Schack består till största delen av utantillinlärning?

Jag satt just och funderade lite över detta med schack idag. Schack borde egentligen tilltala mig för det innehåller mycket av den typ av spatiala problemlösning jag tycker är kul. Som barn kunde jag tycka det var kul att spela lite då och då mot andra barn.

När jag däremot som vuxen gjorde en ansats att faktiskt lära mig ordentligt insåg jag att schack är dödstråkigt eftersom 99% av tiden man "lär sig" (åtminstone de första åren?) handlar om korvstoppning, att mekaniskt nöta in färdiga sekvenser och givna drag. Schack kan säkert vara superkul när man tagit sig över de där första (tiotals? Hundratals?) timmarna extremt dryg utantillinlärning, men fram till dess är det ungefär som att nöta in en statistisk tabell för att kunna räkna ut ett godtyckligt problem lite snabbare.

På det sättet tycker jag det är listigt av schackspelare att de lyckats skapa bilden av att det är något som signalerar "intelligens" och därmed blivit en statusmarkör. I själva verket handlar det om minne och förmåga att disciplinerat ta sig igenom korvstoppning. Det är också beundransvärda färdigheter såklart, men var sanningen mer allmänt känd skulle nog schackspelare ses som "autistiska enstöringar" snarare än "intelligenta".

Eller har jag fel? Jag misstänker att det är lite som att lära sig spela ett instrument, det kan finnas något roligt och kreativt längre fram, men först måste man bara nöta tillräckliga timmar fingersättning och teori (med skillnaden att i schack är det några hundra timmar istället för typ tio timmar innan man kan spela något vettigt).

Varje parti schack kan bara ha ett enda bästa sätt till säker vinst - även om de olika utfallen kan bli enormt många - oavsett vilka drag motståndaren gör som den andra inte kan veta.

En programmerad dator som flyttar varje pjäs på ett givet och bäst sätt utifrån varje möjlig kombination som uppstår kan inte en människa vinna mot.

En annan likadan dator på andra sidan hade (alltid?) slutat i remi, eller?

De som betraktas som "autistiska enstöringar" är nog snarare de som inte kan ta till sig information som spelöppningsteori utan sitter och harvar på lägsta nivå med likasinnade talanglösa. Om du ser på eliten så har du inte många särfall utan där är folk som skulle ha kunnat få vilket högkvalificerat jobb som helst.

Därför är det roligast att spela som amatörer. Då kör man efter hur man tänker istället för minnen.

Kommer ihåg någon match när Carlsen vann tillslut. Han låg i en knivig situation.
Då sa han typ jag kommer ihåg denna formation 2015 något. Så spelade han på annat sätt.

Schack börjar man spela för att det är kul.

Sen bygger man vidare sin förståelse med spelteori när man känner sig redo och intresserad.

Jämför med ett musikintresse som handlar om att lyssna på mycket musik och lära sig om artister, album och låtar.

Tror du musikintresserade tycker detta lärande är tråkigt eftersom man behöver lära sig så mycket utantill?

var väl en GM nyligen som påstod att shack bara är typ pattern-recognition. eller om det var ett gammalt citat. men verkar rätt vettigt liksom många andra citat.

finns väl få saker i världen som folk ger upp sina liv för. i onödan vid en första anblick men å andra sidan, vad skulle de blivit besatta av annars?

jag har nog spenderat tusentals timmar vid shackbrädet, mestadels online. har i princip nyligen börjat fokusera mig på slutperioden av spelen, gjorde ju många fel där förr men desto större långt tidigare förstås. inte för att jag spelar i närheten av perfekt i början men har "mina" offer att erbjuda som många nappar på innan slutskedet. visst finns det ett eller snarare massa fler sätt att komma undan dem med och vända till ens fördel, men under 1750 i rating på chess.com så tycker jag iaf att många verkar inte hittat dem. hade jag gjort om min "karriär" så skulle jag studerat mer teori

brukar spela när jag fått i mig några glas vin med så det håller mitt mostånd på en hyffsad nivå

Edit och kan skriva upp på att shackpussel givit mig mycket.

Ska du inte spela mot världseliten finns det inget behov av att sitta och memorera varje öppning till 15 drags djup. Börja lösa schackpussel istället. Det är bättre träning än att memorera öppningsteori och är precis den sortens intellektuella stimuli du påstår dig uppskatta.

Ärligt så är det mest spelöppningarna man tränar eftersom där finns optimerade (ofta även namngivna) drag och motdrag som båda spelarna följer om man minns det optimala draget. Men redan efter kanske 6-7 drag så börjar det gå över till eget tänkande för de flesta och det handlar då ofta om att man måste byta taktik eftersom motståndaren svarade med en mer optimal lösning än den man själv agerade utifrån.

På elitnivå handlar det så mycket om att hitta / minnas det optimala draget att egentligen blir det frågan om vilken taktik som är starkast. Man väljer en taktik som ska vara optimal, men också att förstå svagheterna i den taktik som motståndaren väljer och utnyttja de lägen som uppstår.

Schack är skitkul när man uppnår en viss nivå och får nöjet att spela mot en motståndare som är i samma nivå, lärorikt om man får spela mot en som är betydligt bättre och ganska tråkigt om man spelar mot sämre spelare där man knappt behöver tänka för att vinna.

Alla sporter och spel blir jävligt gnetiga efter en viss nivå. Det som skiljer proffs mot amatörer är att proffsen har orken att fortsätta även på den nivån.

Ta löpning t.ex. I början gör du stora framsteg, det är belönande, sedan ska du börja runka åt tusendelar och raka av ögonbrynen för att minska luftmotståndet. Då bangar de flesta.

Schack är likadant.

Det är inte känt för schack om optimalt spel leder till vinst eller remi för någon sida. Och det finns ingen dator eller människa som kan spela optimalt.

Jag har läst att de upp till 20 första dragen är i princip givna på hög nivå. Så det är väldigt många sekvenser man måste lära sig utantill. Men på nybörjarnivå kanske man endast behöver kunna 5 drag på några få vanliga öppningar. Så det är ju nånting man bygger på genom hela sin schackkarriär. Om du skulle göra ett suboptimalt drag i öppningssekvensen så betyder det ju inte heller att du omedelbart förlorar. Du får lite sämre utgångsläge helt enkelt.

Att lära sig spela musikinstrument är faktiskt liknande. Det är inte bara några få grepp. Ta gitarr till exempel som är det instrument jag behärskar. För att kunna improvisera på hög nivå måste du lära dig:

En jävla massa ackord. Varje tonart har sju hemmahörande ackord. I C-dur är det

C, Dm, Em, F, G, Am, B(b5). Varje ackord har flera olika inversioner (vilken ordning tonerna kommer i) och varje inversion har flera olika grepp på greppbrädan. Dessutom kan varje ackord byggas på

C -> Cmaj7 -> Cmaj9 -> Cmaj11 -> Cmaj13
Dm -> Dm7 -> Dm9 -> Dm11 -> Dm13
Em -> Em7 -> Em(b9) -> Em11(b9) -> Em13(b9)
F -> Fmaj7 -> Fmaj9 -> Fmaj#11 -> Fmaj13(#11)
G -> G7 -> G9(b7) -> G11(b7) -> G13(b7)
Am -> Am7 -> Am9 -> Am11 -> Am(b13)
Bm(b5) -> Bm7(b5) -> Bm(b9, b5) -> Bm11(b9, b5) -> Bm(b13, b9, b5)

Samma regler gäller för alla dessa utökade ackord. Dessutom ska du kunna spela dessa ackord som arpeggio, alltså en skala bestående av ackordtonerna spridda över hela greppbrädan. Du ska även kunna spela hela durskalan samt kunna ”se” ackorden och arpeggierna inuti denna durskala.

Det är dock trist att bara spela tonartens hemmahörande ackord, arpeggion och toner. Du ska alltså lära dig undantag som ”låter bra”, t.ex. lånar man ofta inom blues och jazz från harmoniska mollskalan som har sina egna variationer på dessa ackord och arpeggion. Varje skala har 12 olika tonarter och kan tas i både dur och moll. Du ska kunna skifta mellan dur, moll och harmonisk moll sömlöst, samt mellan olika tonarter. Sen finns det ju väldigt mycket som låter bra som inte faller under vedertagen musikteori. Du kan också substituera ackord ganska aggressivt så länge grundtonen är densamma men här finns det inga snabba regler, endast erfarenheten avgör. Det finns också många andra mer exotiska skalor.

Dessutom ska du lära dig själva repertoaren också. Då har vi inte ens börjat prata om rytmik och diverse tekniker specifikt för instrumentet. Ej heller de tusentals fraser som utgör det musikaliska ”språket” och du ska gärna kunna läsa noter också. Det blir snabbt så komplicerat och intrikant att man ska vara glad om en livstid räcker till (spoiler: det gör det sällan). Istället hittar man föredragna sätt att spela på och med tiden utvecklas en personlig spelstil och musikalisk filosofi.

Dessutom är det så här precis allting funkar. Du kan inte bli bra på någonting utan en jävla massa erfarenhet och memorisering. Men du behöver inte korvstoppa. Du behöver inte lära dig allting på en gång utan du lär dig när behovet uppstår. Det viktigaste är att spela och ha kul.

Stämmer, grand masters förvandlas till noobs om du ställer upp pjäser som de omöjligt skulle kunna hamna om de vore i ett verkligt parti. Gäller även i andra spel och tex lagsporter.