Finns det en gräns för hur dum man får vara innan samhället ger upp på en?

Vi har alla träffat dem. Människorna som får en att undra hur de ens lyckades överleva födseln. De som glor på en brödrost och undrar varför den inte fungerar när de inte ens satt i sladden. De som försöker googla på hur man öppnar Google. De som röstar på ett parti bara för att de "gillar färgen på loggan".

Samhället bygger ju på att vi alla bidrar med något – men var går egentligen gränsen för när någon är så pass dum att vi bara bör sluta försöka hjälpa dem?

Ta exempelvis:

• Folk som gång på gång investerar i pyramidspel och tror att denna gång är det annorlunda.
• De som inte förstår att skattesystemet inte funkar som en prenumerationstjänst där man kan "avsluta sitt medlemskap".
• Personer som trots upprepade påminnelser ändå stoppar in metallen i mikron och sedan undrar varför det börjar blixtra.
• De som tror att "LIVSFARLIGT GIFTIGT" bara är en rekommendation och att varningstexter egentligen är utmaningar.
• Folk som snubblar över sina egna skosnören, trillar ner i en brunn och sedan stämmer kommunen för att brunnen stod i vägen.

Vi pratar inte om folk med diagnoser eller de som haft det tufft i livet – vi snackar de här individerna som uppenbarligen fått en hjärna som mest existerar som viktbalans för skallen.

Så, var drar vi gränsen? Ska vi ha en intelligenströskel för medborgarskap? Får man utvisningshot om man misslyckas med tre IQ-test på raken? Bör staten erbjuda sponsrade tvångssteriliseringar för de som försöker fylla bensin i en elbil?

Men framför allt: Har samhället en skyldighet att rädda individer från sin egen dumhet, eller bör vi låta naturligt urval sköta sitt jobb?

Dödsstraff på alla som får under 100 på IQ-testet

Dessa exempel är inte ens nära de fall vi i samhället idag skulle välja att sätta ut dom i skogen.

Du får nog dra fram exempel där hela ansiktet saknas, eller fall där man uppenbart kan observera konstant smärta, innan samhället börja tveka.

Att dina exmpel är värdelösa kan vi se på att om folk i allmänhet gick efter dina kriterier så skulle ingen ha hundar och katter, om dom inte kan med brödrosten och google såklart.

Jag tror du misstolkar poängen. Det handlar inte om att vi faktiskt skickar ut folk i skogen, utan var gränsen går för när samhället slutar anpassa sig efter ren och skär dumhet. Om vi når en punkt där vuxna inte längre klarar av att slå på en brödrost eller förstå ett enkelt val, ska vi då fortsätta bygga in fler säkerhetsmekanismer, fler varningsskyltar, fler ”tryck här för att få hjälp att trycka på knappen”-system? Eller finns det en punkt där vi får acceptera att vissa människor bara… inte är menade att fungera i en modern civilisation?

Jag skulle nog säga att skillnaden är att vi inte förväntar oss att hundar och katter ska kunna använda en brödrost eller navigera på internet. Däremot förväntar vi oss att vuxna människor i en modern civilisation kan göra åtminstone det mest grundläggande för att ta sig genom vardagen utan att behöva ett instruktionshäfte för hur man öppnar en dörr.

Rättshaverister; ska de vara med på din lista. T ex mammor som fått sina barn omhändertagna enl LVU och nu trakasserar Soc dagarna i ända.

Tycker du att utvecklingsstörda som bor på dagcenter ska sättas ut i skogen? Eller de som har en någorlunda normal hjärna men har fysiska handikapp som förhindrar denne att bidra till samhället och behöver en massa hjälp. Om nej, varför ska man ta hand om handikappade men inte de som inte är så korkade att de kvalar in för en diagnos?

2009 startade du en tråd i ett närliggande ämne som handlar om hur du kan hantera andras dumhet

(FB) När du har rätt och någon fortfarande argumenterar

Eftersom du fortfarande har problem med samma sak, alltså att folk runt dig är för korkade, så är mitt förslag att du läser den. Citat:


En annan grej du skulle kunna göra är ett IQ-test. Om det visar sig att din IQ är väldigt hög skulle du kunna överväga Mensa, där jag inbillar mig att det är högt i tak för dumhet? Eftersom man tänkt så pass mycket på intelligens att man tagit testet.

En tredje grej kunde vara att börja producera strategispel för logisk intelligens och bygga in något som låter dig fiska in de smarta, och så kan du undan för undan omge dig med folk som möter upp dig på din höga nivå.

Det var allt. Lycka till!

Du kanske missade det, men jag skriver i TS

Vi pratar inte om folk med diagnoser eller de som haft det tufft i livet – vi snackar de här individerna som uppenbarligen fått en hjärna som mest existerar som viktbalans för skallen.

Alltså, folk med riktiga funktionshinder – fysiska eller intellektuella – de är inget val de har gjort, de behöver hjälp. Men de som bara inte kan ta ansvar för sitt eget liv, har alla förutsättningar men är för lata för att använda dom? Det är en helt annan sak. Ska vi börja ta ansvar för allas slöseri med sina egna liv också?

Så enligt dig skulle jag gå med i Mensa, börja spela strategispel och försöka dra in de smarta för att omge mig med människor på min nivå? Visst, det kanske funkar på ett personligt plan, men det här handlar om ett samhällsperspektiv. Att omge sig med likasinnade eller högintelligenta personer löser inte det större problemet med den allmänna nivån av dumhet. Vi måste hitta sätt att inkludera alla – oavsett IQ – om vi ska skapa ett samhälle där samarbete och utveckling är möjligt. Det handlar inte om att skapa en bubbla av "rätta" personer för att undvika dumhet, utan om att bygga ett samhälle där vi kan hantera och bidra med varandras olika styrkor och förståelse.

Att inkludera alla innebär att acceptera olikheter som finns. Ditt relativt mogna svar visar ändå på en utveckling. Jag kan tänka mig att diskutera vidare med dig tills motsatsen bevisats. Du kanske bara har kunskapsluckor? Människor har alltid varit mer eller mindre smarta. De som inte klarar sig själva har vi haft olika sätt för att ta hand om.

Visst, vi kan acceptera olikheter - men frågan är hur långt vi ska gå i att "ta hand om" dem som inte kan navigera genom livet utan att riskera att dö av egna misstag. Visst, folk har alltid varit olika smarta, men när någon gång på gång snubblar över samma sten och ändå inte lär sig, bör vi verkligen fortsätta släpa med dem eller låta dem lära sig genom konsekvenser? Förstår du vad jag menar, eller är det bara en kunskapslucka jag borde fylla?

Nej, jag missade inte det. Det var precis det jag åsyftade.

Nu i det här inlägget skiftar du dock lite fokus till att få det att handla om lathet. Men det finns väldigt många som är riktigt korkade utan att de kan rå för det och på ett sätt som gör att de konstant får jättemycket problem, men inte tillräckligt för att de ska få en diagnos. De som gång på gång investerar i pyramidspel har ju uppenbarligen något fel exempelvis. Eller hur förklarar du det beteendet med lathet? Tror du att de förstår att de kommer förlora pengarna, men anledningen att de satsar ändå är att de är lata? Nja, det är en konstig förklaringsmodell.

Nej, jag menade inte att all dumhet är lathet, men lathet spelar definitivt en roll i hur folk hanterar konsekvenser. När det gäller pyramidspel, handlar det inte bara om att vara "korkad", utan om att inte ens orka tänka längre än nästa lockande belöning. De kanske inte inser att de kommer förlora, men att de inte orkar fatta att det är en fälla - det är ju också en form av lathet, fast inte på det traditionella sättet. Kanske inte för alla, men för många handlar det om att välja bekvämlighet framför att göra lite mental ansträngning.