Citat:
Ursprungligen postat av
R5A
När man inser att ens matkultur är tråkig så väljer man att inte sprida det. Vad är det som är så spännande med fläskpannkaka och blodpudding?
Med Sverige har det ju snarare varit så att staten alltid reagerat långt senare när något svenskt slagit stort internationellt - av egen kraft.
SÅ de statliga bidragen och hjälpmedlen har inte kommit förrän långt i efterhand.
Tex svensk musik, som slog internationellt långt före staten fick upp ögonen och började sponsra och satsa.
Svensk industri har också fått jobba i skymundan ett bra tag, innan det kom statlig hjälp.
Den svenska kokkonsten har börjar slå mer ohch mer ute i vida världen, och det är inte förrän nu som det börjat synas något intresse från statliga hållet.
Men det är på väg.
Till viss del kan detta nog ha haft något att göra med den där sk "Jantelagen," att man inte ska förhäva sig själv liksom.
Ett annat problem har ju, alldeles säkert, varit det helt enorma genomslag som den svenska livsmedelsbranschens närmaste monopolställning haft under större delen av 1900-talet (med början redan under 1920-talet, och glatt påhejat hela vägen in till slutet av seklet).
Pga den så dog ju nästan den svenska mattraditionen ut. Bara på gästgiverierna kunde den fortsätta så smått, och då oftast i form av helgmat (julbord, gåsbord, osv).
Och allt annat standardiserades så hårt och snävt att varje unik svensk matvara bara försvann, och ersattes med "Arlas Prästost" osv.
Det fanns en helt annan, levande och uppskattad, svensk matkultur före detta. Som var högt uppskattad långt utanför landets gränser också.
---
PS. Om du tror att, tex, den "blodkorv" du verkar dissa så hårt måste vara ett synnerligen uruselt bidrag från den svenska matkulturen - som ingen utanför landet någonsin hade kunnat uppskatta, så tror jag att du inte är sä särskilt väl bevandrad inom matkultur överhuvudtaget.
Det finns ju, tex, flera blodkorvar från tex Frankrike eller Storbritannien, osv, som knappast är illa omtyckta.
Men den svenska standardiserigen tog naturligtvis kålo på det som var det unikt svenska, och den som erbjuds i tex skolbespisningen är knappast representativ.
Det har funnits många svenska specialiteter från före standardiseringens dödsdagar, och det är inte ens särskilt konstigt.
För all lagring av livsmedel i bondgårdarnas visthus, osv, krävde ju viss behandling för att den skulle hålla. Som rökning, saltning, inläggning, torkning, osv.
Allt sådant som den kontinentala matkulturen brukar stoltsera med, och kan uppvisa en stor variationsrikedom inom.
VArje gästabud, och bjudning skulle ju dessutom alltid innehålla dessa grundelement - rökt, salt, torkat och ostar.
Snaps på det också, såklart.
Men, varje bygd och gård var ju stolt över just sina lokala specialiteter.
Det enda man inte åt, det var ju häst.
En gammal rest från den förkristna offerkulten, som blev tabu när kristendom skulle bli var mans tro.