Trekant med vän och nu behöver jag hjälp

Detta trodde jag aldrig att jag skulle skriva ut men jag behöver verkligen nya perspektiv.

VARNING FÖR TRIGGANDE TEXT DÅ DETTA BLEV ETT ÖVERGREPP AV SORT!!

Jag (kvinna) och min sambo (man) är flersamma. Vi har inte det typiska "öppna" förhållandet som är så vanligt nu med one night stands hej vilt och sånt utan vi är mer av "om personer utvecklas till mys, romans eller sexuellt över tid så välkomnar vi det" och är bara helt under tron att livet är till för att levas❤️ Mer kärlek är mer kärlek liksom.

Nu till sak. Sedan ett år tillbaka har en av mina tjejkompisar blivit mer och mer flirtig och vår relation har utvecklats till en mer flirtig sådan. Även med min sambo. Så vi 3 har blivit mer och mer flirtiga men mest jag och hon. Vi pussades och alla sov i samma säng när vi sov över osv. Detta byggdes upp i ca 8 månade innan vi 3 skulle på roadtrip och campa ihop i somras.

Vi hittade en jättefin plats ute i ingenstans och på kvällen efter nakenbad ledde det ena till det andra och vi hade 3kant. Allt var nice så vitt vi alla visste. Detta gjorde oss ju bara ännu mer sexuellt flirtigare under de kommande dagarna, inte bara gulligt flirt som innan.

Efter några dagar börjar vi hålla på igen men denna gången känner jag mig utanför och berättar detta för min kille efteråt. (Nej jag berättade inte det för min kompis och ja det var dumt att inte berätta)

Efter ytterliggare 2 dagar har jag ett full on breakdown där jag under någon timmas tid bara skrikgråter till min kille att jag känner mig så utanför hela tiden. Även allmänt nu.

Han försäkrar mig om att hålla sig till mig och försöka få mig att känna mig uppskattad härdam efter och vi förbereder oss för fest på kvällen på campingen vi nu kommit till. Allt eftersom så blir vi alla mer och mer packade och flirt uppstår igen mellan mig och kompisen. Min kille är glad att jag är glad osv.

På natten går jag och sambon till tältet och har sex bara vi 2 men när vi är mitt uppe i det så kommer tydligen kompisen dit för att hämta några grejer och ser oss hålla på. Hon tar friheten att gå in till oss och börjar vara med. Detta var jag inte med på riktigt men anpassade mig efter situationen för jag ville inte "sabba stämningen"... (Idiot som jag var) Och min sambo trodde att jag ville ha med henne då jag flirtat med henne på kvällen. (Dålig kombo)

Efter en stund så lägger jag mig ner när dem håller på då jag känner att jag börjar få ångest. (Jag har komplex ptsd och en av "attackerna" jag kan få är att min kropp svimmar av men jag är med i huvudet. Altså att jag inte kan röra mig alls men jag kan titta typ. Inte prata, ingenting, helt lam men medveten) Och såklart får jag en attack i denna stund. De märker inget för att dem fokuserar så mycket på varandra att jag bara ligger där... I kanske en kvart... Utan att de märker...

Efter den där kvarten hör jag "åh va söt hon är, hon har somnat" varav min kompis bestämmer sig för att "väcka" mig genom att fingra mig. Jag vaknar såklart inte utan får bara jätteont av alla sprickor jag får av att hon gräver i mig, men jag kan inte göra något åt det... Min sambo får snilleblixten också att han ska fokusera på mig för någonstans nu så kom han ju på vad han lovat mig tidigare på dagen... Att få mig att känna mig uppskattad och inte utanför...
Han gör sitt och även nu gör det ju bara jätteont för att fler sprickor uppstår. Dom håller på i ca 10 min och sen går dem iväg på toa och kvar ligger jag... Fortfarande lam.
Efter ytterligare kanske 10 min så kommer min kropp tillbaka... Panik över övergreppet som jag precis varit med om..

Spolar fram några månader!

Efter en otroligt svårt tid med min sambo och mycket terapi så har jag och min sambo nu hittat tillbaka till den fina men mer stängda relationen vi har idag. Min vän som jag inte hade kontakt med på många veckor börjar bli mer och mer vän igen och även där hittar vi tillbaka till en sorts kompisrelation med mycket regler (från min sida, hon är nergraderad från närmsta vän till kompis som jag träffar ibland utan någon intimitet över huvud taget.

Jag har fått reda på att det var med all välmening de gjorde det dom gjorde med mig. Att de ville att jag skulle vara med etc men såklart kan inget försvara att de gjorde det mot någon de trodde sov.

Vi har nu kommit till ett stadie där jag och hon träffas som kompisar (fikar, shoppar, middag ibland etc) men hela tiden återupplever jag övergreppet. Jag klandrar mest henne då hon bara kom in när vi höll på osv. Att hon kände att hon nu var en given del av vårt sexliv bara för att vi hade involverat henne ett par gånger...

Jag tror helhjärtat på att de inte ville skada mig och det var bristande bedömning från deras sida då vi alla hade druckit. Med det sagt har jag överseende med att de försökte göra rätt men att det blev så fruktansvärt fel... Och jag lever nu med svåra känslor och minnen.

Mitt dilemma nu då. Hon är en bra vän. Hon försöker verkligen följa alla mina regler jag sätter och bemöta mig anpassat efter det som hänt. Hon vill verkligen inte att jag mår dåligt liksom. Och jag ser ju detta och på papper gör hon ju allting rätt nu men jag har fortfarande så mycket i kroppen och huvudet. Att nästan hela tiden som vi är med varandra så tänker jag på hur vi pratar för att inte säga något triggande. Men allt är ju typ triggande. Om hon frågar om hon är fin i en tröja t.ex så blir det laddat. Om hon säger att jag är fin i något så blir det laddat osv...

Vi har dock gemensamma vänner och umgås i samma kretsar så det är inte så enkelt det här... Jag vet inte ens om jag vill bryta kontakten oavsätt. Jag vill bara veta hur jag kan läka då det känns som att jag provat allt. Att acceptera känslorna och bara låta de finnas, sätta regler för dem, konfrontera dem och prata mycket om det som hänt osv.

Jag vill helt enkelt veta hur jag ska hantera detta?

Och snälla snälla rara... Alla kommentarer om att 3kant är fel eller vad nu era personliga åsikter är, snälla försök bara att hjälpa och inte läxa upp mig. Jag har verkligen lidit nog och vill bara ha hjälp med känslorna jag nu bär. Tack❤️

Trauman försvinner inte och är något du får leva med.
Det är klart du måste bryta kontakten om du inte vill triggas av att se henne.
Det kommer sitta med livet ut.

Situationen du beskriver är så klassisk att den är ökänd - Huvudkvinnan blir avundsjuk för att mannen fokuserar mer på den andra kvinnan än hon själv. Om du ska triggas av det och börja skrikgråta kan man undra varför du ens försätter dig i sådana situationer om det bara handlar om "mer kärlek", sluta intala dig något du inte är.

Har du pratat med tjejen och din kille om detta som hände och hur du upplevde det?

Det är tydligt att du kände någon form av osäkerhet när hon kom så nära din kille och det var känslor av svartsjuka du kände. Det var svårt att hantera för dig och det var väl det som ledde till att du befann dig i det tillståndet du gjorde så att du kan beskriva det som ett övergrepp det som sen hände.

Om du vill att du och din kille ska ha ett fint framtida förhållande och att du och tjejen ska ha en form av vänskap så kanske du ska prova att tala med dem om det som hände och hur det fick dig att må. Men klandra dem inte för någonting. Gör du det så kommer det att bli en beskyllning. Då slutar det sannolikt inte bra om du gör det. Men det är upp till dig vad du känner behov av att säga, få ur dig.

En sak måste vi göra klart för oss med tanke på beskrivningen som TS gett. Ingen kan klandra hennes kille eller kompis för att ha gjort något fel. De har tvärtom varit väldigt förstående och hänsynsfulla. Problemet ligger i att TS inte klarade av situationen känslomässigt, fast det varit helt okej och hon även varit med. Av någon anledning pallade hon inte att hon inte var i centrum hela tiden, vilket blir lite konstigt för är man tre stycken är det helt naturligt att uppmärksamheten skiftar mellan personerna.

Sedan kan jag hålla med om att det var ingen trevlig upplevelse. Mitt råd är att förstå det handlar om TS enbart. Det är hon som har problemet och ingen annan. Det gör att det blir svårt för de två andra att komma med någon form av lösning.

TS funderar nog lite på om det var ett övergrepp från deras sida, isåfall är det våldtäkt och något som ska polisanmälas? Finns där någon mening i det? Skulle en polisanmälan göra något blir bättre? Jag tror inte det, det är därför jag börjar med att påpeka att de båda andra gjorde inget fel.

Man kan mest dra lärdom av det och inte återigen försätta sig i samma situation, i det fallet behövs att man är ärlig gentemot killen och vänninan så de förstår. Man kan inte veta vad de väljer att göra i framtiden, men mest troligt är väl att killen och TS har ett stabilt förhållande, men nu utan att ta in andra personer i sexlivet. Därmed är allting bra och det som TS får göra i framtiden är att försöka leva med sina känslor och acceptera att det inte gick sådär väldigt bra.

Kanske sluta campa (vem gör det i vintern?) och syssla med aktiviteter där du sover med din karl hemma så inte fler blandas in då. Sen säga till kompisen att ni bestämt er för att vara tvåsamma endast

Acceptants. Att du upplever ångest och vissa känslor så är vägen till mer kontroll eller mindre av dessa en acceptans där dessa känslor får komma upp men inte dömmas. Just tanken. Jag vill inte tänka på detta mer skapar mer av dessa tankar medan acceptansen minskar detta naturligt.

Det är vad jag tror men du behöver verkligen snacka med ett proffs. En psykolog. Tycker du psykologen är kass kan du byta en gång för att se efter om du får bättre hjälp av en annan. Man kan kort diskutera i början av samtalen om de är bra i just de ämnena som du vill ha hjälp med.

Det låter som en svår och förvirrande situation. Minns en polyamorös person som blev intervjuad i lokaltidningen och beskrev det typ som "att vara poly är relationsvärldens svar på extremsport". Jag tolkar det som att kommunikation och gränssättning blir oerhört mycket svårare och viktigare, även ifall det såklart är viktigt i alla relationer.

Jag tycker du beskriver bra vad du har varit med om och varför det blev ett övergrepp, samtidigt som du förstår att det inte fanns något uppsåt hos de andra att göra dig illa.

Du beskriver flera gånger hur du gick med på saker eller var tyst även fast det inte kändes helt rätt. Jag förstår att det är svårt, men jag tycker inte du ska klandra dig själv över det här. Acceptera att det var en svår situation med många motsägelsefulla känslor, och att du gjorde ditt bästa för att hantera dem. Kanske fokuserade du mer på att inte göra de andra besvikna, på bekostnad av dina gränser?

På lång sikt kan den här (jobbiga) erfarenheten kanske hjälpa dig säga ifrån i ett liknande framtida dilemma. På kort sikt känns det som att det viktigaste är att du tar hand om dig själv, accepterar att du varit med om en jobbig grej och funderar på hur du behöver ha det framöver i dina relationer. Fokusera inte på vad som i ditt huvud är rättvist emot andra, utan fokusera på vad som är rättvist jämtemot dina känslor och behov här och nu.

Allt gott!

Börja respektera dig själv och sluta bete dig som ett luder. Ingen normal människa lever som ni gör. Bättre ni går skilda vägar och att du börjar om och blir en ny människa.

Du låter som en jättejobbig människa att vara runt. Egocentrisk, full av inbillningar och psykiskt instabil. Att du dessutom påstår dig ha ”komplex PTSD som visar sig genom att du blir förlamad men helt vaken” tror jag inte ett dugg på. Låter som förstklassig bullshit. Och du har heller inte varit med om något ”övergrepp”. Vad som skedde var att du ville hålla på och ligga runt med kreti och pleti men det visade sig inte vara lika roligt längre när du inte fick vara i centrum. Då började du leta efter ett sätt att söka offerrollen. Chansen kom när du kände dig utanför i sängen den där kvällen. Jag slår vad om att du betraktar det som en våldtäkt och går i funderingar om att polisanmäla, eller åtminstone kommer att använda hot om polisanmälan för att manipulera din karl framöver.

Mitt råd till dig är att avsluta dina relationer med både sambon och vännen. Du är inte stabil nog att blanda in andra människor i ditt känsloliv och framförallt då inte i väldigt krävande polyamorösa relationsvarianter. Jag har varit med om din sort förr och hade jag varit din sambo hade jag försvunnit fortare än en sup i Finland.

Ja jo kanske det. Känns så svårt dock då jag inte tror att de gjorde något illvilligt och att bryta kontakten då känns orättvist på nå vis :/ Men ja det är en tanke jag har i bakhuvudet.

Det ser ju väldigt klassiskt ut när jag läser det du skriver. Detta var dessutom vår första gemensamma upplevelse som par och man kan ju lugnt säga att vi misslyckades på ALLA plan.

Relationer och samlevnad --> Relationsakuten
/Moderator

Ja jag har pratat med dem båda ofta och mycket efter händelsen. De båda är väldigt förstående samtidigt som jag är väldigt förstående. När jag följt alla våra händelseförlopp och valen alla gjorde och varför, så är det väldigt tydligt att alla har velat väl hela tiden och att våran stora bov var att vi inte kommunicerade och checkade med varandra. Allt bara hände hela tiden så ingen av oss stannade liksom upp. Det var som en spännande film som man inte kunde slita sig från och sen krachade allt.

Osäkerhet och svartsjuka har du helt rätt i. Jag var inte van vid de känslorna med min sambo. Vi var fram tills allt detta otroligt säkra på varandra och kommunicerat otroligt bra så inget har någonsin kunnat växa till något innan. Men nu blev det absolut overload av massa grejer som jag aldrig tog upp.