker smutsa ner deras bild av sin pappa...

Lägg inte tid och kraft på det du inte kan påverka.

De ända du kan göra är att sätta dig ner och prata med han.
Nu har de gått många år och han är inte länge bara morsan nya han är pappa nr 2
Och som dig tar ansvar för barnen och regler.

I hans hus hans regler ditt hus dina regler
Så ett samtal för att samarbeta är nog ett måste

Låter som nån typ av narcisist personlighet på honom.

Att nedtala den andra föräldern är en form av psykisk misshandel som man aldrig ska acceptera. Görs det avsiktligt så handlar det om föräldraalienation, är det oavsiktligt så brukar det räcka med påpekelse så slutar de med det.
Men du bör säga direkt till din ex så hon är medveten om det, barnen far illa av sånt om det pågår under lång tid.

Om hon inte tror dig så kan hon prata med familjerådivarna i kommunen, de är opartiska och finns som stöd.

Som många andra säger.

"I hans hus - Hans regler"
Han försöker ju ta ansvar där du misslyckades med kvinnan du misslyckades med.

Du däremot har inga som helst rättigheter att blanda dig i hur dom uppfostrar barnen om dom ska bo där. Och helt ärligt. Du har ju misslyckats redan, varför ska någon ta efter dig?

Att folk går isär betyder inte att bägge föräldrarna har misslyckats.
Kvinnor får inte sällan en psykos i 37-40-årsåldern

Men självklart skall styvpappan kunna uppfostra barnen i hans eget hem.
Att bo ihop med en kvinna som har barn sedan tidigare och så har man inget att säga till om, det fungerar inte.

TS kan bara påverka barnen när de bor hos honom. Går det inte att prata med mamman så låt bli. Kommunicera bara via sms och strunta i vad barnen häver ur sig om dig.
Det är tråkigt och jobbigt men TS kan tyvärr inte göra något åt saken.

Vill mamman vara en bitter jävel så är det väl så. Försök vara neutral i frågan och lev ditt liv istället.

Du skulle kunna skriva en dagbok om vad dina barn säger om de vad de andra föräldrarna säger om dig ur ett så opartiskt perspektiv som möjligt.

Du får kontra med att det är deras åsikt. Sedan behöver du inte tuta i dina barn vad som är rätt och fel på detaljplan för de kanske kan lista ut det själva sedan när de blir äldre?

Jag förstår dilemmat. Jag upplever samma sak men att det minskar. Nu när du beskriver din historia kan jag tänka mig att det är så min framtid också kanske blir.

Kärlek till dina barn och genuint intresse trumfar allt skitsnack som de hittar på.

Vem tror du barnen tror på mest. Den som snackar (skit) eller den pappan / föräldern som spelar fotboll med sina söner, går på promenad eller gör annat kul i slutändan?

Det går inte att argumentera med en narcissist. Bara så du vet. Boken blir bevis. Det är svårt att ändra på fakta.

Skit i de två vuxna och fortsätt säga som det är till dina barn. Förr eller senare kommer de att förstå, och då är det den förälder som sagt som det är som får deras respekt.

Och det är ingen idé att ta strid med de två vuxna, det är inte nåt man vinner på (fast man skulle kunna visa att man har rätt). Ungar hatar alla struliga vuxna som bråkar, skit samma vem som h,ar rätt eller fel.

Men de gillar att inte bli bullshittade, så det är bara att hålla sig till sanningen. Det ungar inte heller gillar är att bli utsatta för predikan, oberoende om det stämmer eller inte. Så lär dem att de får fråga (om vad som helst), och svara uppriktigt på deras frågor. Det får du en respekt för som bara du själv kan förstöra (på nåt annat korkat sätt).

De tycks osäkra i sig själva och sitt föräldraskap. Har en exfru som betett sig här trots att jag inför våra barn aldrig sagt ett ond ord om henne, tvärtom har jag ringt mina barn på mors dag o s v och sagt att de inte får glömma bort det.

Hennes nya man har dock aldrig lagt sig i, han säger säkert inte emot henne men han har ingen åsikt om mig och är en trygg mogen man. Det är genom mina barn jag fått höra saker emellanåt som visar att hon inte respekterat borgfreden vi en gång var överens om. De är så pass gamla att de säger emot henne dock.

Jag föreslår en direkt konfrontation. Kommer de med en sån här sak igen, packa bilen med barnen och åk över, fråga vad fan det är för skitsnack de håller på med inför era gemensamma barn.

Det är många år sen nu jag var den där styvfarsan till en 4-5 årig grabb. Jag behövde inte mäta mig med barnets far, jag hade ju redan fällt hans före detta fru så ingen rivalitet förelåg i den meningen. Men jag hade en barnslig humor och sa ibland saker till grabben som jag visste att det skulle poppa upp hos hans far. Inga direkta elakheter, utan mest trams.
Till sist sa min flickvän till mig ganska skarpt att lägga av. Det sabbar hela relationen mellan alla parter.
Även om deras relation stupade, så är det viktigt att åtminstone hålla masken inför barnen. Mina och pappans vägar korsades aldrig och jag insåg att vårt snack genom sonen mest var nån meningslös jargong.

Nu är ju du den andre parten så att jag får tänka lite tvärtom från min situation. Men man ska ju aldrig gräla via sina barn. Aldrig använda dom som slagträn i debatter. Och det försvåras ju av att ditt ex inte är mottaglig för din åsikt. I mitt fall sa pappan till sitt ex att jag uppförde mig galet, det räckte. men jag hade inte studsat upp om han hade sagt det till mig direkt.
Och där tror jag du har något att vinna. Att ta ett samtal med nya killen. Behöver inte alls va burdust eller aggresivt. Bara att säga att ni inte behöver fira jul eller födelsedagar ihop, men att ni kan ha en sansad relation.
Alla människor söker och finner en viss typ som man bondar med. Ditt ex med. Det är därför inte helt osannolikt att ditt ex's nye kille är lik dig. Gilla det eller inte, men är du resonabel så kan han nog vara det med.

Sen får du nog lära dig att utstå att trots att det är dina avkommor så kanske du inte är den som sätter den största prägeln i deras mest formbara period i livet.

Barnen kommer att förstå och med tider kommer de säga till sin mamma och styvpappa att de är dumma mot dig medans du inte är det mot dem.

Ifall du inte börjar prata skit om dem till varanen så kommer de att se upp till dig mer med tiden och de kommer dessutom låta de andra veta det.

Har sett det själv ske

Woooow.. snacka om att tala ur arslet. Du låter jävligt bitter och aggressiv i ditt skrivande. Du vet ju exakt noll om mig och mitt liv så hur fan du kan häva ur dig att jag misslyckats osv är ju sinnesjukt. För det kan inte varit något med kvinnan som var fel eller? Automatiskt mannens misslyckande om förhållandet spricker? 🤦‍♂️ Stabilt. Sen håller jag absolut inte med om att jag inte har något att säga till om. Jag är pappan, inte han. Jag kommer alltid har mer att säga till om när det gäller barnen än honom. Att vara styvpappa eller bonusförälder är inte jämställt med att vara en riktig förälder. Hur en del människor kan tycka det förstår jag verkligen inte.