Är Bergmans filmer ett bevis på att Luther ledde in kristna i en återvändsgränd?

Intressant inlägg. Jag kan dock inte tillföra så mycket, ty, jag har har ej sett Bergmans filmer.

Men jag tror absolut att vi kan få inblick i teologi genom konstnärliga uttryck, och inte bara teologi men också det mer sublima, det närmare Gud.

Jag ska ha denna tråd i åtanke när jag är åter i civilisationen framför en stor skärm eller duk värd att se dessa filmer på.

Precis så. Det behövs magi för att hålla liv i tron. Det räcker inte med att lyssna och läsa, det var aldrig tänkt så. Alla sinnen måste involveras - syn, hörsel, känsel, lukt och smak - annars blir det bara något abstrakt och tomt.

Även de mest inbitna protestanter blir hänförda när de går in i en traditionell katolsk eller ortodox kyrka. Det 'är som att träda in i Himmelens förgårdar och få en försmak av Paradiset. Många är de som omvänt sig och konverterat efter ett besök i t.ex. katedralen i Chartres.

Kristi ord leder hela vägen fram. De behövs ingen kyrka för det.

Du är en dåre.

Du inbillar dig saker.

Utan Kyrkan hade Bibeln aldrig existerat, hur hade du klarat dig då?
Utan Kyrkan hade Sverige aldrig kristnats.

Utan Kyrkan är vill alla förlorade.

Tack för ditt svar.

Kristi heliga skrifter är väl kända inom Hermetismen, kyrkan förutan.

Kristi ord leder hela vägen fram. De behövs ingen kyrka för det.

En intressant sak som många noterat är att Bergman förmedlar något lutherskt i ett "katolskt" medium, som film ju är. Det visuella spelar en viktig roll inom katolicismen. En lutherit ska lsa och lyssna och får därmed hålla sig till böcker och radioteater. Bergmans storhetstid infäll när bl.a. Pingströrelsen höll sig med syndakataloger och i den fanns bl.a. filmtittande.

Bergmans egen relation till religion tros ha varit djupt präglad av hans stränga, lutherska prästhem, vilket ofta resulterar i en filmisk brottning med Guds tystnad och en känsla av tomhet. Denna kännsla av ödeläggelse skulle jag tro är en naturlig utväxt av kyrkans urholkning, dess förvandling från en levande folklig tro till en statlig skolsal.

Det är inte omöjligt att Bergman använde sin filmografi som en tangenciell väg till till Guds nåd. Om han lyckades vet vi inte.

Kristi ord leder hela vägen fram. De behövs ingen kyrka för det.