Citat:
Ursprungligen postat av
reservkonto1234
Ok, jag förstår.
Vi har ett undermedvetet som styr oss. Jag förstår inte riktigt hur det är relevant för konflikten mellan principer och pragmatism, förutom kanske att vi gör saker omedvetet, på autopilot. Vår princip kanske säger att vi ska fäkta, men när lejonet kommer så flyr vi ändå? Det kanske är sant, men då vill jag veta vad i principen fäkta som är fel och gör att vi inte följer den när principen sätts på prov.
Tänk dig att du hade kunnat avkoda hjärnan och kunnat läsa dem som en regeltext, instruktioner eller liknande. Du hittar en sträng som tydligt och klart säger hur det ska gå till när lejonet dyker upp. Om du analyserar detta närmare så lär du också hitta förklaringen till avvikelsen från principen, om det nu är en avvikelse.
Om du betraktar textsträngen som instruktioner som gör att du vet hur en människa ska förhålla sig i olika situationer, så ska du då kunna förutse vad som väntar när du introducerar människan i en ny situation. Har jag förstått dig rätt? Har du förstått mig rätt?
Orsak och verkan är viktigt i sammanhanget. Om vi tar Putin som exempel. Han genomför världens största invasion med legosoldater. Resultatet blir världens sämsta utfall. Orsak, verkan.
Har man med människor att göra behöver man använda ’theory of mind’ från psykologin. Människor är ofta irrationella, och om man inte förstår det så kan man inte förstå hur vissa människor beter sig.
Det gäller även för sådant som ”moraliska och samhälleliga normer”. En person som Putin, som dagligen dominansbombar Ukraina med tusentals bomber, inser inte att han är the bad guy. Hans soldater, som dagligen trakasserar och förnedrar människorna i Ukraina, anser inte heller att de gör något fel. Varför? Det behöver förklaras. De känner till historien, de erkänner att handlingarna de själva begår är omoraliska när de utförs av andra, men de inser inte att det är fel när de själva begår handlingarna. Istället förebrår de ukrainarna för resultatet av deras handlingar. Som ukrainare blir man galen av sånt och vill slå tillbaka. Plötsligt är de ukrainska utfallen mot ryssarna, med anklagelser om omoral och förakt för deras handlingar, inte längre oförklarliga?
Men hur är det relevant för pragmatism vs principer? För att ta reda på det måste vi först ta reda på vad moral egentligen är. Börjar man gräva i det så blir man väldigt lätt cynisk. Man kommer till slutsatsen att moral, så som den visar sig i känsloyttringar, egentligen är rena jävla bluffen. Det finns ingen koherent definition av det vi i vardagstal kallar moral – den känslomässiga moralen. Om man vill förstå fenomenet måste man tänka på det som två olika fenomen: känslomässig moral och teoretisk moral.
Den känslomässiga handlar bara om anpassning till ingruppens normer, och tjänar egentligen bara till att överleva. Ingen kunde klara sig på egen hand på savannen, så att bli utstött var en dödsdom. Men det säger sig själv att en känslobaserad moral är full av logiska luckor och motsägelser. Där behöver vi inte leta efter principer som hamnar i konflikt med pragmatism. Det finns ingen teoretisk grund för den moralen, om man bortser från det jag nämnde med anpassning till gruppen. Men gruppens normer förändras, och känslomoralen förändras med den.
Fysik är alltid intressant men har inte så mycket med det jag vill diskutera att göra, bortsett från superposition, Schrödingers katt, vågfunktionens kollaps osv. Att jag nämner just de här delarna av fysiken beror på att de handlar om hur något kan befinna sig i en position där det både är och inte är samtidigt. Vi har en värdering som vi tror på, men vi överger den osv. Vill man göra det svårt för sig kanske man kan prova att uttrycka moral i relativistiska termer, men det tror jag är bäst att låta bli.
Att ge kejsaren vad kejsaren vill ha är att förkasta demokratiska civilisationen. Kejsaren vill ha allt. Han kräver total kontroll och underkastelse. Ger man honom ett finger vill han ha hela handen. Visst ska man veta sina begränsningar och vara ödmjuk och allt det där, men jag har kommit att inse att ödmjukhet faktiskt kan vara till skada ibland. Har man rätt måste man vara beredd att betala priset att framstå som uppblåst, om det kan leda till något viktigt. Däremot kanske man ska försöker vara lite tydligare ifråga om varför man säger det man säger och varför man tror på de principer man tror på mm. Om jag får vara lite hobbyfilosof här så kan man säga att vad man än väljer att värdera så kan en cyniker alltid fråga: varför. Om man då ger ett svar så kan han, eller hon, upprepa frågan: varför. Och ställer man frågan varför tillräckligt många gånger kommer man fram till att det inte finns någon grund. Inte ens livet har någon mening egentligen, men eftersom vi ändå är här kan man lika gärna försöka värdera det, och bygga sin livsåskådning på den grunden. Jag inser att jag framstår som alltför djup här så jag går inte vidare med resonemanget. Men du kanske förstår hur jag resonerar?
Uppskattar engagemanget, välskrivet. Tack.
Jag gör ett förtydligande utav "Ge kejsaren vad Kejsaren är". Ser en nödvändighet för det.
Uttrycket som har sitt ursprung i kristendomen och kan, i förenklad form, summeras med ett ord:
lämplighet. Det handlar om att i varje given situation agera och bidra med det som är mest optimalt och anpassat för omständigheterna.
Principen medför dock betydande utmaningar gällandes hur den ska tillämpas i praktiken. Dessa utmaningar kan spåras till själva innebörden av ordet lämplighet. Vad som är mest lämpligt i en viss situation är sällan självklart och påverkas dessutom av förändringar över tid och plats. Det som anses lämpligt i en kontext kan vara helt olämpligt i en annan.
Att konceptualisera en allmängiltig definition av lämplighet som skulle fungera i alla situationer är därför omöjligt. Samtidigt är principen universellt tillämpbar i den meningen att den kräver att vi alltid anpassar oss till den specifika situationens unika krav. Lämpligheten manifesterar sig på olika sätt i olika omständigheter, men dess kärna – att agera optimalt utifrån kontext – förblir densamma.
Ett centralt element i förståelsen av lämplighet är att den inte kan existera eller förstås i ett vakuum. Lämplighet är alltid bunden till en specifik kontext och en given situation. För att kunna analysera eller definiera vad som är lämpligt krävs därför att den placeras i ett hypotetiskt eller faktiskt scenario. Utan kontext är det omöjligt att avgöra vad som är lämpligt, eftersom lämplighet bygger på att något ska passa in, vara rätt eller optimalt i förhållande till omständigheterna.
Det finns en potentiell paradox i hur lämplighet och olämplighet kan samverka, där en kombination av de två faktiskt kan visa sig vara den mest lämpliga lösningen: lämplig olämplighet eller olämplig lämplighet. I sådana situationer är det möjligt att det bästa beslutet inte nödvändigtvis är att strikt följa den ena normen över den andra, utan att medvetet bryta mot en norm för att uppnå ett mer fördelaktigt eller etiskt resultat.
Dock bör man beakta att dessa paradoxala situationer sannolikt är mer sällsynta och komplexa än situationer där ren lämplighet, utan inblandning av olämplighet, är tillräcklig. De innebär en högre grad av osäkerhet och kräver en djupare bedömning av de specifika omständigheterna, vilket gör dem mindre förutsägbara och mer utmanande att hantera.
Citat:
Ursprungligen postat av
reservkonto1234
Varför du inte är villig att döda någon eller att stjäla eller liknande? Om du redogör för dina bevekelsegrunder så kommer det att låta som något ur Jantes inferno, och det är förvisso intressant, men fråga dig då också varför du inte lever som du lär? Varför har vi principer, lagar osv som vi inte tror på?
Jag tror personligen på principerna i den meningen att jag upprätthåller dem i min vardag och upplever att många andra också gör det. Samtidigt kan jag inte med säkerhet säga att jag inte skulle döda någon som försökte döda mig. När principerna sätts på prov och mitt liv hotas på ett existentiellt plan, känner jag mig relativt trygg i antagandet att jag skulle agera för att överleva, även om det innebar att döda.
Denna princip visar sig vara mycket skör i ett bredare kollektivt sammanhang, särskilt när den prövas i praktiska situationer. Jag har länge varit kritisk till gruppbeteenden som kretsar kring denna princip. Ett tydligt exempel på dess förfall är krig (för att knyta an till din argumentation om Ukraina och Ryssland), där människor ofta överger sina principer för att uppnå mål som att erövra nya länder eller territorier – eller, i vissa fall, dödar för att säkra sin egen överlevnad.
Det är här man kanske börjar närma sig de djupare skikten bortom konceptuella principer, där fenomen som okunnighet, lidande och girighet blir särskilt relevanta.
Dessa fenomen verkar ständigt i ett spektrum inom varje individ. När konceptuella principer – som syftar till att tygla och balansera dessa krafter för att förhindra att de blir för dominerande – bryts ner under särskilda omständigheter, tenderar dessa drivkrafter att ta över. Resultatet blir att individens förmåga till rationellt tänkande och handling undermineras, vilket leder till att impulsiva eller destruktiva beslut får överhanden.