Citat:
Nej. Bergmans filmer är helt och hållet ett resultat av hans ångest - som i sin tur är ett resultat av hans monomana narcissism. Som i sin tur är ett resultat av hans ovilja att underkasta sig faderns auktoritet. Denna fader i sin tur råkade vara präst. Vi vet att fadern försökte kuva Bergmans vilja så att denne skulle ha bättre förutsättningar att undertrycka sitt ego - dvs viljan.
Kvar blev hos Bergman ett latent hat mot präster och kristendom - som i vårt land råkar företrädas av lutheranismen - vilket är uppenbart i hans filmer. Filmerna i sin tur lajvar en ytlig och serietidningsmässig idé om vad religiösa grubblerier skulle kunna innebära. Vad vi har är alltså en ateist som mimar eller lajvar religiösa funderingar.
Därmed inte sagt att Bergmans filmer är konstnärligt undermåliga. Vi är helt enkelt van vid konstnärer som drivs av en önskan att gömma undan eller överlagra sitt dåliga samvete över hur de betett sig i sitt privata liv och därmed mot Guds bud. I denna genre eller paradigm är Bergman absolut en framstående filmskapare. Men de är väldigt problematiska just genom deras ursprung i upphovsmannens demoni genom att de enbart kommunicerar mörker och det finns aldrig något peripeti eller upplösning. Bergmans dödssynd var framför allt horeri på hög nivå. Både genom att han tog pengar från CIA via Harry Schein - för att sprida amerikansk dekadens, pornografi och mångkultur i exempelvis Persona och Ormens ägg. Men också för att han var otrogen mot sina kvinnor och försummade sina barn.
Bergman talade själv återkommande om hur demoner var fysiskt närvarande i hans liv. Samt erkände att han kände stor skam och skuld över hur han svikit sina närmaste. Nu försökte den listiga ormen snacka bort det och sade till exempel att han inte kände skam utan enbart skuld. Men det är semantik och skuld är bara en finare och mer abstrakt formulering av helt normala skamkänslor. Vi snackar alltså om en man som är så egoistisk att han inte ens närvarade vid sin hustrus död.
Det är absolut så att Luther och reformationen har lett in i en återvändsgränd. Vi ser detta idag i vårt samhälle. Bergmans tragiska livsöde och mörka filmer är mer ett symptom på denna utveckling än ett bevis på denna. Vad som helst som vi ser omkring oss är ett bevis på denna. Vi behöver inte riktigt tolka filmer för att se dessa bevis det räcker att betrakta födelsetal och förskrivning av psykofarmaka eller analysera den politiska världen.
Kvar blev hos Bergman ett latent hat mot präster och kristendom - som i vårt land råkar företrädas av lutheranismen - vilket är uppenbart i hans filmer. Filmerna i sin tur lajvar en ytlig och serietidningsmässig idé om vad religiösa grubblerier skulle kunna innebära. Vad vi har är alltså en ateist som mimar eller lajvar religiösa funderingar.
Därmed inte sagt att Bergmans filmer är konstnärligt undermåliga. Vi är helt enkelt van vid konstnärer som drivs av en önskan att gömma undan eller överlagra sitt dåliga samvete över hur de betett sig i sitt privata liv och därmed mot Guds bud. I denna genre eller paradigm är Bergman absolut en framstående filmskapare. Men de är väldigt problematiska just genom deras ursprung i upphovsmannens demoni genom att de enbart kommunicerar mörker och det finns aldrig något peripeti eller upplösning. Bergmans dödssynd var framför allt horeri på hög nivå. Både genom att han tog pengar från CIA via Harry Schein - för att sprida amerikansk dekadens, pornografi och mångkultur i exempelvis Persona och Ormens ägg. Men också för att han var otrogen mot sina kvinnor och försummade sina barn.
Bergman talade själv återkommande om hur demoner var fysiskt närvarande i hans liv. Samt erkände att han kände stor skam och skuld över hur han svikit sina närmaste. Nu försökte den listiga ormen snacka bort det och sade till exempel att han inte kände skam utan enbart skuld. Men det är semantik och skuld är bara en finare och mer abstrakt formulering av helt normala skamkänslor. Vi snackar alltså om en man som är så egoistisk att han inte ens närvarade vid sin hustrus död.
Det är absolut så att Luther och reformationen har lett in i en återvändsgränd. Vi ser detta idag i vårt samhälle. Bergmans tragiska livsöde och mörka filmer är mer ett symptom på denna utveckling än ett bevis på denna. Vad som helst som vi ser omkring oss är ett bevis på denna. Vi behöver inte riktigt tolka filmer för att se dessa bevis det räcker att betrakta födelsetal och förskrivning av psykofarmaka eller analysera den politiska världen.
Bergman ville nog tro men kunde inte det på grund av det lutherska mörker han växte upp med och i.
Med det sagt vill jag ändå säga att jag håller med om det du skriver i sista stycket. Reformationen förstörde verkligen Sverige i grunden och det får vi betala priset för idag.
