Leva i nuet.

Jag har upptäckt att jag har skitsvårt att leva i nuet. Att jag liksom blasé-artat låter det hända och inte uppskattar det förrän efteråt. När jag är på fest, när jag gör saker osv så är jag så uppe i det att jag inte njuter av det. Men efteråt, kanske rentav dagen efter, så minns jag tillbaka och njuter av det retroaktivt.

Sist så satt vi ett gäng på 20 pers på en restaurang och åt god mat och drack gott vin och hade skitkul. Jag var där, men ändå inte. Det är som att sitta och titta på film, man är med bara, självklart är det kul osv. Inte förrän efteråt slog det mig hur lyckligt lottad jag var som kunde sitta där och ha så kul med alla dessa kompisar. Då såg jag liksom "helheten". Svårt att förklara.

För ett tag sedan åkte jag båt med hela familjen och under själva resan var det mest planering, barn, mat osv som flöt runt i huvudet. Dagen efter njöt jag av resan genom att tänka tillbaka på den..

Det är genomgående så med allt som händer nu tycker jag, att just när det sker så kan jag inte uppskatta det för att jag fokuserar på något annat.

Finns det fler som är så och/eller har tips på hur man lever mer i nuet?

Ja, detta är också mitt eviga problem. John Lennon skrev träffsäkert i en text från sitt sista album: "Life, it's what's going on while you are busy making other plans".
Det sägs att man ska leva 80% i nuet, 20% att lära av det förflutna och 20% med planering inför framtiden. Men hur svårt är det inte?
Man kan träna sig dock. Genom att tvinga sig att fokusera på det allra mest uppenbara i nuet som t ex vinden i mitt hår, värmen från solen, registrera trafikbruset, färgen på bussarna, hur folk är klädda och varåt de verkar vara på väg. Bara registrera utan att reflektera.
Jag har försökt detta här över sommaren eftersom jag har varit väldigt stressad iom en flytt och nytt jobb. Och faktiskt, så har jag nått en viss framgång.

Oförmågan att vara närvarande i nuet har att göra med det allt snabbare tempot i samhället och att vi ska hinna göra så mycket på allt kortare tid. Redan förskolebarn är överhopade med aktiviteter där föräldrarna skjutsar sina telningar som vansinniga från ställe till ställe. Det är klart att det är svårt att bara stanna upp en stund, andas och bara känna att man finns, med varje cell i kroppen...

Jag är ibland likadan... har inte riktigt tänkt på det så. Att man njuter i efterhand.. Jag kan leva i nuet men ofta är det som du säger.
Jag tror det handlar om att lära sig att styra sin inre röst... Det är en teori iaf..

Tror det i mångt och mycket är stressrelaterat (iaf för mig). Jag blir ofta disträ och konstig i samband med stressiga situationer, men aldrig annars.


Du nämner inte stress så jag förmodar att det i ditt fall inte beror på att du känner dig jäktad?

Vad är problemet?

Haha, ja att leva i 120% är svårt.. Men det känns ju som att det är så det är.

Det gör jag faktiskt ganska ofta. Bara att stanna upp och dra in en riktigt ordenlig sniff och känna dofter, t.ex. efter att det regnat osv är underbart. Men ändå en kortvarig förnimmelse av nuet.. Oftast väcker det bara minnen av något man varit med om tidigare, som barn osv

Det är väl just det man gör, registerar, men reflekterar inte, inte förrän efteråt.

Mycket sant. Jag antar att om man har lurat sig själv att vara med i ekorrhjulet så måste man försöka hitta en väg ut, annars springer man bara hjälplöst vidare som vilken hamster som helst.


Tack för ditt inlägg!

Ja, det irriterar mig efteråt att jag inte njöt av det när det hände, att jag inte var "närvarande" fullt ut, utan bara flöt med.

Vad gäller innre röst så ligger det nog en hel del i det, men vid sådana tillfällen så är det nästan som att den innre rösten inte finns, att man är nån dummy som går omkring fast det är tomt inuti...

Det kan vara stressrelaterat, men jag upplever ingen negativ stress just nu iaf.. Orkar inte dra hela livssituationen med arbete, barn, familj osv. Inget nytt iaf. Men det ligger i yrket jag har. Snäva deadlines, nya projekt direkt på utan tid att slacka, osv. Fick ingen semester förra året, har arbetat mer än 40timmar/v i år även fast jag varit pappaledig typ (kvällar/nätter/när barnen sover osv) .. Men detta har jag levt med i typ 20 år, inget nytt.

Det kan ju iofs vara så att jag passerat någon gräns, blivit för gammal för att hålla på på det här viset eller så.. Vet inte.. Men jag har iaf märkt att jag har blivit lite "frånkopplad" på saker som jag inte vill bli frånkopplad på, som när jag är med vänner och familj osv...

mvh

Nu ska man väl inte mata troll... men... Har du försökt att läsa mitt inlägg och se de meningarna som avslutas med frågetecken?

Om ja: Där har du din frågeställning som du med din ovärderliga kunskap ska svara på, eller om du inte känner att du har något svar så går det lika bra att inte klicka på "post a reply".
Om nej: Börja om från början och läs. Är det svårt så be någon om hjälp. Går det ändå inte så finns det säkert något bra på tv att titta på istället för att posta meningslösa inlägg..

Varför försöka leva i nuet? Det är ändå där man lever. Även minnen och framtida förväntningar är i nuet.

Kanske kan verkar lite flummigt men ge det ett par försök:
http://www.healthinharmony.com/5tipsaccessnow.html

För övrigt tror jag du skulle må bra av att slappna av lite. Det låter som att du oroar dig mestadelen för framtiden.

Fler länkar om mindfulness:
http://www-nehc.med.navy.mil/downloa...indfulness.pdf
http://www.kognitiva.org/Mindfulness.html

Kanske skulle denna tråd passa bättre i psykologi?

Ja, att dra förhastade slutsater är ju lätt och något jag vill undvika att göra. Livet går ju upp och ned hela tiden, ibland är man mer introspektiv än annars och det kan finnas bra anledning till det. Ett exempel och något som är vanligt så här års är att man haft semester nyligen och fått tid att tänka över sitt sätt att leva livet. Därför undrar jag vad du ser som ett problem.

Tycker kanske med min bristande kännedom om varför att du borde se det på ett mer konstruktivt sätt. Ibland kan utomstående faktorer påverka en att se det som mindre tillfredsställande att vara introvert eftersom det är mer hippt att vara extrovert.

Bortsett från det, varför tror du att du befinner dig i detta tillstånd just nu? Är det något som förekommit tidigare? Hur hanterade du det då? Ledde det till något?