Citat:
Jag har under en längre tid varit i kontakt med en kvinna som säger sig vara deprimerad, har ångest och dessutom asperger och även någon typ av bipoläritet och kanske även narcissism gissningsvis.
Hon är fantastisk på många sätt och vis men hennes humör har kunnat svänga 180 grader på bara någon timme. Hennes lägenhet är i kaos. Hon lagar ingen mat och köper nästan aldrig matvaror utan äter ute och hon är förhållandevis rätt så ung.
Vad jag har upptäckt med henne är att hon ljuger extremt mycket. Håller på med "future faking" dvs göra planer på saker som aldrig kommer genomföras. Hon kan dessutom inte ta den minsta mest välmenande kritiken utan att gå i taket. Extremt självcentrerad. Allt ska kretsa kring henne och hennes, för stunden, mående.
Jag misstänker att jag för några månader var hennes "supply" som hon av outgrundliga anledningar tröttnade på för att hoppa vidare till nästa person. Detta gjorde hon på ett rätt så smaklöst sätt som jag inte kan gå in på mer än att säga att veckan innan uppbrottet hände var allt okej och hon kallade mig älskling och vi hade det bra tillsammans.
Jag undrar hur en person med den här bakomliggande problematiken klarar sig i långa loppet ute i samhället? Är det vanligt med aspergare/NPDare att bara säga upp kontakten med folk tvärt? Det verkar som om det inte finns en tillstymmelse med empati hos henne.
Hon är fantastisk på många sätt och vis men hennes humör har kunnat svänga 180 grader på bara någon timme. Hennes lägenhet är i kaos. Hon lagar ingen mat och köper nästan aldrig matvaror utan äter ute och hon är förhållandevis rätt så ung.
Vad jag har upptäckt med henne är att hon ljuger extremt mycket. Håller på med "future faking" dvs göra planer på saker som aldrig kommer genomföras. Hon kan dessutom inte ta den minsta mest välmenande kritiken utan att gå i taket. Extremt självcentrerad. Allt ska kretsa kring henne och hennes, för stunden, mående.
Jag misstänker att jag för några månader var hennes "supply" som hon av outgrundliga anledningar tröttnade på för att hoppa vidare till nästa person. Detta gjorde hon på ett rätt så smaklöst sätt som jag inte kan gå in på mer än att säga att veckan innan uppbrottet hände var allt okej och hon kallade mig älskling och vi hade det bra tillsammans.
Jag undrar hur en person med den här bakomliggande problematiken klarar sig i långa loppet ute i samhället? Är det vanligt med aspergare/NPDare att bara säga upp kontakten med folk tvärt? Det verkar som om det inte finns en tillstymmelse med empati hos henne.
Haha det låter exakt som tjejen jag träffade. Inte hon heller lagade någon mat. Åt alltid ute. Slösade med pengar på onödiga taxiresor m.m.
Hon var förvisso 33år. Så i denna ålder är det väl inte så konstigt att prata framtid osv. Men visst var det hon som frågade först hur många barn man ska ha, vad de ska heta. De försöker få dig på kroken.
Läs min tråd här:
(FB) Var mitt ex bipolär/personlightsstörning? Input från er med erfarenhet