Vilken tid i era barns liv bar tråkigast?

Halloj!

Visst kan vi börja med alla de vanliga flosklerna om att varje ögonblick är underbart och att vi älskar våra barn mer än något annat (det stämmer ju oftast, jag vet!). Men om vi ser på det från ett annat håll: Vilken tidsepok i föräldraskapet tycker ni själva var den mest tråkiga?

Och jag menar inte jobbiga perioder som olyckor eller sjukhusvistelser, utan snarare de tider som ni ser tillbaka på med minst nostalgi eller längtan. Var det de sömnlösa nätterna, småbarnsåren, trotsåldern eller tonåren?

Nyfödd, när de lärde sig att gå och rev ner alla saker, inskolning på ett puckat dagis, bwc som inte trodde diagnoser fanns, idiotlärare i 123 från 50-talet som inte förstod sig på npf, npf avdelning där mentorn hade mer diagnoser än alla elever tillsammans. Typ så. Nu är de självgående tonåringar och det blir bara bättre och bättre.

Spännande, del låter som om barndomen var ganska krävande, men mest pga yttre faktorer. När skulle du säga att det började vända?

När den yngsta gick över till vanlig klass i sexan, slutade med sina mediciner och blev en vanlig pöjk. Sen har allt rullat på räls efter att bråkat med idioter i 10 år.

Vi har fyra barn, och om vi pratar just tråkigast och utan något nostalgiskt skimmer så var det nog under åren då de/flera av dem var i åldern 7-15.
Barnen var aktiva på olika sätt, men eftersom vi bodde långt ute på landet så fick vi köra dem till en massa olika aktiviteter.
Fotboll, ridning, skytte, simning, handboll med mera.
Åtskilliga timmar tillbringades med körning, på läktare, vid fotbollsplanen, i korridorer, eller i bilen på parkeringsplatser.
Moppeåldern var en välsignelse...

Nej, jag måste köra på "ingen period". Jag saknar precis allting. Så just därför fattar jag att jag kommer att känna precis likadant om nuet när det är förbi, men just nu känner jag ändå att föräldraskapet för första gången är oroande(men inte tråkigt). Dottern är 13 år. På gränsen mellan barn och tonåring, men helt klart fortfarande mest barn. Vi har tur på den punkten ändå. Just att detta är någon slags mellanperiod känns oroligt. Mång förändringar är på ingång. Snart högstadie, bussresa till skolan, mer självständighet och även om det också är roligt att hon växer upp och blir sin egen mer och mer för varje dag så har jag panik över att hon växer upp och att hon flyttar hemifrån om inte allt för många år Saknar småbarnsåren så. Vi måste få fler barn. Annars kommer jag att bli tvungen att levla upp mitt Crazy Guinea pig-lady:ande om jag ska låta dottern växa upp

Ibland ser man föräldrar med barn i det publika som ser helt döda ut inombords. Som sitter på tunnelbanan och knappt förmår sig att svara ungen när barnet pratar till dem. Eller ungar som lägger sig på golvet i ICA och bara skriker. Blicken hos dom föräldrarna utstrålar inte direkt livsglädje.

Det finns verkligen ingen period som du helst slipper? Är det verkligen så fantastiskt hela tiden?

Spädbarnstiden är inget för en man.
Tonårstiden är inget för kvinnor.
Så de första åren ska barnen tas om hand av mamma. Därefter beroende på situation av valfri förälder. Efter konfirmationen faller ansvaret helt på pappa.

2-3 år är ju inte kul alltså. Ungen är mobil, rentav snabb, men med noll förståelse för faror och "det här borde jag inte göra". Tar gärna sönder saker, springer rakt ut i gatan osv. Fullt fokus och nära övervakning fordras mer eller mindre dygnet runt. Dessutom ofta noll förståelse för att det kan vara smart att sova ibland även om man inte har lust.

Nej, jag vill ha tillbaka alltihop. Vilket såklart inte är samma sak som att livet alltid varit 100% lätt. Det drar dock inte hur fantastiskt det varit.
Att ha fått ett friskt och "normalt" barn gör ju dock mycket. Hur man uppfostrar ungen gör ytterligare mer.

Man är så stolt och glad när de lär sig gå, men inser snabbt att det innebär att de inte stannar kvar där man satte dem...

1-4 är tuffast. De måste ha konstant uppsyn, för de har självskadebeteende/självmordstendenser utan att veta om det själva

kan tänka mig tonåren blir jobbigt på annat sätt med en dotter.